Magzi - en baggas bekännelser

idag är det en fin dag, det är nämligen exakt nitton år sedan min lillebror Denis föddes.

Jag var för liten för att minnas när mamma var gravid, men jag minns första gången jag fick träffa honom. pappa och jag hälsade på mamma som låg på sjukhuset och jag undrade nyfiket om hon hade gömt honom under täcket *stupid kid*. det hade hon inte, han låg inne tillsammans med andra bebisar. deno var den finaste bebis jag någonsin hade sett, han var halvtjock, blond och hade världens gosigaste kinder.

de första dagarna efter att han hade fötts och kommit hem så hade vi många släktingar och vänner på besök, alla ville se deno. jag satt alltid stolt klistrad vid mammas/pappas sida när dom hölli deno. alla människor skulle gulla med honom och jag hade fetinglust att bara klappa till dom händerna *dont touch my brother*. jag blev snabbt overprotective, ingen skulle kela med honom, det var bara jag som fick göra det.

deno växte snabbt och utvecklades till en fin liten unge som var väldigt kvicktänkt och snäll. jag hade höga visioner om deno, hur han skulle göra det och det och det *räknar upp*. vi hängde rätt mycket när vi var små, jag är trots allt bara tre år äldre än honom så det var inte farligt. vi brukade leka affär, skola och bibliotek och jag läste mycket böcker för honom, därför var jag megastolt när han vid fem års ålder lärde sig att läsa. ibland tyckte deno nog att jag var jobbig som tvingade honom att leka med mig, han ville helst sitta och läsa eller kolla på tv, men jag körde alltid nån avancerad lek så han kunde aldrig säga nej, för då blev jag sur och lovade att ALDRIG MER leka med honom igen, när inte det funkade så började jag gnälla, och när inte det heller funkade så drog jag mitt triumfkort och började att gråta. det funkade oftast och han kom kramandes och sa flåt, vi ska leka nu magda. awwwwwww.

deno var världens sötaste människa enligt mig, han pratade gulligt och han betedde sig så ödmjukt och moget mot alla, han var verkligen en speciell och fin unge som alla gillade.

så nu sitter jag här och tänker fan vad snabbt tiden har gått, det var inte länge sen vi lekte och hade det kul, det var ju typ bara...tio år sedan *nostalgiker*. jag älskar deno så mycket att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, jag vill inte ens tänka mig något sånt. så eh.. vi slutar där.

jag har känt mig otillräcklig så många gånger, elak hundratusen gånger, dum i huvudet lika många gånger, jag känner aldrig att jag är helt bra som syster, det finns alltid något man kan göra bättre, jag borde ha ställt upp flera gånger då jag kanske inte gjorde det och helt enkelt bara varit en bra syster. men kanske är det så att man aldrig känner sig tillräcklig och nöjd som syster/bror/förälder, man strävar alltid efter att vara bättre, ibland lyckas man en annan gång failar man totalt. jag beskriver mig själv som en sentimental bitch. jag kan vara så dum i huvudet och rå och äckligt elak men fem minuter senare så vill jag bara dunka huvudet hårt i väggen och gråta sönder mig pga av mina egna elakhet *luktar lite schizofren i know*. men så är det också så att deno alltid har varit och kommer att vara den bättre människan och inte jag. jag kan vara ond, men han, han har aldrid sagt ett endaste elakt ord till mig, aldrig skrikit eller menat en massa skit. han är, tillsammans med mamma, snällheten personifierad (jag har mer av pappas gener på gott och ont hehe).

han är en genuint bra människa och det är det bästa med honom.

okej, lite "bekännelsebrev" över det hela, inget glatt liksom, tråkig jag är, men jag ÄR glad. så sjukt glad över att du är min bror och inte någon annans.

sretan rodjendan deno! =)

kjutisch beba

nördglasögon var visst inne

i koprivnica 1993 tror jag, tillsammans med en av mammas väninnor och hennes kids. mamma kör krigsfrilla, deno ser lite bajsnödig ut och jag kör topless.

ok deno var visst lite seriös här haha, men så söt.

du är bäst deno, glöm aldrig det.

