Magzi - en baggas bekännelser

jag är fortfarande väldigt ilsk.

men jag funderade på hur jobbigt det måste vara att vara invandrare, vilket jag är, MEN att inte kunna tala svenska helt korrekt.

tänk att man har helt rätt i en fråga som man försöker att tala om och förklara det för den som sitter i andra luren, men den man talar med förstår inte allt man säger och kan inte på något sätt fatta vad det är man är ute efter.

dessutom har människor (=som svarar i telefon) en tendens att tvivla på folk som bryter på svenska och som inte kan förklara detaljerat. typ som om man skulle sitta där och ljuga ihop historier.
samma sak om man ringer någon och de märker att man är yngre. då tror dem direkt att man är en ungdomsbrottsling som ska ställa till med bråk. jäkla diskriminering.

ja ja. hur som helst. det måste vara frustrerande att inte kunna tala om det man vill, eller man kan tala, men den andra personen förstår inte (eller spelar dum) allt.
jag hade smällt av tror jag.

ibland kan jag bli så frustrerad över allt sånt här (mobilen) så att jag tror att min mage ska sprängas av ilska, och hade jag inte kunnat framföra något så hade den sprängts för länge sedan.

innan när jag var yngre, när vi hade kommit till sverige och några år därefter,  fick jag ibland (och typ alla andra invandrarbarn) ringa samtal åt sina föräldrar, eftersom barnen var bättre på svenska pga dem gick i skolan. sånna vuxensamtal typ. det måste ha låtit hur löjligt som helst men man fick ju säga ja men du kan prata med mig eftersom mina föräldrar är lite dåliga på svenska till den man pratade med.

men tänk vad jobbigt många har det. jag tror jag bli knäpp, men det är först nu som jag vet hur mina föräldrar kan ha känt det ibland.
fyfasen.