Magzi - en baggas bekännelser

jag sitter här och spanar på mina nakna naglar. nagellackslösa naglar, dom ser helt lessna ut. jag måste få använda mig av det bosniska uttrycket som fungerar på svenska också egentligen, men nema mi nista mrze neg naglar med utväxt så att man ser nageln när den är sådär gråvit. jag blir liksom äcklad av mig själv, inte av andras nails, men eftersom jag ser mina naglar 24/7 så är det lite annorlunda.

fast ju mer jag tittar på dom nu så tänker jag att jag måste börja acceptera mina s.k brister också. och nu ser dom lite normalare ut, naglarna alltså, kan bero på att händerna är i en brunare ton än i normala fall.

jag kom av mig lite pga msn. jag chattar med en person som jag lärde känna då jag var på malta, och som jag öh..finner helt otroligt fascinerande. det är få människor som han, och när jag pratar med honom så verkar alla så otroligt tråkiga i jämförelse.

jag har hållit på och skrivit det här inlägget i någon timma nu. jag blir aldrig färdig.

jag är helt imponerad av att det finns människor som B, som gör grejer, som reser och som hjälper till var han än kan. som åker till katastrofområden och räddar människor, som ser så mycket och som vet så mycket. jag sitter bara och läser vad han skriver och det är som att en film  spelas upp framför mig i min skärm, så när jag tittar upp eller åt sidan eller varsomhelst så inser jag att jag visst är här hemma. jag hoppas han kommer ner till lund i höst, för han är en sån sjukt peppande människa som nog kan inspirera vilken oinspirerad människa som helst.

jag påbörjade det här inlägget med att skriva om mina naglar *major issues*, och nu sitter jag här och är förändrad, sån som jag alltid blir efter att ha chattat med B.

ok, jag får väl fortsätta antecknings-blogga eftersom vårt internet (bredbandsbolaget) suger snor och jag har inget att göra. har spelat harpan och mahjong titans, det spelet som finns på vista och det är kul typ om man är 35 år gammal nörd som fascineras av serietidningar och har aldrig varit i kontakt med mer än fyra människor i hela sitt liv. DÅ kan det vara kul att tillbringa en kväll spelandes harpan och mahjong titans.

allstå på tal om nördar. idag när jag var i bibblan så stod det en kvinna framför mig med sina två ungar, hon frågade bibb-tanten om det fanns en ledig tid för datan. i regel så får man surfa typ en halvtimme och sedan får man boka en ny tid direkt efter om det inte är någon som har bokat tiden sedan tidigare. jag minns inte när jag sist satt vid dom datorerna för att surfa, måste ha varit skitlänge sen för att vi fick internet någon gång när jag gick i sexan kommer jag ihåg. det var även då jag införskaffade mig min (inte så längre coola) msnadress som jag hela tiden får ursäkta när andra flinar när dom ser den. den var fin då på den tiden då man betalade slött modemsurfande per minut, men nu känns den lite förlegad.

anyways det jag blev förvånad över var den här kvinnan (lättare variant av white trash goes style och misslyckas totalt), som inte verkade ha internet hemma. allstå finns det fortfarande folk som inte har internet hemma? om man nu bortser från alla oldies som inte ens har dator hemma, men yngre vuxna?? *uppriktigt förvånad*. jag funderade på i vilket informationssamhälle vi lever i idag, att man faktist antar att varje hushåll äger en dator med internetuppkoppling. det är ju inte ens dyrt att ha internet längre, alla har råd med typ 250 spänn i månaden, allstå när samhällets fattigaste, dvs studenterna, har råd att pröjsa för internet så borde väl en normal svensk inkomsttagande familj ha det?

jag är ärligt talat uppriktigt förvånad, och som min pappa brukar säga att vi, som krigsflyktingar och övriga invandrare, har under drygt 15 år skapat oss sjävla bättre förutsättningar för att leva ett liv som vissa svenskar har kämpat för hela sitt liv och som ändå ligger under invandrar-nivå. jag formularar mig lite konstigt nu, men ni kanske förstår vad jag är ute efter? att folk som kommer med hundra d-mark i fickan till ett främmande land men som ändå lyckas bygga upp ett "mini-imperium" med hus, bil, cash på kontot etc (är enbart materialistisk nu) på så kort tid när en svensk med alla förutsättningar för att lyckas här i detta land inte ens har hälften av det som invandrarfamiljen har. ett stort tema som skulle kunna snackas om hur länge som helst.

anyways, alla dom här somalierna som har anlänt till kycklingryd brukar ju sticka ut rätt mycket, dom kommer i klungor och tjafsar som fan i sina mobiler, men man måste ge dom cred för att de ändå verkar ha stabiliserat sig någorlunda. gud vet hur dom hade det innan dom kom hit, alla kan inte ha haft det lätt med tanke på deras krig.

men idag var det allstå den svenska bruden som stack ut bland alla somaliedudes och deras ninja-brudar som i vanliga fall ockuperar datorerna.

fan vad kul liksom. jag minns inte när jag lånade böcker sådär helt hjärtligt sist, måste ha varit någon gång innan jag började studera på högre nivå (kurslitt räknas inte), så tragiskt egentligen. i samband med det blev jag bortskämd med att köpa mina egna böcker för dom från bibblan var "lite äckliga", har faktiskt aldrig riktigt förstått mig på människor som kletar in snorkråkor i böckerna så att sidorna klibbas fast. hallå, vett och etikett someone?? skitologiskt att man sitter och läser samtidigt som man petar näsan tycker jag. jag brukar iofs peta mig i håret.