ah just det, allstå mina päron, herregud, jag älskar och uppskattar dom så mycket mer när dom är ifrån mig. det är verkligen hälsosamt att vara ifrån människor, man älskar dom verkligen bara mer. dom är underbara, både mamma och pappa är urgulliga, ringer och skickar sms, pappa av den mer sentimentala versionen, gotta love him. han var på g och lipa när vi skiljdes åt *pappas flicka*, jag var tvungen att vara den starka och peppa honom. mamma å andra sidan är av den mer caring-sorten, hon kör inget sentimental tjafs som pappa, utan hon utrycker all sin kärlek genom att ex packa all mat jag kan tänkas att behöva i mitt kylskåp, allstå även sånna små grejer som jag inte tänker på (gud blir alltså lite lätt lipig här när jag tänker på min underbara mamma som verkligen, verkligen är av den speciella sorten. jag vill bara cryyyy när jag tänker på hur god hon är som människa, hon är så ödmjuk, tålmodig, hjälpsam, allt som jag verkligen INTE är. måste.sluta.NU *ser knappt längre av allt vatten i mina ögon*). mamma och pappa är underbara, blir jag hälften så bra förälder som dom är och har varit mot mig och min brorsa så är jag nöjd.

deno, om du läser det här, vilket du kommer att göra, allstå jag hann och fick inget riktigt tillfälle att säga hur stolt jag är över dig, och hur sjukt stolt jag är över att ha dig till min bror. jag är skitövertygad om att du kommer att klara din skola utmärtk, och även om det inte går så är inte det hela världen heller, för det mesta fixar sig. du har alltid varit den smartaste familjemedlemmen och din kunskap kan aldrig mätas med min eftersom min kunskap ligger i att kunna platta håret så att det ser bra ut medan din kunskap ligger i att kunna allt det som inga andra människor kan. du är bäst. jag är dålig på att berömma dig, men kom ihåg att du aldrig kan göra mig besviken oavsett vad du än gör, my löööve för dig är liiiiiite starkare än så. haj eto uglavnom, znas da te volim najvise i ako sam ett asshole most of the time *sistahhlove*.

ah just det, en sista sak: ge INTE ut bloggadressen till mamma och tajko (dom kommer att fråga) pravi se glup i reci da je ne znas haha.

okej godnatt.

bloggrace it was, för jag kom på en sak som hände igår som jag glömde att blogga om. igår när jag checkade min mobil så såg jag att jag hade ett samtal missat från något mobilnummer jag inte hade i telefonboken, så jag eniro:ade numret men inget där. jaha, då får jag väl ta och ringa då.

en sak som jag alltid har stört mig på på min mobil är dom där touchsreenknapparna jag har på min mobil, det är lätt att komma åt dom och sedan är man mitt uppe i ett samtal man inte ens visste att man förde. anyways, det var ungefär det jag gjorde nu och   jag ringde upp numret som var placerad under det numret jag egentligen skulle ha ringt upp. därför trodde jag att jag ringde upp rätt person, när jag in matter of fact ringde upp en helt annan.

telefonrösten: halo
jag: a hej..
tlfr: hej..
jag: ja, jag såg att jag hade ett samtal missat från detta nummer-
tlfr: nej
jag: nähe..men vem är det jag pratar me-
tlfr: nej
jag: nähe..okej
tlfr: inte pråta svenska
jag: ma majka, jesi li ti to? *fet förvirring råder*
tlfr: a jesam cheri, odkud ti?

så istället för att ringa upp rätt missat samtal, ringde jag upp farmor och eftersom farmor är fortfarande rätt så ny, okunnig dvs, med sin mobil (jag antar att det var telefonincidenten som fick faster att köpa en mobil åt farmor) så hade inte hon kollat ordentligt vem det var som ringde henne utan hon svarade bara och därför kunde inte hon fatta att det var jag som ringde. allstå farmor och mobiler. och jag är väl inte mycket bättre.

jag saknar min mormor. jag tycker det är orättvist att hon träffar mig och min bror bara en gång om året. hon missar så mycket. hon har missat varenda födelsedag de senaste femton åren. vi har heller aldrig firat bajram med henne och morfar dessa år. hon har missat vår student och hon har missat allt annat med mig och deno. hon har dessutom missat så mycket i mammas liv. det är så orättvist. krig är så orättvisa.

