Magzi - en baggas bekännelser

allstå jag tror att jag är på g för att skriva ett sånt..eeh..emotional inlägg.

den här senare delen av kvällen/natten har jag mest suttit och spanat bilder, mestadels för att det är dags att skicka in för framkallning och mest akuta är maltabilderna. jag pallar inte att ha ett helt år av oframkallade bilder, är den typen av människa som lätt får ångest av sånt. älskar att ha album med bilder som man kan bläddra i och "ta på".

fast, för att inte avleda mig själv ifrån ämnet för mycket nu, så tänkte jag skriva lite om malta. jag blir verkligen extremt nostalgisk när jag tittar på bilderna från den tiden då jag och nicole var där. det är en nostalgi som tar mig tillbaka till en tid som idag känns orealistisk och lite av en drömvärld. det känns som att allt var en lång semester. det känns...det känns som att man inte kan ta på den tiden, det känns mer som att det är en tankebubbla som förföljer mig och inte något som är självupplevt, det känns som en helt annan tid och ibland nästan som en lite utomkroppslig upplevelse, som att det var någon annan magda som var på malta. och jag veeet att folk gör större grejer än så i livet, att folk är med om mycket större grejer, jag försöker inte på något vis få mig att framstå som någon som "vågade" och "gjorde grejer", för folk gör större saker än så. hade en resa till mars varit möjlig nu så hade jag förmodligen varit den sista som hade åkt. vad jag vill ha sagt är att man behöver egentligen inte göra extremt mycket för att uppleva speciella grejer. det mesta jag gör eller upplever går jag verkligen in för med en optimistisk syn på det hela, min optimism sviker mig ibland, men brukar komma på bättre tankar och så är den tillbaka. jag är positiv till det mesta jag gör och jag vet att just för att jag är det så blir det mesta speciellt för mig *Im so blessed-varning över inlägget nu*.

mina sådana tankar har därför gjort malta till nått superspeciellt för mig, nästan fem månader som tillbringades på lilla ön och som öppnade upp mina ögon totalt. jag kände mig som en främling när jag anlände till sverige efter den tiden, det kändes tomt och konstigt, jag hade fått vara med om en helt ny kultur, nya människor och nytt land och det var, det var så... speciellt (ordet speciellt missbrukas i det här inlägget i know).

men det var en person som gjorde det så speciellt och det är nicole (snyyyyyyyyft, var är näsukarna?? haha). om jag idag hade fått välja en människa att göra om samma resa så hade jag valt nicole hundra gånger om. det hade inte funkat med någon annan och det hade helt bombsäkert inte blivit så bra utan nicole. jag vet inte om det var för att vi spred någon sjuk optimism kring oss våren -07 för att vi var helt hundra på att vi skulle åka till malta, och tillsammans dessutom. vi har delvis tobbe att tacka för det, eller rätt mycket faktiskt.

så nu har jag suttit rätt länge och spanat bilder och jag är så jävla glad för att nicole alltid envisades med att ta bilder, vid varje tillfälle. så många känslor är fångade på bilderna, så många upplevelser, så starka minnen så att man nästan kan känna värmen som finns i bilderna.

det har funnits dagar då jag och nicole inte har varit på humör, då vi har varit gnälliga, jobbiga, tjatiga, sura, ledsna men vi JOBBADE på det. sjyst uttryck att använda, men vi jobbade på det verkligen, vi gav oss inte, någon gång bröt nicole ihop, någon gång jag (jag mest i smyg tror jag haha), vi har varit opeppade, trötta och slitna, men vi lyckades fan. vi tog inte kål på varandra, mest kanske för att vi hade så många mer positiva och glada dagar. alla våra skoldagar då vi störde oss på skolsystemet på tjockrobban som kladdade,på gorgan som snackade så jävla mycket, på våra luncher på hugos, alla brödinköp hos turken, det obligatoriska snacket med the cat, allt slapp på hustaken, stranden, strandpromenaden, vår sicilienresa med det sura rysska paret framför oss (HAHA), våra disneykvällar, och för att inte glömma partykvällarna i paceville och sedan taxiresorna hem till vårt crib alltid tillsammans med några konstiga människor, våra konstiga grannar (som senare visade sig vara rätt sjysta)och så, SÅ mycket mer. jag är så stolt över oss, så stolt över vår vänskap, som började sådär rent spontant någon gång i februari 2006, och vem hade trott då att vi skulle få vara med om så mycket tillsammans, allt innan malta, på malta, och efter malta. 

