"innerst inne är han väldigt snäll", my ass snäll
nä men ärligt talat, jag förstår att det inte är lätt att vara ett päron, men HUR JÄKLA LAT ÄR MAN OM MAN INTE ENS UPPFOSTRAR SIN UNGE TILL ATT INTE BETE SIG SOM EN TJOCKSKALLIG IDIOT?? hur kommer det sig att vissa mobbar och att andra blir mobbade? jag menar, lär man inte sin unge rätt och fel? vad gör man som förälder egentligen? jag är så jävla less på att tjata om föräldrar och mobbing, för det finns tusen olika orsaker till att barn mobbar eller slåss med andra barn, det behöver inte ens vara föräldrarnas "fel" (även om jag anser att det är det), men varför mobbade jag inte någon till exempel? jo, för att mina föräldrar ansåg att det var viktigt att jag redan från tidig ålder lärde mig rätt och fel. ok för att man gör vissa dumheter när man är en snorunge i stadig utveckling men my god det finns gränser!
dessutom kan man vidare läsa i artikeln att bara en endaste förälder+unge har ringt och bett om ursäkt. seriöst, jag hade skämts ihjäl och bett om ursäkt tusen gånger om och försök åtminstone hjälpa till så mycket som möjligt.
jag hatar föräldrar som skyller ifrån sig med världens lamaste och äldsta ursäkter som typ david och goliats föräldrar använde sig av då för en mille år sedan. typ nä, men jag jobbade så mycket så jag insåg inte att jag hade en liten skitunge här hemma, eller ja, jag vet inte vad som händer i skolan, det är ju lärarna som har koll på det, eller men han är bara ett barn! I.DONT.CARE. det är fortfarande ditt barn och du som har ansvar för det och ingen lärare, nanny eller någon annan person. bete er som bra morsor och farsor istället för slödderföräldrar, hur svårt kan det vara?
predaj se srce
det ska bli roligt när dom kommer, men jag har inte saknat dom så mycket som jag hade saknat dom om jag inte hade haft skype. vi har i princip hörts varje dag ända sedan jag kom hit, och när jag bodde i lund så träffade jag dem nästan varannan månad, så läget är inte mycket mer förändrat än innan.
jag sitter och petar i mitt hår, och fortfarande har jag lite färg kvar som sätter sig under naglarna. det ser lite ut som att jag har varit ute i trädgårdslandet.
är man rädd så vet man att man har något att förlora
jag saknar alla de uppräknade människorna väldigt mycket faktiskt, och jag längtar efter att min familj ska komma och hälsa på och jag längtar tills det blir sommar och jag kan åka hem till underbara jajce.
en dag på high chaparall
det finns faktiskt en fin liten berättelse bakom den här bilden. det var på den tiden vi fortfarande klassades som de första invandrarna från Balkan i Kycklingryd, med andra ord; long time ago. jag var sju-åtta bast och blondinen jämte mig var fyra. vi var på high chaparall, och man är ingen äkta smålänning om man man inte har varit där och lekt med cowboysarna och indianerna åtminstone två gånger under sommaren.
jag och min bror tyckte om att åka i de här bilarna, men saken var den att jag var HELT övertygad om att man styrde bilarna själv, och var därför petnoga med att köra rätt och vrida på ratten när man skulle svänga, för annars fanns risken att vi skulle "köra av" bilbanan. min övertygelse om att vi skulle krascha i staketet om man inte körde rätt var stark, men tyvärr hade jag en liten och envis bror vid min sida som vägrade köra rätt. han snurrade på ratten när det passade honom och jag blev svinförbannad på honom och tvingade honom ibland att släppa taget om ratten för annars skulle vi krocka. han vägrade oftast, därav tungan ur munnen som illustrerar hans envishet. jag, å andra sidan, försökte fokusera mig på körningen, men pappa störde när han skulle ta kort.
jag minns klart och tydligt hur sur jag var när åkturen var över och var tvungen att klargöra för pappa och mamma att jag vägrade åka bil med deno igen eftersom han inte vet hur man kör.
