Magzi - en baggas bekännelser

jag ska sova väldigt snart eftersom jag är väldigt trött. vi har varit ute i paceville och festat lite.

jag vet inte om det är min ålder som spelar mig ett spratt eller om det är så att jag faktiskt börjar bli gammal. jag orkar inte festa längre, jag tycker inte att det är lika kul att fixa sig längre och jag förstår inte grejen med att dansa porrdans framför en hög med killar.

det är inte kul att skrika och gapa, eller stappla omkring och vara döfull. vilket jag iofs aldrig har tyckt har varit kul men ändå. jag förstår inte grejen med människor som måste få i sig alkohol för att våga hälsa och prata med en. och jag förstår inte heller grejen med killar som tror att de kan bete sig hur som helst och ursäkta sig med att de hade fått i sig lite för mycket.

var ligger njutningen i att vara 25 år gammal men bete sig som 16? känner man absolut inget ansvar när man är 25? jag trodde att man vid den åldern hade uppnått lite mognad. och alla småtjejer och småkillar som springer runt och är fulla, var är deras föräldrar som ska hålla koll på dem så att de inte råkar illa ut?

gud, jag känner mig som 52 bast ibland.

jag fick höra gimme more ikväll, men partykvällen var redan förstörd innan det.

varför? jo, jag ska tala om det för er, klart och tydligt: har ni pappor som är singlar, be dom att hålla sig borta från klubbar där det mest hänger tonåringar.

jag spyr på alla män som är över 40 och tror att de kan bete sig som kåta pojkar i tjugoårsåldern. JAG HATAR ER. jag är fördomsfull mot alla 40+ singelmän som borde vara gifta vid det laget.
ikväll när jag och nicole satt på native bar så satt det ett gäng ryssar lite längre ifrån oss, och alla var småäckliga, men det var en ful liten gubbe som var mest äcklig.

han var liten och fet, småflintis och en sån ful mustach, utbredd hitlermustach. han satt på sin stol och typ diggade till musiken. varje gång en tjej gick förbi tittade han på tjejen och sa något. hade hon dessutom något megakort på sig, så RESTE han sig upp ur stolen för att kunna fortsätta titta efter tjejen i fråga. HERREGUD.

jag satt och himlade med ögonen och irritationen bara växte. så när nicole och jag skulle gå, så tittade han, säkert enligt honom, flörtigt och log sitt äckligaste leende mot mig. jag mimade ett fkcu uyo till svar.

allstå seriöst, man måste väl ha en viss självinstinkt och vara medveten om vem man är och hur man beter sig? saknar snubbar detta eller? är det därför dom är så på och framåt?  dessa gubbar, som är hundra gånger fulare och äldre, än andra killar tror att dom kan ragga på någon som är 30 år yngre än dem.

idag när vi hade filmkursen, valde läraren (a.k.a den dominanta jäkeln) att visa början och slutet av filmen No man's land (Nicija zemlja). jag reagerade som jag alltid brukar göra; genom att hata allt och alla.
alla orättvisor, alla som dödade, alla människor som vållade denna ondska som sedan spred sig över mitt land och mitt folk.

alla mördade människor, alla barn, alla våldtagna, alla slaktade, alla livlösa kroppar, alla familjer som fortfarande letar efter sina närmaste. alla som överlevde, alla som bär djupa spår av kriget på sina kroppar och i sitt psyke, alla som handskas med sanningen, alla som ännu funderar över livets gåta och alla de som är övertygade om att de aldrig kommer att finna den. för det finns ingen.

sökandet efter livets gåta har tappat sin charm, det som återstår är bara realismen och dess plågor.
och idag lever vi efter någon påhittad sanning.

alla låtsas vara vänner, hälsar på varandra, reparerar varandras bilar till svarta priser, hänger på fotbollsmatcher, hänger på varandras fester. alla spelar ett välmejkat spel, ingen vågar prata om "det som hände för 15 år sen". varför vet jag inte.
sedan går alla hem till sitt och svär över den jävla balija, den jävla cetnik eller den jävla ustasa. alla har sina plågor, men ändå vågar inte ens någon snudda vid sanningen. här pratar vi inte om vit, svart eller blandad tvätt, utan här pratar vi om ren hjärntvätt. alla dessa barn som föds in i en falsk omvärld vars föräldrar drar sin egna personliga sanning och inte den som omvärlden förespråkar.

när det krisar sig drar man till med ett "äsch alla var lika skyldiga". men nej, alla var inte lika skyldiga, långt ifrån. alla vet vem som startade skiten och vem som förpestade. alla vet varför kriget startade. och ni som drar den ursäkten gång på gång, kan omöjligt veta vad ni pratar om. har ni missat nyhetsrapporterna de senaste femton åren?  var var ni när vi alla andra satt bänkade framför alla möjliga tv-kanaler och tog del av den vidriga sanningen? sov ni lugnt på era bäddar då? blev krigshistorierna de nya godnattsagorna som era föräldrar drog för er?
har ni missat den viktigaste historielektionen ni kommer att ha av och i era liv?

jag undrar fan det.

påstå inte att det är lögn, påstå inte att det är propaganda, påstå inte något som inte är sant.
rannsaka era sinnen lite. är det för mycket begärt så har ni alltid wikipedia, google och andra böcker och tidskrifer som mer än gärna slår upp sanningen rakt framför ögonen på er.

om ni nu mot någon förmodan, efter att ha läst det här, sitter och svär jävla balija åt mig, då kan jag meddela er om att ni har missuppfattat poängen med inlägget.