med viss risk att låta som ett tacktal så vill jag bara...hm, hur formulerar man sig egentligen? allstå jag vill bara tacka för din vänskap nicole. egentligen skulle jag kunna fortsätta att skriva på det här, för det är så mycket mer som skulle kunna sägas och skrivas, men jag slutar här. du förstår mig nog ändå, det brukar du göra. love you.

gud vad megaopepp jag blev  på typ bara en timma, att gå upp alldeles för tidigt har inga positiva effekter på mig. sitter här nu och trljam oci av trötthet. alla har åkt och jag är själv i huset. jag längtar tills jag bor själv igen, till hösten förhoppningsvis.

är det någon mer som brukar kolla på keeping up with the kardashians som går på E!? jag brukar kolla på det då och då och jag älskar det. det är min favvorealitysåpa strax efter the hills. askul program och brudsen är så himla sköna, speciellt khloe, u gotta love her.

i dagens avsnitt skulle en av de yngsta döttrarna, Kendall typ 12 bast, be om pengar, så frågade hon sin mamma om 50$ och mamman svarade - Kendall, money doesnt grow in trees varpå kendall kontrade - yes it does, its paper. HAHAH, jag har alltid älskat sådana yngre tjejer som är supertykna. jag var själv rätt tyken när jag var i den åldern. det finns ett klipp på mig, som pappa filmade, när jag var 12 år. jag hade kommit hem efter skolan och mamma hade värmt upp grah (bruna bönor) åt mig med kajgana. det är lite kul att det just är grah jag käkar, men hursomhelst, pappa skulle filma lite, vi satt båda vid köksbordet i vår gamla lägenhet, pappa mittemot mig med kameran in mah face. på filmen ser man hur tydligt det är att jag INTE vill bli filmad eftersom jag ser så butter och hungrig ut, direkt kommen från skolan aaawww.

jag sitter även och läser kalle anka (så det måste ha varit en onsdag eftersom tidningen alltid kom onsdagarna), vill verkligen inte bli störd. först tar jag en brödtugga, sedan slevar jag i mig en sked grah, efter det slevar jag i mig en sked med kajganan som flyter i grahen haha, och till sist tar jag lite lök *special moments* och hela tiden filmar pappa mig och ställer uppenbara frågor typ vad äter du för något magda?, och jag svarar inte utan tittar bara upp med värsta tykna blicken *giving the eye* typ låt mig äta i fred!!! precious moments haha.


kourtney, khloe och kim. jätten i mitten är min favvo.

det skulle sitta fint med en elstöt just nu, efterosm jag känner mig så seeeg, helt sjukt seg trots att jag har sovit som en stock i natt. jag vet inte riktigt vad jag ska berätta för er, känns ändå som att ni vet det mesta.

mamma flänger omkring här i huset som en dåre, städar undan, hänger tvätt och hennes beloved daughter sitter vid datan och stirrar håglöst på skärmen hon har framför sig. jag förstår ärligt talat inte hur mammor orkar, hur dom orkar slita ihjäl sig på jobbet, hur dom orkar sedan komma hem, oftast fixa mat, städa undan, ta hand om barn och man. det är rätt fantastiskt att dom ens är helt psykiskt stabila med tanke på allt dom gör. idag ska jag klippa och färga mamma. askul att få experimentera lite.

när jag var yngre så var jag inte den typen av unge som klippte bort håret på sina dockor och barbiesar, jag var väldigt mån om deras hår. endast två gånger har jag tagit till saxen för att transformera om två barbisar. ena gången var när jag klippte en ny frisyr på min ken. han hette egentligen matt, "ken" har alltid för mig varit själva benämningen på den manliga barbien, allstå ken. matt var ett snyggt namn, och han var uppkallad efter matt i baywatch. jag hade drygt trettio barbiesar och alla hade sitt egna namn som jag kommer ihåg än idag...eeeh hehe. matt var, tillsammans med Sindy-med-cykeln, en bajram-present för många år sedan, båda inköpa på Ekohallen och dom skänkte så mycket glädje. speciellt ken eftersom jag nu kunde leka flickvän/pojkvän med honom, inte jag, utan barbien allstå. alltid när jag och irma satt och lekte med barbiesarna och när det kom in någon vuxen in i rummet så sköt vi in kenen under sängen bara för att dom inte skulle fatta att vi lekte snuskigt *aaaaaawww* HAHA.