jag var väldigt klyftig som ung.
min feta familj
min blogg har gått från till att vara en hemlig sak, till att bli en hemtrevlig sådan, en blogg där familjemedlemar connectar med varandra och hälsar till varandra.
och jag är metropolen i allt detta. hihi.
jag tycker om hela min familj, alla mina släktingar, deras mostrar, fastrar, deras barn och barnens farbröder, alla mormödrar och alla farmödrar, alla sysslingar och alla pysslingar. det är många människor, och alla dom är av mitt kött och blod, kanske inte alltid kroppsligt, men själsligt.
za mamu
za sve, hvala.
jedva cekam da mi dodete!
volim vas.
otkrit cu ti tajnu
detta firade jag med att skypa med irma.
vi tar bara vid där vi slutade sist.
hon förstår när ingen annan gör det, hon förstår allt.
vi är av samma kött och blod och det är jag så stolt över.
männsiskor söker efter lustiga förklaringar till allt. de vill veta allt. de vill kunna kategorisera. de vill kunna peka ut och peka på och utropa aha. de söker efter saker de själva inte är medvetna om. de vill kunna sätta benämningar på förtelseer som kräver mer än ett par målande adjektiv för att kunna förklaras i ord.
det behövs inte någon förklaring på vår vänskap, eftersom det inte finns någon och det går inte att förklaras. det är det bästa, för det är bara då man vet att det är äkta.
can't thouch that
detta hände för många år sedan, då min bror gick i nollan och jag gick trean på lågstadiet. min bror var den sötaste lilla pojke man kunde tänka sig. så söt, som socker. sockersöt, med andra ord. och jag var inte den enda som tyckte det, det fanns även en brutta i hans klass som brukade hänga efter honom. hon var rätt stor för sin ålder och man kan väl säga att hon är den typen av tjej som tar för sig.
tyvärr var hon inte alltför kvicktänkt och hon hade inga som helst tankar på att min bror hade en rätt överbeskyddande storasyster, dvs mig.
så en dag när jag skulle hämta min bror på fritids såg jag att han inte satt utanför som han brukar gör. jag går då uppför trappan till fritids och ser en blond kalufs tryckt mot väggen av en stor brud. jag fattar direkt att det är the big brud och den blonda kalufsen som hon försöker pussa är min bror.
jäklar, vad förbannad jag var. för det första ger hon sig på min bror som flera gånger har sagt att bruden hänger efter honom, och för det andra var jag redan försenad till baywatch som på den tiden började 16.25.
så jag klampar förbannat fram, greppar tag om hennes axlar och trycker henne mot väggen med båda armarna och säger surt DU, du pussar inte på min bror fler gånger. FATTAR DU?
jag var som sagt väldigt beskyddande.
del 2
Här är vï någonstans i Kroatien igen. mycket trevligt. Deno tar kortet, och det blev ett rätt ok kort, alla huvuden var på plats. och här ser ni även min berömda peace-pose, den har hängt med ett tag nu och syns nästan på varenda partybild.
deno kör värsta posen, ett fröken-sverige smile, jag är mer lugn. vi hade precis käkat på donken i tyskland.
ännu en semesterbild, den här gången från Neum i Bosnien där vi badade. det här var året innan kriget bröt ut, och bilderna ser skititga ut, men det är bara för att vi grävde fram dom här bilderna ur vårt nerbombade hus. och om det är något jag sörjer så är det fotografier. det är nog därför jag är helt nojjig idag och framkallar nästan alla kort bara för att det inte ska försvinna från datorn på något sätt.
yeah. en beachbild (jag har insett först nu att de flesta bilder är från stranden). jag och min kära och tunna bror. jag ser ut som värsta fettot jämte min pinnsamala brorsa. var alla barn så här tunna? jag minns inte att jag har varit så här smal när jag var i hans ålder. lite anno-varning över honom.
