Magzi - en baggas bekännelser

dobro jutro! jeeeah.

just nu ar jag (vi, min familj) i sloveninen hos mammas kusse. vi sov over har och nu ar vi hur pigga som helst. resan och allt har gatt bra och jag sov val tva tredjedelar av resan.et r omojlig for ig att halla mig van saida det inte galle mat.
enfrukost naganstans ityskland akades pa donken. goooooeeeeeetttt.

jepp och nu skavi kaka frulle igen ch s ka vi ut och besoka mammas kusins jobb har naganstans i den har staden vi ar i, Bre?ice. haha kanns lite lyxigt att kunna anvanda dom har bosniska bokstaverna.

jag stör mig på att folk skriver da istället för då.
har tyvärr sett alldeles för många som skriver hur är det med dig da?

ÅH. det låter SÅ fult. så, hm, har svårt för att finna det rätta ordet, men bebis-fjoll-bratig-dialekt-aktigt.

när jag hör eller ser någon prata eller skriva så, så tänker jag direkt på en blondin här i kycklingryd som vägrar inse att tjejer i 18års åldern inte har något som helst med bebiskulturen att göra. 

vi var ju i high chapparall för någon vecka sen. det var roligt.

     
deno - inne på HC - vägvisning
       
pappa - vi två - indian
     
lucky luke - jag - familj  - gamlingar

vi satt precis och kollade på ett par band. sådana gamla VHS som pappa spelade in med hjälp av kameran. en sån megabig kamera. deno och jag flummade runt och jag skulle alltid leda någon show som jag tvingade pappa att spela in. och deno, min lilla beba, var söt som socker, blond och flummig och så där verkligen sprudlande glad.

först skrattade jag sönder mig, men sedan övergick skrattet till bölande. jag kunde inte sluta snyfta. tårarna sprutade och allt var så ledsamt.  vi var en  familj som gjorde sitt bästa för att anpassa sig i ett land som var så olikt vårt eget och vi kunde aldrig riktigt släppa tanken på att någongång och inom en snart framtid få återvända till hemlandet.

vi var så naiva och så lite borttappade.

bandet började lida mot sitt slut och deno bytte till ett annat.

det första som dök upp var min mormor och hon inledde bandet med att säga i evo rat nam se napokon zavrsio...

ett band som jag inte orkade kolla färdigt på. det var så tragiskt.

jag är fortfarande väldigt ilsk.

men jag funderade på hur jobbigt det måste vara att vara invandrare, vilket jag är, MEN att inte kunna tala svenska helt korrekt.

tänk att man har helt rätt i en fråga som man försöker att tala om och förklara det för den som sitter i andra luren, men den man talar med förstår inte allt man säger och kan inte på något sätt fatta vad det är man är ute efter.

dessutom har människor (=som svarar i telefon) en tendens att tvivla på folk som bryter på svenska och som inte kan förklara detaljerat. typ som om man skulle sitta där och ljuga ihop historier.
samma sak om man ringer någon och de märker att man är yngre. då tror dem direkt att man är en ungdomsbrottsling som ska ställa till med bråk. jäkla diskriminering.

ja ja. hur som helst. det måste vara frustrerande att inte kunna tala om det man vill, eller man kan tala, men den andra personen förstår inte (eller spelar dum) allt.
jag hade smällt av tror jag.

ibland kan jag bli så frustrerad över allt sånt här (mobilen) så att jag tror att min mage ska sprängas av ilska, och hade jag inte kunnat framföra något så hade den sprängts för länge sedan.

innan när jag var yngre, när vi hade kommit till sverige och några år därefter,  fick jag ibland (och typ alla andra invandrarbarn) ringa samtal åt sina föräldrar, eftersom barnen var bättre på svenska pga dem gick i skolan. sånna vuxensamtal typ. det måste ha låtit hur löjligt som helst men man fick ju säga ja men du kan prata med mig eftersom mina föräldrar är lite dåliga på svenska till den man pratade med.

men tänk vad jobbigt många har det. jag tror jag bli knäpp, men det är först nu som jag vet hur mina föräldrar kan ha känt det ibland.
fyfasen.

detta är mitt tusende inlägg.

idag när jag satt och käkade pita och kollade på Dr Phil kom min bror och satte sig för att prata lite med mig. lite sällskapssjuka över det, men men.

Jag: hur gick det hos tandläkaren idag?
Han: jo, bra.
Jag: gött. inga fel eller så?
Han: nä. men det var en tant som satt mittemot mig på tåget idag.
Jag: ........
Han: allstå det är så elakt att säga så, men hon såg verkligen ut som en apa.
Jag: jasså
Han: jaaa! hon typ käkade banan som en apa. smaskade sådär äckligt och åt med fingrarna.

bra. det är sådan jag vill ha honom. kritisk och lite elak.
han är alldeles för snäll.