anyways, matt var inte den hårlösa typen av ken, utan han var utrustad med ett brunt backslick och en kam. asfult backslick som jag störde mig asmycket på, så efter ändå en rätt lång tids tänkande klippte jag av honom håret och han fick en lite kortare frisyr som jag var mer tillfreds med. han blev lite av en hottie.

tiden flöt på och jag lekte med mina barbiesar, vid alltid någon "större" dag (typ bajram, nyår, födelsedag, nu-har-jag-varit-så-duktig-dag) tiggde jag om en ny barbie. någon gång, helt sådär spontant köpte mamma en barbiedocka till mig. dock köpte hon den på ICA så det var lite low-class över den, jag fastnade aldrig riktigt för den dockan och kunde inte fatta att mamma köpte en docka på ica istället för på faetter BR eller Eko. trots att den inte var min favvobarbie så fick den namnet Summer, även här en stor baywatach inspiration, men jag var besatt av baywatch på den tiden. något år när vi var i bosnien och mormor och morfar bodde i zenica så fick jag en riktig (!!) baywatch barbie av min morbror (kum), hon hade röd baywatch baddräkt och en sån livboj haha, och så namnet CJ of course, något annat hade inte passat.

CJ och matt blev snabbt mitt nya barbiepar, men det var lite hotat det förhållandet eftersom jag var lite kluven över hurvida Summer skulle bli hans nästa flickvän. detta var riktiga problem på den tiden, jag var megaseriös med mitt lekande.
när jag lekte barbisar med irma så valde sällan någon av oss summer-dockan eftersom hon inte var lika snygg som dom andra dockorna. hon såg så tantig ut, så jag tänkte jag skulle transformera om henne också, så hon gick från att ha fult mellanlångt hår till en kort stubbig frilla. hon var ASHET and since that day så har hon alltid varit min "trendsetter" barbie som jag och irma ofta ville leka med när vi väl lekte.

omg, jag skulle fan kunna babbla på i en evighet om min förkärlek för barbiesar, jag älskade varenda en av dem och varje hade sin speciella historia. ska sticka och leta efter dom i förrådet nu!!! aaaaaaah, faaan vad kul. hejdå.

en uppiggande sak som jag hittade på nätet idag var irmas gamla hemsida, typ den som passagen.se inte glömde vid rensningen av alla andra websidor som hade passerat bäst-före datum. anyways, sidan är genialisk!

jag har absolut ingen koll på om det är några som jag känner läser den här bloggen, men jag önskar verkligen att ifall ni gör det att ni tar en titt på irmas hemsida. irma byggde upp hela sidan kring sin familj och vänner och under vännerkategorin beskriver hon hela vårt gäng som vi umgicks med på den tiden (grundskolan-gymnasietiden). hon beskriver oss tjejer och killar med sådan träffsäkerhet att det är sjukt, alla våra citat som står skrivna är sanna. hon lyckades pricka in killarna som ingen annan innan har gjort tror jag. alltifrån eniz, semirs och sinnis klädbyten, alla tjejbyten mellan sinni och semir, deras lilla band, amers "nakenbilder" (som jag och irma hade tusen diskussioner med amer om HAHA), matos "sexighet" och allt annat. det sjukaste är ändå citaten för jag kan verkligen höra alla dom människorna yttra just dom meningarna.

för varje kategori som jag betade av (vilket vuxenord haha) blev jag mer och mer nostalgisk, sådär skönt nostalgiskt. jag var så glad över att ha växt upp med det här knäppa gänget, det har aldrig varit starkare än vad det var under 7-9an, visst var vi barn, men vi var alltid tillsamans både i skolan och på fritiden.