oo yeah. här på bilden ser ni Ljiljana och hennes lille Drazen som vi badar. vi hade lyckats dra oss ut ur kriget och hamnade i Koprivnica och hade ett helvete där, tills mamma av en slump lärde känna Ljilja och vi fick bo med henne och drazen i ett halvår. vår underbaraste ljilja som räddade oss tre.
hursomhelst, deno är världens sötaste på den här bilden, nästan så att man vill käka upp han. jag, däremot ser ut som en nerknarkad vampyr.
min morfar är ett stort fan av svartvita fotografier, det är därför de flesta kort är svartvita, pga av att han har framkallat dem. men här är jag och mormor i alla fall. mormor ser glad och stolt ut, medan jag ser nästan ond ut. dessutom är det här ett unikt kort eftersom jag på bilden har intagit min stirrblick. stirrblicken har även hängt med i alla dessa år och är numera lite utvecklad, eftersom jag i samband med stirrblicken även brukar smågapa. men detta lär ni aldrig få se på kort.
lite av mitt förflutna
här till vänster ser ni mina grundare, pappa i gul skjorta och mamma jämte honom. de sitter tillsammans med Lanas och Dinos mamma och pappa och faster på någon restaurang i Jajce -85. jag var fördmodligen inte ens påbörjad.
det här var -96 när jag, Irma och Ina fick för oss att vi skulle spela upp en teaterföreställning för våra familjer. vi hittade på det mesta själva och hade det skitkul. jag och ina spelade elaka troll som tillfångatog irma.
jag klippte sönder mina tights och så smetade vi in oss med kakao för att vi skulle se smutsiga och ovårdade ut. irma försöker komma ut, but she's trapped HE HE HE.
här är jag, någonstans i slovenien. vi är på väg till bosnien, och jag matade ankorna som ville bitas. jag ser dessutom ut som en liten kines.
det här är en av mina favoritbilder. jag och irma föddes ju med fyra dagars mellanrum. jag är äldre hehe. vi är en månad gamla och är samlade hos mormor. från vänster ser vi min mormor sedan farmor/mormor till irma, tetka som håller irma och så mamma som håller i mig. alla som känner irma skulle direkt kunna peka ut henne på bilken bebisbild som helst. hon ändras helt enkelt inte.
och här är vi två någonstans i Kroatien, då våra familjer tillbringade en vecka tillsammans. HAHA. ja herregud, det finns många historier. vi var ju så unga, typ 10-11 år gamla. vi hade våra handdukar långt ifrån våra familjers och oftast gick vi hem själva där vi satt och käkade cokolino, ibland utan mjölk, men var man sugen så var man.
här firar vi irmas åttonde födelsedag. den lilla bruden med svart hår är nadja, vår kära syssling, irma i mitten och jag med den korta pagen.
och här kommer ett seriöst foto. från nians fotografering. jag var 15 bast men ser mognare ut där på bild än vad jag är nu. värsta seriös och en plugghäst. men fasen vad jag älskade att gå i nian. det är nog det absolut roligaste skolåret av alla år, och åttan också.
vårt lilla bråk
idag var det i alla fall stor glädje i huset eftersom han och jag har blivit sams. vi har nämligen varit osams i några dagar nu. samma gamla problem; internet.
pappa: magda, är du färdig snart, jag skulle behöva kolla något
jag (irriterat): nä det är jag inte, jag har ju sagt det. herregud.
och så hatar han verkligen när jag säger herregud. han har fått för sig att det är som en svordom.
pappa (sarkastiskt): herregyyyyd. du sitter hela dagen och surfar
jag (arg): du, jag sitter väl hur länge jag vill
pappa (arg): magda, du bara--
jag (asförbannad): MEN DU TA DEN DUMMA DATAN DÅ
pappa (asförbannad): DU SKRIKER INTE ÅT MIG
jag (ännu mer förbannad): MEN BE INTE MIG SEN ATT FIXA DATAN ELLER NÅGOT ANNAT
ingen kan det här med datorer i vår familj
pappa (förbannad): MAGDA VAD SA JAG ALLDELES NYSS??!
