Magzi - en baggas bekännelser

allstå jag tror att jag är på g för att skriva ett sånt..eeh..emotional inlägg.

den här senare delen av kvällen/natten har jag mest suttit och spanat bilder, mestadels för att det är dags att skicka in för framkallning och mest akuta är maltabilderna. jag pallar inte att ha ett helt år av oframkallade bilder, är den typen av människa som lätt får ångest av sånt. älskar att ha album med bilder som man kan bläddra i och "ta på".

fast, för att inte avleda mig själv ifrån ämnet för mycket nu, så tänkte jag skriva lite om malta. jag blir verkligen extremt nostalgisk när jag tittar på bilderna från den tiden då jag och nicole var där. det är en nostalgi som tar mig tillbaka till en tid som idag känns orealistisk och lite av en drömvärld. det känns som att allt var en lång semester. det känns...det känns som att man inte kan ta på den tiden, det känns mer som att det är en tankebubbla som förföljer mig och inte något som är självupplevt, det känns som en helt annan tid och ibland nästan som en lite utomkroppslig upplevelse, som att det var någon annan magda som var på malta. och jag veeet att folk gör större grejer än så i livet, att folk är med om mycket större grejer, jag försöker inte på något vis få mig att framstå som någon som "vågade" och "gjorde grejer", för folk gör större saker än så. hade en resa till mars varit möjlig nu så hade jag förmodligen varit den sista som hade åkt. vad jag vill ha sagt är att man behöver egentligen inte göra extremt mycket för att uppleva speciella grejer. det mesta jag gör eller upplever går jag verkligen in för med en optimistisk syn på det hela, min optimism sviker mig ibland, men brukar komma på bättre tankar och så är den tillbaka. jag är positiv till det mesta jag gör och jag vet att just för att jag är det så blir det mesta speciellt för mig *Im so blessed-varning över inlägget nu*.

mina sådana tankar har därför gjort malta till nått superspeciellt för mig, nästan fem månader som tillbringades på lilla ön och som öppnade upp mina ögon totalt. jag kände mig som en främling när jag anlände till sverige efter den tiden, det kändes tomt och konstigt, jag hade fått vara med om en helt ny kultur, nya människor och nytt land och det var, det var så... speciellt (ordet speciellt missbrukas i det här inlägget i know).

men det var en person som gjorde det så speciellt och det är nicole (snyyyyyyyyft, var är näsukarna?? haha). om jag idag hade fått välja en människa att göra om samma resa så hade jag valt nicole hundra gånger om. det hade inte funkat med någon annan och det hade helt bombsäkert inte blivit så bra utan nicole. jag vet inte om det var för att vi spred någon sjuk optimism kring oss våren -07 för att vi var helt hundra på att vi skulle åka till malta, och tillsammans dessutom. vi har delvis tobbe att tacka för det, eller rätt mycket faktiskt.

så nu har jag suttit rätt länge och spanat bilder och jag är så jävla glad för att nicole alltid envisades med att ta bilder, vid varje tillfälle. så många känslor är fångade på bilderna, så många upplevelser, så starka minnen så att man nästan kan känna värmen som finns i bilderna.

det har funnits dagar då jag och nicole inte har varit på humör, då vi har varit gnälliga, jobbiga, tjatiga, sura, ledsna men vi JOBBADE på det. sjyst uttryck att använda, men vi jobbade på det verkligen, vi gav oss inte, någon gång bröt nicole ihop, någon gång jag (jag mest i smyg tror jag haha), vi har varit opeppade, trötta och slitna, men vi lyckades fan. vi tog inte kål på varandra, mest kanske för att vi hade så många mer positiva och glada dagar. alla våra skoldagar då vi störde oss på skolsystemet på tjockrobban som kladdade,på gorgan som snackade så jävla mycket, på våra luncher på hugos, alla brödinköp hos turken, det obligatoriska snacket med the cat, allt slapp på hustaken, stranden, strandpromenaden, vår sicilienresa med det sura rysska paret framför oss (HAHA), våra disneykvällar, och för att inte glömma partykvällarna i paceville och sedan taxiresorna hem till vårt crib alltid tillsammans med några konstiga människor, våra konstiga grannar (som senare visade sig vara rätt sjysta)och så, SÅ mycket mer. jag är så stolt över oss, så stolt över vår vänskap, som började sådär rent spontant någon gång i februari 2006, och vem hade trott då att vi skulle få vara med om så mycket tillsammans, allt innan malta, på malta, och efter malta. 

med viss risk att låta som ett tacktal så vill jag bara...hm, hur formulerar man sig egentligen? allstå jag vill bara tacka för din vänskap nicole. egentligen skulle jag kunna fortsätta att skriva på det här, för det är så mycket mer som skulle kunna sägas och skrivas, men jag slutar här. du förstår mig nog ändå, det brukar du göra. love you.