jag sitter och garvar just nu när jag tänker tillbaka på den gången då jag, irma och sinni blev sams efter att inte ha pratat med varandra ett halvår, kan ni fatta? jag tror inte att det var någon som fattade efertsom alla hela tiden försökte få oss att bli sams. vi bråkade som världens löjligaste grej; sinni brukade alltid ta irmas pennor för att han aldrig hade egna, så någon gång fick irma nog och blev sur och sen blev sinni sur och jag vet inte varför jag blev sur men jag hade väl min lilla orsak haha. gud, jag kan knappt fatta att vi bråkade om en jävla penna. hursomhelts dagarna gick och vi tre pratade inte med varandra. jag var åtminstone positiv och trodde verkligen att vi skulle bli sams, men tiden gick och ju längre tiden gick desto envisare blev vi alla tre. vi snackade inte under hela vårterminen.

mot slutet av terminen, sommaren var nära och likaså sommarlovet, alla längtade efter skolavslutningen och resan till liseberg. någon gång där i början av juni hände det ett mirakel. amer hade alltid ovanan att ta min nyckelknippa (åter igen en fjantig grej haha) och leka med den, till slut gick det så långt så jag blev sur och ville ha min nyckelknippa, då hotade amer med att slänga den i papperskorgen och jag sa surt ja men gör det då om du vågar. och han slängde den i papperskorgen! haha GUUD jag var SÅÅÅ sur på amer då, som vägrade ta upp nyckelknippan och jag blev ännu mer uppretad och vet ni vad som händer då? som en skänk från ovan (HAHA) så ser man sinni som går fram till papperskorgen och gräver upp min nyckelknippa. vid det här laget var det knäpptyst, ingen sa något, och sinni gick fram till mig och sa evo ti nyckelknippa. seriööööst hur jävla gulligt är inte det, efter så lång tid liksom. man skulle kunna tro att relationen mellan oss blev bättre och det blev den men aldrig riktigt helt förran då på liseberg då vi blev sams helt och hållet. den resan allstå, fasen vad kul vi hade det.

och jag sitter fan här och saknar det gänget, vårt lilla invandrargäng som höll ihop i vått och torrt, sommar och vinter och allt möjligt. det finns så mycket minnen, händelser och allt möjligt som gjorde den tiden så jävla underbar. högstaideperioden var lätt en av de bästa perioderna i mitt liv.

ok, hoppas någon nu av dom som är nämnda på irmas hemsidor läser det som står om dem och blir lika nostalgisk och glad som jag blev. så jävla roligt vi hade det!

innan kriget, då vi bodde i Jajce, hade vi underbara grannar i vår komsiluk (neighborhood). det var inte ofta någon flyttade varken in eller ut, utan det var människor som från barnsben hade bott där, sedan hade deras barn tagit över och sedan deras barnbarn osv, det var med andra ord rätt ovanligt att någon flyttade. oftast flyttade dem när dem dog.

vårt grannskap, eller snarare det bostadsområdet som vi bodde i, kallades för Harmani. man kunde bo på övre (gornji) harmani och nedre (donji) harmani. vi bodde på det som kallades för nedre. längs harmani löp det en grusväg och folk hade husen på båda sidorna av sträckan. den vägen är rätt lång, bred också. jag kommer inte ihåg om den var halvt asfalterad då, eller om det är så att den har blivit asfalterad nu på senare tid.

till höger om vårt hus bodde teta Safija med sin make och två söner. hon hade alltid stort rödorange hår, dessutom kunde hon ibland vara lite bitsk, kanske inte alltid så lätt att växa upp med tre killar i en och samma hus. teta safija har en betydande roll i mitt liv, det var nämligen hon som blandade en sockerbit i ett glas ljummet vatten och tvingade mig att dricka det så att blodet skulle sluta rusa så fort i kroppen av chocken efter att den första granaten hade fallit ner någonstans i Jajce. det var teta safija som lugnade ner mig och det var i hennes hus som vi sökte skydd den varma dagen.

till vänster om vårt hus bodde familjen Zuzic. amir, teta ankica, lana och dino. amir var pappas bästa kompis sedan de var små därför blev det så naturligt för oss barn att leka tillsammans när vi alla föddes. två år dröjde det innan jag föddes och lana kunde leka med mig, sedan ytterligare nästan tre månader tills dino föddes. trots att vi bara var fem år och yngre så kan jag ändå minnas vissa saker så tydligt. jag beundrade ex lana när hon sin första skoldag hade kommit hem till mig och berättat om hur det var i skolan, jag var rädd för att börja skolan men hon övertygade mig att det inte var så farligt.