jag: JA JA. JAG ORKAR INTE MED DIG JUST NU
min pappa har uppfostart mig på detta vis. skriker han så skriker jag och tvärtom. det är inget konstigt med det. men det är sällan vi skriker på varandra, verkligen sällan. och min pappa och jag vi har ett speciellt förhållande, vi är jämlikar han och jag.
så ni kan ju förstå att det har varit lite tyst i huset eftersom han och jag inte pratade med varandra. lika envisa är vi. men jag gav inte upp.
och idag kom min käre pappa in i datarummet och hälsade och då visste både han och jag att allt var ok igen.
sommarbilder 1
nåja. men lite bildtexter får det vara.
här är vi i början på vår lilla biltripp till bosnien. jag ser minst sagt förväntansfull ut. efter långt körande genom stink-tyskland (det luktar ju illa av allt gödsel hihi) hamnade vi på ett hotell. det var gött. sedan fortsatte vi köra och tillbringade andra natten i slovenien hos mammas kusse. deno sover som en stock. och dagen efter var vi framme i bosnien! hurra. en natt tillbringades där hos morbror och fatima. bihac är riktigt vackert om jag får uttrycka mig så.
på sista bilden ser vi lite schletna ut, vi hade precis kommit fram, det är iaf jag, pappa, deno, seno och majka på bilden. majkas hår hade blivit jättegrått sen sist, men nu bojkottar hon hårfärg säger hon. hennes hår har antagit samma färg som huset.
ett samtal mellan två människor
idag när jag satt och käkade pita och kollade på Dr Phil kom min bror och satte sig för att prata lite med mig. lite sällskapssjuka över det, men men.
Jag: hur gick det hos tandläkaren idag?
Han: jo, bra.
Jag: gött. inga fel eller så?
Han: nä. men det var en tant som satt mittemot mig på tåget idag.
Jag: ........
Han: allstå det är så elakt att säga så, men hon såg verkligen ut som en apa.
Jag: jasså
Han: jaaa! hon typ käkade banan som en apa. smaskade sådär äckligt och åt med fingrarna.
bra. det är sådan jag vill ha honom. kritisk och lite elak.
han är alldeles för snäll.
100 decibel typ
alltid samma visa, innan när jag bodde hemma, det är natt och jag vaknar av hans snarkningar. förbannad öppnar jag dörren och säger åt mamma att ruska på pappa när han snarkar. och hon säger att hon inte hör något. men hon tar tag om hans näsa och täpper till den och så vaknar han alldeles livrädd.
hihi.
snart trycker jag in ett äpple i hans mun.
jag äger rättigheterna
han har inte lärt sig detta än.
Deno: ska du sitta länge?
Jag: ja
en timma senare.
Deno: hur länge ska du sitta?
Jag: länge
och nyss.
Deno: men hallå nu har du suttit aslänge!
Jag: ja.
Deno: när ska jag få köra lite data?
Jag: när jag har tröttnat
Deno: men mag-
Jag: se så, gå iväg nu. jag ropar när jag är klar.
att han aldrig lär sig. när det är jag som sitter vid datan så är det JAG som sitter vid datan.
gud vad härligt
en av de absolut bästa sakerna med att bo själv är att man alltid kommer till en tom lägenhet. en tyst och tom lägenhet. ingen galen familj som högt utropar när man öppnar dörren "eeeevo moje sultanije" (pappa) eller "mamcic se pozelila svoje smrdohe" (mamma). och även om det är mysigt så blir det jobbigt i längden.
varje dag förra sommaren fick jag allstå höra detta när jag kom hem från jobbet. jag tycker om det. men m&p är för käcka ibland allstå.
så nu. nu försöker jag verkligen att bara njuta av den underbara tystnaden. bara stänga dörren och låta det vara knäpptyst. herregud vad härligt.
