dagen då allt föll samman, typ.
jag känner att jag bara måste dela med mig av en sorgsen historia. den som inte orkar läsa får gärna skippa.
historien handlar om mig i alla fall.
det hela började med att jag blev förkyld i jajce, den här sommaren, en vanlig förkylning, som aldrig riktigt gick över. jag fortsatte att hosta trots att jag egentligen var "frisk". nåja.
en natt i makarska, kroatien för er som inte vet, var jag ute med aida, vado och samir, och o boy, det var en lång natt. vi var nog lite överallt, bland annat med fötterna i havet en lång stund. kvällen fortsatte med festande och natten likaså. senare under natten på väg hemåt mötte vi på ett gäng killar från mostar som satt på stranden och spelade. gitarr, och en sån liten trumma. mycket trevliga killar och mycket trevlig kväll som tillbringades sittandes på kalla stenar.
följande natt var likadan.
natten därefter var långt ifrån kvällarna tidigare. långt ifrån fest. långt ifrån allt normalt.
mammas, mormors och farmors röster ekade i mitt huvud. onda röster som sa åt mig att jag borde ha tagit hand om mig själv bättre (pazit se).
för att göra den här sorgsna historien kort: jag låg i feber i tre dagar, frossade sönder mig, svettades bort. men det absolut värsta var att mina halsmandlar svullnade till små bollar. och för er känsliga läsare, läs inte nu. men mina halsmandlar var varfyllda. HAHA. fyfan vad äckligt när jag tänker efter nu. skitäckligt.
hur som helst. jag släpades iväg till doktorn med pappa och kom tillbaka med pencilin. och dom är så stränga dom här sjuksköterskorna. det första hon sa efter att jag hade gapat var och varför kom du inte tidigare?! Lost som jag var höll jag käften. jag fattade inte ens hälften av vad hon snackade om. sedan sa hon inget badande, inget solande, och jag sa nä jag har inte ens varit på stranden medan hon menande tittar på min bikini som jag hade under klänningen och säger ja, jag ser det.
ja det var jävligt synd om mig om jag ska vara ärlig. de enda gångerna jag inte sov var när jag satt och pinkade eller försökte trycka i mig lite mat.
en natt snyftade jag lite tyst för mig själv också.
ja. jag känner att jag nu måste vara lite sådär efterklok och filosofisk och översätta ett talessätt som lyder följande: när man är frisk har man tusen önskningar, när man är sjuk har man bara en enda.