hon saknar oss så mycket, hon gråter när vi anländer och hon gråter när vi åker, hon skakar när hon omfamnar oss för första gången, så länge som hon har saknat och väntat. trots att tiden är hennes fiende när hon är med oss, så griper hon ändå desperat efter minsta liten sekund för att få tillbringa den med oss. hon är så desperat, som en hungrig efter mat.

det hade varit lättare om hon hade älskat oss lite mindre än vad hon gör, det hade varit lättare att skiljas ifrån henne då, lättare för mig att veta att hon inte är ledsen men att se henne så ledsen som hon verkligen är gör så ont i mig.

min lilla, lilla mormor.

allstå pappa och jag har varit osams i typ tre dagar nu, och även delvis/från och till med mamma också.

det hela började för många år sedan när det sket sig med den jämlika uppfostringen hemma hos oss. eftersom jag var/är storasyster och förväntades "vara duktig" så var det alltid jag som ex tog hand om disken, dammsög åt mamma om jag kom hem tidigare från skolan, dammade och annat man gör hemma åt sin mamma (och pappa) när hon är trött och sliten. inga problem, jag tycker ändå det är rätt kul att städa och även jag har haft mina pedantiska perioder, men jag tillfrisknade rätt snart. det här städandet har pågått från, kan inte riktigt komma på när, men sen jag var liten *duktig flicka*, men säg typ åtta bast och så har det hållit på under åren och fram tills nu.

jag har alltid dragit det här duktighetslasset och päronen har peppat mig, och eftersom jag är äldre än min bror så har det naturligtvis förväntats mer av mig när det gäller mognad (magda, du är äldre och vet bättre) och annat som hör till uppväxten och relationen syskon emellan. så typ kommer vi till...disken och städandet. klassiskt problem i typ varje familj, men för mig tjaa..MEGAproblem *dramaqueen*. mina päron har alltid ursäktat min bror med att han är mindre och yngre och allt annat och att jag kommer säkert att göra det bättre. och det är inte det att jag inte gör det bättre, för jag gör det *duktig på att diska* men det är så SUPERDUPERMEGAstörande att m&p aldrig sa ja men deno du kan väl gå och ta disken nu? eller vadsomhelst. men nej, hela familjen har verkligen alltid betraktat deno som vår lilla bebis, vi kallar honom fortfarande Beba (bebisen) trots att han fyller 19, och han är vår lilla bebis som vi älskar för mycket, men han är en bortskämd bebis.

och efter att jag har typ stört mig cirka fyrtio gånger på hans icke-existerande städrutiner (helst disk) under det här halvåret jag har bott hemma, så tog jag tag i det. och trots att jag har dragit upp det här problemet (eller snarare "problemet" eftersom ingen av de andra verkar tycka att det är ett PROBLEM!!! *dampryck*) så vill ingen ändå "läxa upp" deno och uppmuntra honom till att själv ta intiativet till disken någon gång. för två veckor sedan flippade jag rätt rejält, och jag är tyvärr en rabiat storasyster som inte ger sig, och sa att nu när sommarlovet har satt igång så tar vi disken varannan dag, OM han skiter i ta disken en enda gång under hans diskdag så kommer jag att skita i disken helt och hållet, och detta kommer att märkas, kul för mamma och pappa att komma hem till ett stökigt hem.

så vi började lugnt, jag tog första dagen och sedan när det var hans tur så...INGET. NÄHE. pappa hann komma hem och han röjde undan disken men undrade varför ingen annan hade gjort det, så jag ba pa halo deno varför tar du inte hand om disken, han ba pa pappa gör det, pa reko gå och säg till honom då, så hör jag pappa från köket han ba neka neka jag tar det, jag ba FATTAR NI INGET ELLER?? DET ÄR DENO SOM SKA TA HAND OM DISKEN! INTE DU, DU SKA INTE STÄLLA UPP MER, JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DENNA OJÄMSTÄLLDHET!! *megadampryck* tätt följt av pappas skrik och mitt klampande uppför trappan och smällen i dörren *klassiskt. brukar ni också göra det när ni är förbannade?*. gud så jävla förbannad jag kan bli ibland, men detär bra, bättre att få ut ilskan nu än att sen gå in i väggen i framtiden bara för att jag aldrig reagerade över saker jag störde mig på.

