ta hänsyn till att det är tidigt, och att jag är lite sentimental just nu
jag vet att min pappa kommer att bli lite chockad över att se mig sitta här vid datan, men jag längtar efter att han ska vakna. det är så ensamt just nu.
jag har inte sovit hela natten. jag kunde inte somna. jag tror att jag börjar bli nervig inför det här med malta. det är hundra små saker att tänka på. jag har ont i mina ben, känns som växtvärk, fast det inte är det. jag tror att det är kylan.
jag låg i min säng och funderade på lite allt möjligt i två timmar. jag kom inte fram till något vettigt. jag blev bara ännu mer stressad och kunde inte sova. jag brukar verkligen inte känna så här annars. jag SOVER, oavsett situation.
så jag tände lyset och gjorde det mest löjliga man kan göra klockan fem på morgonen; jag satt och löste korsord. strax därefter ringde farmor på mobilen, hon hade sett att det lyste i mitt rum. hon hade gått upp för att äta lite innan dagens fasta började, och så undrade hon varför jag inte kunde sova. min röst blev skittjock som på beställning och jag sa att det var lite nervöst. hon sa också att hon var nervös, men att det skulle ordna sig. min fina farmor. vi pratade en liten stund till och sedan sa vi godnatt till varandra.
kunde naturligtvis inte somna igen. hade helst lust att gå och slå upp dörren till mammas och pappas sovrum och skrika HALLÅ, NI FATTAR VÄL ATT JAG ÅKER SNART??!
hela min familj är en samling känslomonster. jag hatar våra avsked. dom blir liksom, inte stela, men det är som att om någon skulle röja minsta spår av en känsla, så skulle hela den här alldeles för tunna fasaden, som man tillfälligt byggt upp, rasa och vi skulle stå där och gråta.
och det är sant.
så istället så intalar vi varandra hela tiden att det kommer att gå bra, och det kommer gå fort och du kommer komma tillbaka blabla. och det är klart att det kommer att gå bra och allt det där, det är jag övertygad om, men det är just dom förbannade avskeden som komplicerar och gör allt så mycket svårare.
alltid samma känsla när jag ska åka ifrån min familj. panik, över att jag inte har tillbringat mycket tid med dom, panik över att jag kanske inte kommer att se dom igen.
min familj är allt, och jag är inget utan dem.
jag har inte sovit hela natten. jag kunde inte somna. jag tror att jag börjar bli nervig inför det här med malta. det är hundra små saker att tänka på. jag har ont i mina ben, känns som växtvärk, fast det inte är det. jag tror att det är kylan.
jag låg i min säng och funderade på lite allt möjligt i två timmar. jag kom inte fram till något vettigt. jag blev bara ännu mer stressad och kunde inte sova. jag brukar verkligen inte känna så här annars. jag SOVER, oavsett situation.
så jag tände lyset och gjorde det mest löjliga man kan göra klockan fem på morgonen; jag satt och löste korsord. strax därefter ringde farmor på mobilen, hon hade sett att det lyste i mitt rum. hon hade gått upp för att äta lite innan dagens fasta började, och så undrade hon varför jag inte kunde sova. min röst blev skittjock som på beställning och jag sa att det var lite nervöst. hon sa också att hon var nervös, men att det skulle ordna sig. min fina farmor. vi pratade en liten stund till och sedan sa vi godnatt till varandra.
kunde naturligtvis inte somna igen. hade helst lust att gå och slå upp dörren till mammas och pappas sovrum och skrika HALLÅ, NI FATTAR VÄL ATT JAG ÅKER SNART??!
hela min familj är en samling känslomonster. jag hatar våra avsked. dom blir liksom, inte stela, men det är som att om någon skulle röja minsta spår av en känsla, så skulle hela den här alldeles för tunna fasaden, som man tillfälligt byggt upp, rasa och vi skulle stå där och gråta.
och det är sant.
så istället så intalar vi varandra hela tiden att det kommer att gå bra, och det kommer gå fort och du kommer komma tillbaka blabla. och det är klart att det kommer att gå bra och allt det där, det är jag övertygad om, men det är just dom förbannade avskeden som komplicerar och gör allt så mycket svårare.
alltid samma känsla när jag ska åka ifrån min familj. panik, över att jag inte har tillbringat mycket tid med dom, panik över att jag kanske inte kommer att se dom igen.
min familj är allt, och jag är inget utan dem.
Kommentarer
Trackback
