Magzi - en baggas bekännelser

jag måste nog säga att det var bra att jag väntade med att blogga så fort jag satte mig vid datan.

klockan är tre nu. och jag sitter och msnar med adis. och det är skönt. jag var helt stirrig innan, men nu är jag helt avslappnad. typ.

nä hörrni, det blir inte bättre än så här.
jag är alldeles för känslig just nu.

jag har gråtit tre gånger de här tre dagarna. det är faktiskt lite sjukt.
i fredags grät jag för inget. i lördags satt jag i bilen och bölade. det bara kom, och så satt hela familjen i bilen, på parkeringen utanför A6. jag tror jag satt och hulkade i tjugo minuter, tårarna rann åt höger och vänster, det gick inte att sluta. min bror började bli rastlös och mamma satt tyst. jag hade lutat huvudet mot pappas säte, så  pappa satt och masserade mitt huvud samtidigt som han mässade andas djuupt...in genom näsan....och andas ut genom munnen. han har blivit en sån äkta meditationsmänniska de senaste åren då han har kämpat mot sin skitjobbiga huvudvärk.

och idag. irmas musikal var ikväll och hela familjen var och kollade. skitduktig är hon. sedan när det var dags att säga hejdå så kom tårarna igen, och så släppte vi båda ett par tårar i varandras famn. och så tog jag farväl av tetka, nisse, elma, lala och irma. och det var det. och det var fan lite konstigt alltså.
jag tycker inte om avsked.