okej, det låter som värsta maaaaaajor issues, och det ÄR det haha, nä men seriöst. jag skyller verkligen inte på min bror, visst han kan bättra sig (och han SKA), men det är i grund och botten mammas och pappas fel för att dom aldrig tvingade (öh hehe, ni fattar) honom att städa och sånt. jag fortsatte med mitt tjurande, alltså dom måste ju fatta att nånting är fel om deras 19åring inte plockar disk? för mig är det iaf superirriterande. jag älskar min bror av hela mitt hjärta, han ÄR mitt hjärta, men ibland blir storasyster döirriterad så att hon har lust att typ sticka kniven i sig själv.

så, jag tror inte att mina föräldrar fortfarande har fattat, jag tror att det har med åldern att göra, men jag tjurade i ett par dagar nu och det har dom märkt. blev dock sams med dom idag. jag kräver fortfarande förändring!! ja okej, värsta meeeegatjatet. undrar om jag kanske ska ta och printa ut inlägget och klistra fast på kylskåpet?

buuueeeeeeh, sitter här och gäspar sönder mig. tidigare idag var jag och deno i värnamo för att vi skulle fixa lite stuff, det ösregnade dock typ halva dagen, men som tur var hade jag med mig paraplyet *farmor-style* så vi klarade oss rätt bra. vi kom hem, gjorde pizza (rättelse: mamma gjorde pizza), käkade och sedan vid sex var jag så trött, och trots att mamma gjorde allt för att jag inte skulle gå och lägga mig, så gick jag och la mig och däckade i fyra timmar. prick klockan 22 vaknade jag, jag var väl rätt utvilad, så jag vaknade egentligen av att jag hörde mamma spy inne på toan. min första omedelbara tanke var OMG hon är gravid!!, för mamma är allstå aldrig sjuk, så det är klart att man blir orolig när hon väl blir det. min andra tanke var att ääähhhh klart att hon inte är gravid, föräldrar nuppar inte, så det vore ju lite ologiskt *tröstar mig själv*. nä men seriöst, jag fattar inte ens att jag skriver ner det här, usch och fy, jag vill inte ens diskutera det här *förträngning pågår*.

i lördags var vi i göteborg. mamma och deno var på liseberg medan pappa var på stan och jag mötte upp flash (det går itne att skriva hans riktiga namn, på riktigt!! jag är wayyyy too van att säga flash). eftersom jag och pappa inte åker något, pappa pga slabi zivci och jag pga slabi zivci + höjdskräck, så var vi tvungna att hitta substitut. pappa hittade en ny gitarr, han var så irriterande stolt när vi skulle åka hemmåt, kallade gitarren på riktigt "hans nya bebis" *kom att tänka på mamma nu, fyyy* och var allmänt cheesy. jag och flash gick på stan, drack latte, käkade glass och gick till slut på femman. värsta bonding-time ju.

anyways, det mest pinsamma som hände var när vi skulle köpa glass, allstå egentligen var det inte ens pinsamt men ni vet hur det är med nya bekantskaper, allt känns pinigt i början. hursomhelst, jag var först och skulle bestämma mig för två smaker/sorter, så säger jag "ah men jag tar i bägare, två...eeehh.. (i huvudet: säger man verkligen kulor? ska jag säga två kulor hm. kulor. låter skitkonstigt...) a men två sånna..eh, jag tar bananchocklad och polka!". flash skrattde och jag skrattade, riktigt glass-moment, och killen i glassvagnen visste inte riktigt om han skulle skratta eller vara seriös. glassen var supergod, inte alls sådär "vattnig", men saken är den att jag aldrig brukar köpa glass såhär, antigen så blir det på donken och då säger man bara mcflurry, eller typ magnum eller vad det nu blir. a men okej, inte meeeeeegapinsamt, i get it, men ändå!!

flassssscccccch

matchen skulle börja närsomhelst.