mitt kära krypin
jag har lärt mig så mycket om mig själv sen jag valde att flytta från min familj. låter som en jäkla klyscha, men det är här är en bra klyscha för den stämmer faktist.
igår när jag promenerade för att köpa glass funderade jag på hur många nerver som jag har räddat från att gå ett helvetesöde till mötes.
jag är ex inte alls lika ilsk nu som jag kunde bli då jag bodde hemma. då kunde jag bråka väldigt ofta (varje dag) med min bror, ibland med min mor (inte så ofta), och med min pappa mer sällan (knappt aldrig, men när det väl hände så...). och jag är så glad för att jag slipper ta ut min ilska över min familj, nu låter det som jag har allvarliga aggressionsproblem haha, men så är inte fallet. dom slipper mina dåliga dagar, och jag slipper deras.
ibland när jag åker hem och det är dålig stämning hemma, så mår jag skitpiss för att jag inte är van vid att tackla sånt där. så på sätt och vis är det negativt också, för man kommer ifrån "familjetänkandet" och blir mer ego.
nåja. tack för min lägenhet. vet inte riktigt vad jag hade gjort utan den.
magda bråkar med deno
mjaaau TRRR helloo
oftast när mina föräldrar ringer mig så blir det så att man snackar om vädret och dagens händelser. det hinner inte hända speciellt mycket över en natt liksom.
men nu var det bra och prata med mamma. det var ett sånt samtal som man egentligen inte vill avsluta. härligt. mamma är pepp.
nu ska jag ta ett greys anatomy avsnitt och sedan sova förmodligen.
ååååh
jag är sur och trött och irriterad. ingen skulle vilja umgås med mig nu. fan jävla pissdag.
jag är lite småosams med min mamma och delvis pappa. och tydlligen påverkar det mig väldigt mycket. och medan jag ältar det med några personer, så klarar jag inte av om någon sympatiserar med mig och ifrågasätter mina päron, men inte heller om någon sympatiserar med dom, för jag har också DELVIS rätt. nä. mina päron är ett känsligt ämne.
och fasen vad jag tycker om dom. idag var jag var verkligen inte snäll. eller jag var inte så dum. jag vet inte.
men dom är söta. och jag hatar den känslan, den äckliga känslan, att jag ska behöva gå och lägga mig och sova med vetskapen om att jag är osams med dom. och så ligger jag där och gråter lite, och sedan tänker jag tänk om dom dör imorrn eller nått hemskt händer (ne daj boze) och så snyftar jag lite till.
jag ska aldrig ha barn, orka med dessa jobba känslor.
imorn ska jag bli sams med dom.
konspirationsteori framtagen av majka
på tal om ormar. ormar förknippas med lömskhet (finns det ens ett sånt ord?). och lömskhet är ju inget bra. och därför måste jag blogga nått om min farmor nu.
hon ringde i lördags för att kolla om min familj hade anlänt levande till mig. och det hade dom ju. därför fortsatte hon på ett, enligt henne, lika viktigt tema; nämligen Bingolotto (bingolotto, konj te smoto, som hon brukar säga. haha).
farmor har blivit något av en konspirationsteoretiker på senaste tiden, och bingolotto var inget undantag. hon ringde för att be pappa köpa en bingolott i lund. medan jag undrade varför inte kycklingryds-lotterna inte dög, 
svarade hon med lite viskande röst (så som alla gamlingar brukar låta när dom tror att dom har lite juicy skvaller på g), att hon inte har vunnit något de senaste fem gångerna och att detta kanske berodde på att lotterna inhandlades i kycklingryds-området.
jag var förvirrad, vilket hon märkte, och så la hon snabbt till att lotterna i "övriga sverige" kanske hade mer tur; med andra ord så ville hon byta "lott-miljö".
jag orkade inte ens förklara att sifferdragningen i tv inte har något som helst samband med lotterna och vart de säljs och köps. det hade varit alldeles för komplicerat.
och vad jag vet så har hon inte vunnit något på "lund-lotten" heller.
haha. farmor är härlig.
