Magzi - en baggas bekännelser

idag är det en fin dag, det är nämligen exakt nitton år sedan min lillebror Denis föddes.

Jag var för liten för att minnas när mamma var gravid, men jag minns första gången jag fick träffa honom. pappa och jag hälsade på mamma som låg på sjukhuset och jag undrade nyfiket om hon hade gömt honom under täcket *stupid kid*. det hade hon inte, han låg inne tillsammans med andra bebisar. deno var den finaste bebis jag någonsin hade sett, han var halvtjock, blond och hade världens gosigaste kinder.

de första dagarna efter att han hade fötts och kommit hem så hade vi många släktingar och vänner på besök, alla ville se deno. jag satt alltid stolt klistrad vid mammas/pappas sida när dom hölli deno. alla människor skulle gulla med honom och jag hade fetinglust att bara klappa till dom händerna *dont touch my brother*. jag blev snabbt overprotective, ingen skulle kela med honom, det var bara jag som fick göra det.

deno växte snabbt och utvecklades till en fin liten unge som var väldigt kvicktänkt och snäll. jag hade höga visioner om deno, hur han skulle göra det och det och det *räknar upp*. vi hängde rätt mycket när vi var små, jag är trots allt bara tre år äldre än honom så det var inte farligt. vi brukade leka affär, skola och bibliotek och jag läste mycket böcker för honom, därför var jag megastolt när han vid fem års ålder lärde sig att läsa. ibland tyckte deno nog att jag var jobbig som tvingade honom att leka med mig, han ville helst sitta och läsa eller kolla på tv, men jag körde alltid nån avancerad lek så han kunde aldrig säga nej, för då blev jag sur och lovade att ALDRIG MER leka med honom igen, när inte det funkade så började jag gnälla, och när inte det heller funkade så drog jag mitt triumfkort och började att gråta. det funkade oftast och han kom kramandes och sa flåt, vi ska leka nu magda. awwwwwww.

deno var världens sötaste människa enligt mig, han pratade gulligt och han betedde sig så ödmjukt och moget mot alla, han var verkligen en speciell och fin unge som alla gillade.

så nu sitter jag här och tänker fan vad snabbt tiden har gått, det var inte länge sen vi lekte och hade det kul, det var ju typ bara...tio år sedan *nostalgiker*. jag älskar deno så mycket att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, jag vill inte ens tänka mig något sånt. så eh.. vi slutar där.

jag har känt mig otillräcklig så många gånger, elak hundratusen gånger, dum i huvudet lika många gånger, jag känner aldrig att jag är helt bra som syster, det finns alltid något man kan göra bättre, jag borde ha ställt upp flera gånger då jag kanske inte gjorde det och helt enkelt bara varit en bra syster. men kanske är det så att man aldrig känner sig tillräcklig och nöjd som syster/bror/förälder, man strävar alltid efter att vara bättre, ibland lyckas man en annan gång failar man totalt. jag beskriver mig själv som en sentimental bitch. jag kan vara så dum i huvudet och rå och äckligt elak men fem minuter senare så vill jag bara dunka huvudet hårt i väggen och gråta sönder mig pga av mina egna elakhet *luktar lite schizofren i know*. men så är det också så att deno alltid har varit och kommer att vara den bättre människan och inte jag. jag kan vara ond, men han, han har aldrid sagt ett endaste elakt ord till mig, aldrig skrikit eller menat en massa skit. han är, tillsammans med mamma, snällheten personifierad (jag har mer av pappas gener på gott och ont hehe).

han är en genuint bra människa och det är det bästa med honom.

okej, lite "bekännelsebrev" över det hela, inget glatt liksom, tråkig jag är, men jag ÄR glad. så sjukt glad över att du är min bror och inte någon annans.

sretan rodjendan deno! =)

kjutisch beba

nördglasögon var visst inne

i koprivnica 1993 tror jag, tillsammans med en av mammas väninnor och hennes kids. mamma kör krigsfrilla, deno ser lite bajsnödig ut och jag kör topless.

ok deno var visst lite seriös här haha, men så söt.

du är bäst deno, glöm aldrig det.