om man nu tänker sig att man står på grusvägen och tittar ner mot vårt hus så ser man dom här re husen, men om man istället bara vänder blicken bakåt så ser man familjen Ribics hus. här bodde dzevdo, melika och deras döttrar amra och alma. amra föddes samma år som jag och dino, bara ett par månader tidigare än mig. även här blev det så naturligt att jag, amra och lana lekte hela tiden, även om det hände ofta att vi bråkade, likt pappa, amir och dzevdo, även de tre bästa vänner. vi, deras barn, upprätthöll utvecklingen och alla tre vännerna måste nog ha varit rätt lyckliga över vetskapen om att de nu många år senare satt där dom satt och betraktade sina lekande barn.

tillsammans med de två tjejerna, samt dino, alma och ännu senare min bror i släptåg hittade vi på många grejer. roligast var när det var Bajram och vi gick från hus till hus och grattade alla, alla var så glada och vi blev inbjudna i varenda hus där vi fick obegränsat med mat och godis. då och då satt jag och lana hemma hos amra och kollade på brenas filmer, det var nämligen hon som hade alla, sedan mimade vi och lekte.
ofta joinade irma och nadja oss och grannskapet var fyllt med skrikande och skrattande barn, det var ett så fint grannområde, med risk för att låta klyschig, men det var fyllt av kärlek och glädje på riktigt.

två hus ifrån familjen Ribic bodde familjen Krpo. Min farmors bror och hans fru, daidja Suljo och Iza, alltid väldigt generösa vid Bajram haha. ofta fick även dom besök av sina barns familjer och deras barn Selma och Suad, samt Veno och Adi. släktingar som jag verkligen tycker om.

om man nu fortsätter mot vårt hus igen, så att man har daidjas hus i ryggen, fortsätter förbi vårt och familjen ribics hus så kommer man till ett hus där keno och selma bodde. alla dom kändes så stora då, men dom var inte mer än 12-15 år då, antar jag. jag kommer tydligt ihåg vid ett tillfälle då selma hade råkat få in en vanlig synål i knät och hela grannskapet engagerade sig naturligtvis.

om man sedan fortsatte uppför en trappa, förbi deras hus kom man till rahmetli tetka sadetas hus, min farmors syster, som jag älskade så fruktansvärt mycket. jag upplevde henne ibland som bitsk jämfört med farmor när de satt och gnabbades lite, systrar emellan. jag var väldigt liten, men jag kommer ihåg det också så tydligt när hon satt hos oss i soffan och jag tjatade på henne om att jag skulle sminka henne och fixa hennes frisyr som hon var väldigt, väldigt mån om, men hon tillät mig utan att ens säga så något enkelt som ett nej medan farmor sa jadna ja sta ce od tebe uraditi och sedan skrattade hon väldigt högt medan tetka satt som en modelldocka. i moster sadetas hus bodde hennes son och hans fru Sarajka på övervåningen och de hade två pojkar som hette Nermin och Ado. killarna var äldre än mig och när jag var i 4-5års åldern var dom 10-12 år (kan det stämma?), väldigt busiga och kunde skoja rejält med mig, men så snälla, vilket dom är än idag, cak SNELLARE! snäll som en ko som ado skulle säga. Nermin är i för övrigt samma Nermin som brukar kommentera här haha. jag tycker om dom så oerhört mycket ska ni veta. trots att jag bara kan skryta med att jag har två äkta kusiner (irma och ajla) så har jag typ hundra fejkkusiner (=släktingar) och alla dom har på något vis varit med sedan barndomen.

jag vet inte om jag vågar påstå att den här typen av grannskap, eller komsiluk, är typiskt bosniskt, men än så länge har ingen motbevisat detta. grannarna var ens närmsta vänner, oftast var de där under hela ditt liv och du under deras. åren som fylldes med glädje och sorg, kärlek, vänskap och starka band, ibland nästan familjära band, detta vet jag efter att ha varit med om detta och efter alla berättelser jag har hört. jag är så fascinerad över hur allt var, hur det mesta var som taget ur en saga, och varje gång jag går förbi vårt hus eller vistas på harmani kan jag än idag dras med in i någon fantasi som för mig långt tillbaka till den tid som var, den oerhört korta tid som vi barn fick, varför kunde vi inte ha fått mer? och varför var det tvunget att bli krig?