åh det här är typ det enda jag tycker är kul (förutom sagoslottet) när man kollar 3d film, ni vet den där pandavision, fast även här blir man ju lite rädd, speciellt när ormen kommer haha. jag och pappa skrek mest. jebiga, vi har verkligen svaga nerver för sånt här.

däruppe är mamma och vinkar. hon och deno åkte typ allt.

mutti och jag, myspyyyyyyyysss.

HAHHAH kodakmoment big time. mamma käkar, pappa POSAR (jag lovar han gör det) och deno vill inte riktigt kännas vid dom. jaa, men snälla är dom iaf!!

på tal om bråk och det. pappa var ute med sina arbetspolers och spelade bowling och så hade han tagit nån öl och däckade snabbt i mammas knä där hon och jag degade i soffan.
men innan han hade kommit så fick jag ur mig att det var bra att han inte var hemma, vila sig lite från honom liksom. och klart då att mamma undrar, whats up with that, så jag fick förklara mig varför jag tycker att han är irriterande.

ok nu lyssnar jag på kemica. kemo är verkligen en sån liten mysgubbe som man önskar sig som farfar. halid däremot, är en sådan som man inte önskar sig som sin granne. skämt åsido, halid verkar vara en mysig gubbe, men det är nånting med hans koögon och enorma näsborrar som gör att jag inte riktigt får sjysta vibbar.

ok nu blev det istället dino merlin. förresten vad är det för snack jag hör om att bijelo dugme ska ha konsert i maj? det får vi hoppas på är bara är ett rykte. where is Zera, where is Losa, where is Dino? jag vill se dom, jag är trött på BD och den här jävla hypen kring dom. plötsligt ska alla bara älska dom, människor som aldrig i hela sitt liv hört en enda låt ääääälskar dom plötsligt, människor som i vanliga fall lyssnar på kemal malcevic (malcovic?) och det turbogänget äääälskar plötsligt BD, allstå whats up with that? HUR kan man blanda turbo med rock? seriöst, choose side för det här går inte längre.

allstå det är typ seriöst det som är det absolut mest, MEST irriterande, det är så irriterande. folk som hemma och partyn lyssnar på all typ av ugly music och sedan låtsas och nynnar på konserter av bra artister. det här dubbelmoralet, och det värsta är att dom flesta är sådana här. selma bajrami går "när man är full" men annars så skäms man, öh, då kan man väl lika gärna stå för att man typ dyrkar selma och inte dra en massa bs bara för att inte verka vara som lyssnar-på-TF-människor.
det är ju typ som att jag skulle älska punkmusik men avguda britney och hela den hårt komersiella industrin, det går inte ritkigt ihop. jag uppskattar människor som säger säger ja jag älskar turbofolk och inget annat och thats is, ok fine, bra klart man ska få lyssna på vad man vill, men människor som säger aa jag älskar ceca men jag älskar crvena jabuka också, dom hatar jag i smyg, eller nu är det inte i smyg längre haha. men allra ALLRA mest älskar jag människor som säger fan vad jag hatar turbofolk och menar det av hela sitt hjärta. seriöst, då hjärtar jag er av hela mitt allt.

ok allt handlar inte om musik. men eeh... till stor del om man säger så.

jag har en tendens att glida ifrån ämnet men nu är jag back on track och då vill jag avsluta med det jag påbörjade, dvs det om min pappa.

min mamma anser att jag ska be om ursäkt för han är trots allt din pappa magda. jaha, han är min pappa men han är inte Losha!!!!! så frågade jag varför jag ska be om ursäkt om jag anser att han har fel och att han själv vet att han har fel, då menar hon att jag ska be om ursäkt (för att han är min pappa) och sedan tala om varför jag tycker att han har fel. det tycker inte jag. ska han vara så jävla barnslig så har jag väl också rätt till det. då säger min mamma att vi är så lika att när jag ser mig själv i spegeln så bör jag se pappa i spegeln som stirrar tillbaka på mig. ni kunde lika gärna vara bröder, det var det hon sa. jag förstod inte riktigt varför hon inte kunde säga att vi lika gärna kunde vara systrar för pappa är fan mer brudig än snubbig.

jag dog av ilska för en timme sedan. nu är jag lite mer normal. jag bråkade med min pappa om världens simplaste grej; disken.

