Magzi - en baggas bekännelser

jag dog av ilska för en timme sedan. nu är jag lite mer normal. jag bråkade med min pappa om världens simplaste grej; disken.

aaaaaaaaah så jävla störande. det hela började med att han frågade mig om jag kunde plocka in allt i maskinen och städa undan i köket och jag sa visst, klart jag gör det. saken var bara den att jag satt och surfade och jag hade bestämt mig för att när jag hade sett färdigt hills-avsnittet så skulle jag sätta igång med köket.

så efter en stund när jag fortfarande inte hade gjort något så går pappa in i köket och jag hör honom öppna diskmaskinen och klirrar med glasen. jag ba hallå jag sa ju att jag skulle ta hand om det, han ba ja men du satt ju bara där, jag ba ja men om jag sa att jag skulle göra det så gör jag det, han ba jaha men då kommer det här ligga till klockan nio innan du gör något. och seriöst här vet han själv att han överdriver och förväxlar mig med deno för jag är knappast den som väntar i flera timmar innan jag gör något.

så jag började skratta för att det blev så seriöst och inte ska vi väl bråka om disken, men han fortsatte med sin lite "klagande" röst som jag i för övrigt älskar lika mycket som jag älskar grisar, dvs INTE MYCKET. och jag är sällan den som håller mun när jag bråkar med pappa för jag vet att han kan ta det så jag säger åt honom att sluta spela the good guy, typ han röjer undan disken och vill visa att han är en sååå snäll kille (ok ingen kille men ni fattar), så jag blir lite smågalen och säger åt honom att sluta spela ett jävla offer (haha jag blev lite lack), men jag höll en normal samtalston, kanske lite gäll men wtf ska man säga när ens far försöker framställa sig själv som en good guy och mig som en bad guy. då höjer han rösten lite och börjar på riktigt bli sur och så säger han åt MIG att JAG inte ska skrika åt honom! hallååå?!? hörde jag ett buzz i mitt öra eller? NEEEJ. så jag säger åt honom att det var han som började skrika, men han ba om inte du hade skrikit så hade inte jag heller.

allstå seriöst ibland känns det som att jag bråkar med någon i min ålder och inte med någon i övergångsåldern, min pappa kan vara en sån klimakterikärring ibland. så jag började snyfta och han går och babblar fortfarande om att han hade rätt blablabl ni vet det snacket som varenda föräldrar envisas med att dra när det passar. jag stänger köksdörren och diskar omsorgsfullt tepsijan och känner mig plötsligt väldigt lugn.

när allt är färdigt i köket går jag in i datarummet och stänger dörren, gnäller för lite människor på msn, och sedan kommer pappa in i rummet igen och börjar dra SAMMA visa igen, sedan säger han mot slutet om du vill så kan jag vara tyst och jag säger ja det skulle uppskattas, bra säger han, bra säger jag och sedan dess har vi inte pratat.

jag tänker inte ge mig i den här fighten, innerst inne lär han väl veta vem som har rätt, men jag har ändå en känsla av att han inte gör det, han är liksom så starkt övertygad om sin pappa-förmåga och att han har rätt no matter what, jag är barnet, den underordnade och jag har fel.

bajs i anus.