man hittar så mycket skit och så många roliga bilder. mottagna filer är en guldgruva, alltför många wackopictures.

medan jag var på jakt efter en sådan återställningsskiva, så hittade jag en annan skiva från 2004 typ som inte har med återställningt att göra, men jag kan väl ändå passa på att berätta att på den skivan ligger det en amatörfilm. inte av porrsorten, utan en som jag, mands och daniel spelade in när vi gick i tvåan på gymnasiet. i filmen spelar jag en elak kurator och daniel spelar ett extremfall typ. hela filmen går ut på vår konversation och det är bara jag som snackar.

vi hade det riktigt roligt under inspelningen och allt kördes på improvisation, palla att skriva manus, det blir roligast så. själv förstår jag inte riktigt att jag lyckas hålla mig så allvarlig, men någon gång under den korta filmsnutten säger jag något i stil med "och du är ju ett så kallat PSYKFALL", som följs av ett MEGAGARV som är rätt så oplanerad. ja herregud, jag skulle nog inte passa som en hjärnskynklare eller liknande.

jag hittade återställningsskivan också efter lite grävande bland dammiga cdskivor och annat krafs. dessutom så har jag lyckats med det så möjliga, jag hade börjat formatera hemdatorn (en stationär sådan) och någonstans där mitt i fastnade jag i soffan och när jag var tillbaka så var datan avstängd och man kunde inte göra så mycket mer än att stirra på en svart skärm som stirrade lika tomt tillbaka på mig. ja det var det. kanske lyckas jag snärja någon datatönt eller så tar jag tag i saken med egna händer.

mands spelar en elak elev

jag ser så innocent ut, så ung, så frisk och långhårig haha. mittbena var the thäääng.

ja ja, nog om tjat här kommer ett nostalgi-inlägg.

det var i juni som...
...allt det roliga hände! trots att det inte var länge sedan känns det som att det var en evighet det var junimånad och allt var så perfa. massor med fester och annat krafs.

...jag, naswhan, nicole och pannika var på bananfesten. en fest som var en hel festdag egentligen. det började med annika kom över till mig för att lämna över en fin födelsedagspresent, jag gjorde mig i ordning, vi skålade och sedan bussade vi upp till östra torn och bananfesten. där uppträdde timbuktu och hojfen. det var så jäkla röjigt, men där tog det inte slut för sedan åkte vi till nicoles crib och förfestade innan vi slutligen åkte till herkan och hade the time of our life.

... samma helg, rättare sagt på lördagen, var jag och nicole på herkan igen och festade. dagen efter, på min födelsedag den 3e juni väntade jag finbesök och min kära familj + farmor var hemma hos mig i lund. jag fick en asfin tårta och fina presenter. hurra för mig, man blir inte yngre. hela den helgen räknas nog som en av de bästa under vårterminen, along with another one, men den kommer vi till senare.

... allt gjordes iordning till malta. alla papper var helt och hållet fxade och sedan väntade vi i princip bara på att få åka iväg haha. nej, men nästan. för vi hade en annan resa på g, nämligen madridresan som var en spontanresa. efter att vi hade totalfailat på uppsatsen vägrade vi låta oss knäckas, så dagen efter slaktningen skjutsade oss micke till sturup. goodbye sweden and hello madrid.

... vi var i madrid i fem dagar och det var underbart! det var så jäkla varmt konstant och alla gubbar valde att vila sina starr-ögon på oss två. gubbarna, männen och killarna är ungefär som dom är på malta, men nu är vi åtminstone vana haha. vi gjorde massor med saker, bland annat shoppade bort alldeles för mycke pengar, gick på prado museumet, promenerade i den enorma retiro-parken, såg en massa annat och festade med brasilienare och spanjorer. det var inte lätt att komma tillbaka till sverige efter allt skoj vi hade varit med om i madrid. på flygplatsen väntade nashwan i sin pimpade bil och sina pimpade kläder och nicole kände knappt igen honom.