aaaaaaaaah så jävla störande. det hela började med att han frågade mig om jag kunde plocka in allt i maskinen och städa undan i köket och jag sa visst, klart jag gör det. saken var bara den att jag satt och surfade och jag hade bestämt mig för att när jag hade sett färdigt hills-avsnittet så skulle jag sätta igång med köket.

så efter en stund när jag fortfarande inte hade gjort något så går pappa in i köket och jag hör honom öppna diskmaskinen och klirrar med glasen. jag ba hallå jag sa ju att jag skulle ta hand om det, han ba ja men du satt ju bara där, jag ba ja men om jag sa att jag skulle göra det så gör jag det, han ba jaha men då kommer det här ligga till klockan nio innan du gör något. och seriöst här vet han själv att han överdriver och förväxlar mig med deno för jag är knappast den som väntar i flera timmar innan jag gör något.

så jag började skratta för att det blev så seriöst och inte ska vi väl bråka om disken, men han fortsatte med sin lite "klagande" röst som jag i för övrigt älskar lika mycket som jag älskar grisar, dvs INTE MYCKET. och jag är sällan den som håller mun när jag bråkar med pappa för jag vet att han kan ta det så jag säger åt honom att sluta spela the good guy, typ han röjer undan disken och vill visa att han är en sååå snäll kille (ok ingen kille men ni fattar), så jag blir lite smågalen och säger åt honom att sluta spela ett jävla offer (haha jag blev lite lack), men jag höll en normal samtalston, kanske lite gäll men wtf ska man säga när ens far försöker framställa sig själv som en good guy och mig som en bad guy. då höjer han rösten lite och börjar på riktigt bli sur och så säger han åt MIG att JAG inte ska skrika åt honom! hallååå?!? hörde jag ett buzz i mitt öra eller? NEEEJ. så jag säger åt honom att det var han som började skrika, men han ba om inte du hade skrikit så hade inte jag heller.

allstå seriöst ibland känns det som att jag bråkar med någon i min ålder och inte med någon i övergångsåldern, min pappa kan vara en sån klimakterikärring ibland. så jag började snyfta och han går och babblar fortfarande om att han hade rätt blablabl ni vet det snacket som varenda föräldrar envisas med att dra när det passar. jag stänger köksdörren och diskar omsorgsfullt tepsijan och känner mig plötsligt väldigt lugn.

när allt är färdigt i köket går jag in i datarummet och stänger dörren, gnäller för lite människor på msn, och sedan kommer pappa in i rummet igen och börjar dra SAMMA visa igen, sedan säger han mot slutet om du vill så kan jag vara tyst och jag säger ja det skulle uppskattas, bra säger han, bra säger jag och sedan dess har vi inte pratat.

jag tänker inte ge mig i den här fighten, innerst inne lär han väl veta vem som har rätt, men jag har ändå en känsla av att han inte gör det, han är liksom så starkt övertygad om sin pappa-förmåga och att han har rätt no matter what, jag är barnet, den underordnade och jag har fel.

bajs i anus.

igår då.
(känner att jag har bloggrace just nu för allt jag inte har hunnit blögga om pga förkylning och alla jkpg-trips)

igår då, igen, vi var på kalas hos familjen K, deras yngsta dotter och min lillkusse Ajla (samma person allstå) firade sin 17årsdag. alla var samlade; min familj, familjen K, farmor och Irmas och Ajlas farmor. vi drack en fördrink och tetka (=faster) höll ett litet informellt tal som jag tror betyder mycket för oss alla i familjen, hon talade bland annat om betydelsen av våra s.k släktträffar då vi träffas ofta och på alla födelsedagar, även om det ibland händer att man missar något kalas så försöker vi verkligen att samlas för att fira.
alltid mysigt, speciellt och jag är extremt familjekär så jag blir alltid nostalgisk och lipig även om man inte alltid kan visa det, men jag tror att jag har en stor likhet med mini faster då vi båda blir supertårögda vid sådana här tillfällen.

vi hann som vanligt med en massa berättelser och farmor berättade om första gången hon drack sig full, det var någon kusin till henne som hade lurat i henne drinkar och grejer. vi käkade en massa mat och efter maten spelade vi fyra Diamanten och Cludedo, och Irma vann cluedo trots att jag var SÅÅÅ nära att ange herr senap i salongen med ett järnrör.

tårtan var god och sedan kollade vi på lets dance haha, vid tio åkte vi hem och sedan däckade jag.

och nu är det många kalas på g snart igen, farmors i april, min, irmas och nisses i juni och deno och pappa i september. jej.

