mitt kära krypin
jag har lärt mig så mycket om mig själv sen jag valde att flytta från min familj. låter som en jäkla klyscha, men det är här är en bra klyscha för den stämmer faktist.
igår när jag promenerade för att köpa glass funderade jag på hur många nerver som jag har räddat från att gå ett helvetesöde till mötes.
jag är ex inte alls lika ilsk nu som jag kunde bli då jag bodde hemma. då kunde jag bråka väldigt ofta (varje dag) med min bror, ibland med min mor (inte så ofta), och med min pappa mer sällan (knappt aldrig, men när det väl hände så...). och jag är så glad för att jag slipper ta ut min ilska över min familj, nu låter det som jag har allvarliga aggressionsproblem haha, men så är inte fallet. dom slipper mina dåliga dagar, och jag slipper deras.
ibland när jag åker hem och det är dålig stämning hemma, så mår jag skitpiss för att jag inte är van vid att tackla sånt där. så på sätt och vis är det negativt också, för man kommer ifrån "familjetänkandet" och blir mer ego.
nåja. tack för min lägenhet. vet inte riktigt vad jag hade gjort utan den.
magda bråkar med deno
sad mi je sve jasno