... det var också den sista helgen i lund. fredagen ägnades åt att packa upp resväskan från spaninen, packa ner alla kläder och småprylar i kartonger, och festa på herkan. sista herk-perk kvällen och vi var helt slut och helt snygga. solbrända, nya outfits, behöver jag säga något mer? jo, kanske att mina fötter dog av mina nya sandaler, jag har fortfarande feta ärr efter dom skoskavsåren jag hade.

... dagen efter åkte nicole hem till stockhålm (haha), och mina päron kom till lund. min sista dag i lund i min fina lägenhet. jag hade verkligen svårt för att skiljas ifrån den. min fina underbaraste lägenhet (känns som en person nästan) som har varit med om så mycket. inga detaljer. jag var rätt sentimental, och nu när jag sitter här och skriver så känner jag mig sentimenal igen, jag tror fortfarande att jag har den att åka tillbaka till, men jag har inte det. så fruktansvärt sorgligt. nåja. mina päron var bra på att trösta mig och sedan åkte vi hem till kycklingaryd.

... jag började sommarjobba på ett kontor och blev en vanlig 8-17 människa. konstigt med regelbundenhet och konstigt att vara i kycklingaryd då det inte hände speciellt mycket förutom att jag var var dyngsur av regnet varje dag. en riktigt svennesommar med andra ord. jobbet blev min räddning och jag hade riktigt skitkul, jag vet inte om jag hade pallat av att bara gå hemma och spela sims hela sommaren. men som tur var hade jag irma och många fler kycklingaryds-människor som var roliga att träffa (heeeej vedran! haha).

... jag för första gången i mitt liv firade midsommar. jag associerar midsommaraftonar med fulla tonåringar och fulla vuxna människor. så jag fick en lite mer annorlunda bild den här gången, dock ingick fulla tonåringar i den här versionen också. jag, irma och elma firade tillsammans med kajsa och hennes polare i jönköping. för första gången käkade jag sill och det var verkligen det äckligaste jag någonsin har ätit. HUR kan man äta något så totalt osmakligt? mina smaklökar dog den kvällen. nubben gjorde sitt också och jag, irma och elma tog hundratusen foton.

... juni var helt underbar, alla tusen känslor på en och samma gång. lycka och saknad. jag hade verkligen svårt att slita mig ifrån lund, det var där jag hade levt i två år och plötsligt skulle jag lämna en stad som jag hade förälskat mig i, en stad där jag har varit med om så mycket, så mycket som hände som förändrade hela mitt liv, som förändrade min syn på livet med allt vad det innebär (nu är jag en sentimental mus men det måste ju också få komma ut). ALLT. lund var så mycket mer än en stad, det var livet för mig i två år. det var min egna personliga frigörelse som jag aldrig kommer att ångra, men alltid kommer att sakna. SNYFT. kan lika gärna fälla en tår, eller två nu haha.


på skolgården med irmka. hela dagen gick åt att snacka om allt.

sista kvällen i madrid käkade jag och nicole på en restaurang på plaza mayor, enorm utsikt över tusen människor typ.

nicole traskar i retiro, den botaniska trädgården typ, tjugo gånger större än botaniska i lund. lite alice i underlandet känsla eller hur?

madrid. så jäkla underbar stad. i was in lööööveee.

jag skär upp första tårtbiten på min najsiga tårta, min bror ser så himla glad ut, och farmor lite bäng. dessutom höll sig min tårtbit "uppe", vilket betyder att jag kommer att gifta mig någon gång i framtiden haha.

nicoles najsiga presse.

bananpartaj, och annika är lite inklämd i mitten. stackarna, inte lätt att vara liten hihi. jag hade så långt hår haha.

på förfesten fixade brorsan lite coola drinks, men så är han också vår favvobartender.

nice boobs pannika. varför gömde du cigaretten? hahaha.

i parken i madraid.

jaha ser att det är en massa parkbilder haha.

timbuuuuuuuk. så liten och så söt. så jäkla hett var det i tältet. vi dog.

naaw, den här bilden är ju så gullegull. jag ser inklämd ut, elma se käck ut och irma ser het ut.

vi tre och så kajsa. sill och nubbe är äääääckligt.

på madrids gator. lite svalk innan vi gick in igen och konkade ut alla på dansgolvet.