Lala med sin tårta

D, I och A när vi körde diamanten, ingen Wii, guitarr hero och andra moderniteter, här kör vi på det gamla gooooa viset.

jag funderar på om det är läge att gå och sova nu. jag tror nog jag ska göra det. kanske lägga mig på soffan så att jag inte sover bort halva dagen. på tal om det här jag sa om att ligga sömnlös och promenader är samma sak, jag förklarade aldrig det riktigt helt. när man tar en promenad så tänker man så mycket och när man ligger sömnlös så tänker man typ nästan ännu mer, kanske inte alltid smarta tankar men det finns alltid något att gräva fram.

så medan jag försökte mig på att sova tänkte jag tillbaka på den tiden då jag och min lillebror var små, han var typ sju och jag var tio bast. vi, eller snarare jag, hade en speciell sovrutin som utfördes varje kväll, jag pussade honom godnatt, gick och la mig och sedan börjades det.

Ja (pratar från mitt rum, tjugo sekunder senare): jesi li zaspao?
Deno (och han från sitt): nisam, al sad cu
Ja: dobro onda, sov gott
Deno: sov gott
Ja: vidimo se sutra ako bog da (att säga abd var verkligen, VERKLIGEN viktigt för mig, var övertygad om att något hemskt skulle hända annars)
Deno: vidimo se
Ja: ako bog da
(tystnad)
Jag (med bestämd röst): ako bog da?
.........
Deno: ako bog da

och varenda natt!! i- jag vet inte hur länge. länge länge, och han lärde sig aldrig att säga det själv.

en annan grej med min bror är att han somnar direkt. ligger han stilla i en minut så har han somnat inne på den andra minuten.
det här var också en sådan liten konversation som kunde höras från våra rum, mest mitt.

Ja: deno?
Ja: deno, jesi li zaspao?
Deno: jesam
Ja: pa kako onda pricas?
Deno: ne pricam

hihi. GUUUUUUULLLLE. 

när de sedan kom tillbaka berättade tetka (faster) följande berättelse. hon och nisse hade tagit ut med tanterna, dvs farmor och irmas farmor till A6 för att de skulle spana läget och kolla in småprylar som de brukar göra. när tetka sedan skulle leta reda på farmor så såg hon henne på Duka och såg att hon även stängde sin handväska.

här trodde jag att tetka skulle berätta att farmor hade snott något, men jag tänkte att hur flummig farmor än är ibland så skulle hon aldrig sno något från en affär. så historien forsätter med att tetka går fram till farmor och frågar henne om hon har köpt något, eftersom hon hade stängt sin väska, och farmor svarar att hon inte hade gjort det, då frågar tetka henne vad hon gjorde varpå farmor svarar att hon kollade om någon hade ringt henne.

här i historien uppstår ännu en knorr, som man skulle säga, för farmor äger nämligen ingen mobiltelefon, och det är ju logiskt att man kollar mobilen.
så tetka är fullständigt förvirrad när hon frågar farmor var hon kollade det och hon säger bitskt "på telefonen!", och då hade hon tagit med sig sin trådlösa telefonen i handväskan och 40 km hemifrån, när trådlösa hemtelefoner har en räckvidd på typ 400 meter. HAHAHAH. OMG, OMG hon är så jävla flummig!!! seriöst hur många tanter är det som ens kommer på ideen att ta med sig en hemtelefon i handväskan? HAHA.

när tetka sedan stirrade på henne hävdade farmor envist att om Muharem från värnamo kan nå X i nån stad så kan väl hon också!

OMG. haha. lilla farmor, hon är så jävla söt.
jag skrattade hela vägen hem till mig sen när jag gick hemåt. lilla, lilla farmor det är nästan så att man får lust att klappa henne på huvudet bara man tänker tanken på vad hon har gjort.