sta to ima u ljudima tuzno da ulaze u tudje zivote
jag saknar min mormor. jag tycker det är orättvist att hon träffar mig och min bror bara en gång om året. hon missar så mycket. hon har missat varenda födelsedag de senaste femton åren. vi har heller aldrig firat bajram med henne och morfar dessa år. hon har missat vår student och hon har missat allt annat med mig och deno. hon har dessutom missat så mycket i mammas liv. det är så orättvist. krig är så orättvisa.
hon saknar oss så mycket, hon gråter när vi anländer och hon gråter när vi åker, hon skakar när hon omfamnar oss för första gången, så länge som hon har saknat och väntat. trots att tiden är hennes fiende när hon är med oss, så griper hon ändå desperat efter minsta liten sekund för att få tillbringa den med oss. hon är så desperat, som en hungrig efter mat.
det hade varit lättare om hon hade älskat oss lite mindre än vad hon gör, det hade varit lättare att skiljas ifrån henne då, lättare för mig att veta att hon inte är ledsen men att se henne så ledsen som hon verkligen är gör så ont i mig.
min lilla, lilla mormor.
