Magzi - en baggas bekännelser

innan kriget, då vi bodde i Jajce, hade vi underbara grannar i vår komsiluk (neighborhood). det var inte ofta någon flyttade varken in eller ut, utan det var människor som från barnsben hade bott där, sedan hade deras barn tagit över och sedan deras barnbarn osv, det var med andra ord rätt ovanligt att någon flyttade. oftast flyttade dem när dem dog.

vårt grannskap, eller snarare det bostadsområdet som vi bodde i, kallades för Harmani. man kunde bo på övre (gornji) harmani och nedre (donji) harmani. vi bodde på det som kallades för nedre. längs harmani löp det en grusväg och folk hade husen på båda sidorna av sträckan. den vägen är rätt lång, bred också. jag kommer inte ihåg om den var halvt asfalterad då, eller om det är så att den har blivit asfalterad nu på senare tid.

till höger om vårt hus bodde teta Safija med sin make och två söner. hon hade alltid stort rödorange hår, dessutom kunde hon ibland vara lite bitsk, kanske inte alltid så lätt att växa upp med tre killar i en och samma hus. teta safija har en betydande roll i mitt liv, det var nämligen hon som blandade en sockerbit i ett glas ljummet vatten och tvingade mig att dricka det så att blodet skulle sluta rusa så fort i kroppen av chocken efter att den första granaten hade fallit ner någonstans i Jajce. det var teta safija som lugnade ner mig och det var i hennes hus som vi sökte skydd den varma dagen.

till vänster om vårt hus bodde familjen Zuzic. amir, teta ankica, lana och dino. amir var pappas bästa kompis sedan de var små därför blev det så naturligt för oss barn att leka tillsammans när vi alla föddes. två år dröjde det innan jag föddes och lana kunde leka med mig, sedan ytterligare nästan tre månader tills dino föddes. trots att vi bara var fem år och yngre så kan jag ändå minnas vissa saker så tydligt. jag beundrade ex lana när hon sin första skoldag hade kommit hem till mig och berättat om hur det var i skolan, jag var rädd för att börja skolan men hon övertygade mig att det inte var så farligt.

om man nu tänker sig att man står på grusvägen och tittar ner mot vårt hus så ser man dom här re husen, men om man istället bara vänder blicken bakåt så ser man familjen Ribics hus. här bodde dzevdo, melika och deras döttrar amra och alma. amra föddes samma år som jag och dino, bara ett par månader tidigare än mig. även här blev det så naturligt att jag, amra och lana lekte hela tiden, även om det hände ofta att vi bråkade, likt pappa, amir och dzevdo, även de tre bästa vänner. vi, deras barn, upprätthöll utvecklingen och alla tre vännerna måste nog ha varit rätt lyckliga över vetskapen om att de nu många år senare satt där dom satt och betraktade sina lekande barn.

tillsammans med de två tjejerna, samt dino, alma och ännu senare min bror i släptåg hittade vi på många grejer. roligast var när det var Bajram och vi gick från hus till hus och grattade alla, alla var så glada och vi blev inbjudna i varenda hus där vi fick obegränsat med mat och godis. då och då satt jag och lana hemma hos amra och kollade på brenas filmer, det var nämligen hon som hade alla, sedan mimade vi och lekte.
ofta joinade irma och nadja oss och grannskapet var fyllt med skrikande och skrattande barn, det var ett så fint grannområde, med risk för att låta klyschig, men det var fyllt av kärlek och glädje på riktigt.

två hus ifrån familjen Ribic bodde familjen Krpo. Min farmors bror och hans fru, daidja Suljo och Iza, alltid väldigt generösa vid Bajram haha. ofta fick även dom besök av sina barns familjer och deras barn Selma och Suad, samt Veno och Adi. släktingar som jag verkligen tycker om.

om man nu fortsätter mot vårt hus igen, så att man har daidjas hus i ryggen, fortsätter förbi vårt och familjen ribics hus så kommer man till ett hus där keno och selma bodde. alla dom kändes så stora då, men dom var inte mer än 12-15 år då, antar jag. jag kommer tydligt ihåg vid ett tillfälle då selma hade råkat få in en vanlig synål i knät och hela grannskapet engagerade sig naturligtvis.

om man sedan fortsatte uppför en trappa, förbi deras hus kom man till rahmetli tetka sadetas hus, min farmors syster, som jag älskade så fruktansvärt mycket. jag upplevde henne ibland som bitsk jämfört med farmor när de satt och gnabbades lite, systrar emellan. jag var väldigt liten, men jag kommer ihåg det också så tydligt när hon satt hos oss i soffan och jag tjatade på henne om att jag skulle sminka henne och fixa hennes frisyr som hon var väldigt, väldigt mån om, men hon tillät mig utan att ens säga så något enkelt som ett nej medan farmor sa jadna ja sta ce od tebe uraditi och sedan skrattade hon väldigt högt medan tetka satt som en modelldocka. i moster sadetas hus bodde hennes son och hans fru Sarajka på övervåningen och de hade två pojkar som hette Nermin och Ado. killarna var äldre än mig och när jag var i 4-5års åldern var dom 10-12 år (kan det stämma?), väldigt busiga och kunde skoja rejält med mig, men så snälla, vilket dom är än idag, cak SNELLARE! snäll som en ko som ado skulle säga. Nermin är i för övrigt samma Nermin som brukar kommentera här haha. jag tycker om dom så oerhört mycket ska ni veta. trots att jag bara kan skryta med att jag har två äkta kusiner (irma och ajla) så har jag typ hundra fejkkusiner (=släktingar) och alla dom har på något vis varit med sedan barndomen.

jag vet inte om jag vågar påstå att den här typen av grannskap, eller komsiluk, är typiskt bosniskt, men än så länge har ingen motbevisat detta. grannarna var ens närmsta vänner, oftast var de där under hela ditt liv och du under deras. åren som fylldes med glädje och sorg, kärlek, vänskap och starka band, ibland nästan familjära band, detta vet jag efter att ha varit med om detta och efter alla berättelser jag har hört. jag är så fascinerad över hur allt var, hur det mesta var som taget ur en saga, och varje gång jag går förbi vårt hus eller vistas på harmani kan jag än idag dras med in i någon fantasi som för mig långt tillbaka till den tid som var, den oerhört korta tid som vi barn fick, varför kunde vi inte ha fått mer? och varför var det tvunget att bli krig?