jag känner att jag bara måste dela med mig av en sorgsen historia. den som inte orkar läsa får gärna skippa.
historien handlar om mig i alla fall.

det hela började med att jag blev förkyld i jajce, den här sommaren, en vanlig förkylning, som aldrig riktigt gick över. jag fortsatte att hosta trots att jag egentligen var "frisk". nåja.

en natt i makarska, kroatien för er som inte vet, var jag ute med aida, vado och samir, och o boy, det var en lång natt. vi var nog lite överallt, bland annat med fötterna i havet en lång stund. kvällen fortsatte med festande och natten likaså. senare under natten på väg hemåt mötte vi på ett gäng killar från mostar som satt på stranden och spelade. gitarr, och en sån liten trumma. mycket trevliga killar och mycket trevlig kväll som tillbringades sittandes på kalla stenar.

följande natt var likadan.

natten därefter var långt ifrån kvällarna tidigare. långt ifrån fest. långt ifrån allt normalt.

mammas, mormors och farmors röster ekade i mitt huvud. onda röster som sa åt mig att jag borde ha tagit hand om mig själv bättre (pazit se).

för att göra den här sorgsna historien kort: jag låg i feber i tre dagar, frossade sönder mig, svettades bort. men det absolut värsta var att mina halsmandlar svullnade till små bollar. och för er känsliga läsare, läs inte nu. men mina halsmandlar var varfyllda. HAHA. fyfan vad äckligt när jag tänker efter nu. skitäckligt.

hur som helst. jag släpades iväg till doktorn med pappa och kom tillbaka med pencilin. och dom är så stränga dom här sjuksköterskorna. det första hon sa efter att jag hade gapat var och varför kom du inte tidigare?! Lost som jag var höll jag käften. jag fattade inte ens hälften av vad hon snackade om. sedan sa hon inget badande, inget solande, och jag sa nä jag har inte ens varit på stranden medan hon menande tittar på min bikini som jag hade under klänningen och säger ja, jag ser det.

ja det var jävligt synd om mig om jag ska vara ärlig. de enda gångerna jag inte sov var när jag satt och pinkade eller försökte trycka i mig lite mat.
en natt snyftade jag lite tyst för mig själv också.

ja. jag känner att jag nu måste vara lite sådär efterklok och filosofisk och översätta ett talessätt som lyder följande: när man är frisk har man tusen önskningar, när man är sjuk har man bara en enda.

jag stör mig på att folk skriver da istället för då.
har tyvärr sett alldeles för många som skriver hur är det med dig da?

ÅH. det låter SÅ fult. så, hm, har svårt för att finna det rätta ordet, men bebis-fjoll-bratig-dialekt-aktigt.

när jag hör eller ser någon prata eller skriva så, så tänker jag direkt på en blondin här i kycklingryd som vägrar inse att tjejer i 18års åldern inte har något som helst med bebiskulturen att göra. 

vi satt precis och kollade på ett par band. sådana gamla VHS som pappa spelade in med hjälp av kameran. en sån megabig kamera. deno och jag flummade runt och jag skulle alltid leda någon show som jag tvingade pappa att spela in. och deno, min lilla beba, var söt som socker, blond och flummig och så där verkligen sprudlande glad.

först skrattade jag sönder mig, men sedan övergick skrattet till bölande. jag kunde inte sluta snyfta. tårarna sprutade och allt var så ledsamt.  vi var en  familj som gjorde sitt bästa för att anpassa sig i ett land som var så olikt vårt eget och vi kunde aldrig riktigt släppa tanken på att någongång och inom en snart framtid få återvända till hemlandet.

vi var så naiva och så lite borttappade.

bandet började lida mot sitt slut och deno bytte till ett annat.

det första som dök upp var min mormor och hon inledde bandet med att säga i evo rat nam se napokon zavrsio...

ett band som jag inte orkade kolla färdigt på. det var så tragiskt.

jag är fortfarande väldigt ilsk.

men jag funderade på hur jobbigt det måste vara att vara invandrare, vilket jag är, MEN att inte kunna tala svenska helt korrekt.

tänk att man har helt rätt i en fråga som man försöker att tala om och förklara det för den som sitter i andra luren, men den man talar med förstår inte allt man säger och kan inte på något sätt fatta vad det är man är ute efter.

dessutom har människor (=som svarar i telefon) en tendens att tvivla på folk som bryter på svenska och som inte kan förklara detaljerat. typ som om man skulle sitta där och ljuga ihop historier.
samma sak om man ringer någon och de märker att man är yngre. då tror dem direkt att man är en ungdomsbrottsling som ska ställa till med bråk. jäkla diskriminering.

ja ja. hur som helst. det måste vara frustrerande att inte kunna tala om det man vill, eller man kan tala, men den andra personen förstår inte (eller spelar dum) allt.
jag hade smällt av tror jag.

ibland kan jag bli så frustrerad över allt sånt här (mobilen) så att jag tror att min mage ska sprängas av ilska, och hade jag inte kunnat framföra något så hade den sprängts för länge sedan.

innan när jag var yngre, när vi hade kommit till sverige och några år därefter,  fick jag ibland (och typ alla andra invandrarbarn) ringa samtal åt sina föräldrar, eftersom barnen var bättre på svenska pga dem gick i skolan. sånna vuxensamtal typ. det måste ha låtit hur löjligt som helst men man fick ju säga ja men du kan prata med mig eftersom mina föräldrar är lite dåliga på svenska till den man pratade med.

men tänk vad jobbigt många har det. jag tror jag bli knäpp, men det är först nu som jag vet hur mina föräldrar kan ha känt det ibland.
fyfasen.