nuförtiden när jag är pank så måste jag låna böcker. känns sådär, men samtidigt så är böcker ändå rätt dyra, och då är det väl tur att man har bibliotek? jag lånade ett par böcker och nu ska jag gå och läsa. godnatt.

ett litet ps: EGENTLIGEN så borde jag inte läsa innan jag lägger mig för att sova, för jag blir bara mer vaken av att sitta och läsa. kan knappt ligga, måste sitta, peta mig i håret och lukta på boken, all koncentrationen på boken liksom. jag slutade läsa en tid och jag kunde somna på direkten, så för att börja igen..hm .. dunno. just det, allstå folk som säger typ aa jag blir så sömnig när jag läser måste fan nästan bara läsa tråkiga böcker? alltid när jag har läst kurslitt så har jag somnat på riktigt, för DET är tråkigt. *haha, sitter och skrattar åt mig själv på riktigt* men en gång satt jag i sängen och skulle läsa på till en tenta, så tänkte jag äh jag blundar bara lite, lampan i taket är så stark, not. jag nickade till en rätt rejäl stund och vaknade av att hakan dängde till mot överkroppen. varför somnar man verkligen av böcker som är tråkiga, när man inte ens är trött?

så här är det (jag måste skriva ner allt, mest för att förklara situationen för mig själv): för att kunna ansöka till journalistprogrammet i lund måste man ha 90p i avslutade kurser. i och med att jag inte hade klarat av en tenta (den här som jag klarade idag) och en c-uppsats så har jag inte 90 p än. fram tills dess att jag fick reda på resultatet har jag varit övertygad och peppad till det här programmet som jag vill plugga i malmö, verkligen övertygat mig själv och jag tycker fortfarande att det låter riktigt lockande. journalistprog har jag därför liksom inte tänkt på så mycket iom att jag inte ens hade behörighet till att ansöka till den.

idag har jag alltså 60p i avslutade kurser, malta poängerna räknas inte samt inte mitt fiasko på somebody-kill-me-snaaaark-tråkiga-svenska kursen som jag hoppade av efter en termin. så saken är den att OM jag och nicole kirrar c-uppsatsen nu till sommaren så har jag behörigheten till att ansöka. den tredje maj är det tre prov man ska göra och sedan ska de bästa tas ut för personlig intervju.

så hur ska jag göra nu? jag blir så förvirrad, så genuint förvirrad. jag har liksom inte ens ätit upp hela min macka.

mina föräldrar är underbara som peppar mig till max oavsett vad jag väljer och mamma är så övertygad om att jag är duktig på att skriva och jag blir helt lipig av hennes tro på mig själv som jag inte ens själv verkar ha. hon brukar typ nästan drömma sig bort när hon pratar om mig med mig (inte med andra herregud), hon brukar säga att jag är så stark och så optimistisk och att jag sällan låter saker och händelser rubba mig så lätt. okej, det är typ det nästan varenda kid får höra av sina päron, men seriöst, man blir ju så rörd och peppad samtidigt *mammapower foreva*.

Ajdins förslag var att jag skulle gå utbildningen i malmö och sedan hoppa på journalistprogm efter det. och det låter inte heller så dåligt, jag skulle lätt palla det om jag brann för det. sen som min mamma sa, hon ser inte mig som någon journalist som springer runt och jagar människor för en intervju, utan mer någon som gör något mer kreativt av sitt skrivande. och jag håller med henne. jag är sugig på att vara objektiv, jag kan inte hålla mig objektiv, jag är typ en jävla åsiktsmaskin.

samtidigt så känns det som att jag vill prova på att komma in på programmet, bara för att liksom bevisa för mig själv att jag kan, och jag är typ lite sådär, kanske inte "lite duktig på allt", men jag är nog lite av en sån typ ändå, men en sak som jag VET att jag är bra på och som jag kan använda mig av är min kreativitet. ingen kan övertyga mig om motsatsen. jag vet jag inte platsar på någon torr lokalredaktion, åka runt och intervjua folk om typ årets älgjakt eller skriva reportage om stöld i tvättstugor. jag vill liksom ha Magdas show i tv haha, jag vill ha mitt barnprogram. så om jag kommer hamna i nån liten pissig förort med bittra birgitta 55 och lars-åke 37 så avstår jag helst ifrån det.

så vad ska man ta? en "trygg" utbildning där jag fördmodligen kommer att få jobb, och jag tycker om utbildinigen också, eller en utbildning med pretty much oviss framtid men som jag både känner för och inte?
gud, seriöst,give me a sign ikväll typ haha.

okej pepp.

förlåt, det här blev megalångt, har ni orkat läsa ända ner hit så är ni true magda-läsare (god bless typ), men jag kan fan inte sluta.
jag måste få ut lite till så att jag kan somna i natt. på något vis så blir jag så grymt besivken över mig själv, så länge som jag har typ drömt om att plugga journalism och nu när jag är relativt nära så bara skiter jag i det. va fan maggan, seriöst måste nästan bitchslap-a mig själv. MAAAAAAAGDAAAAAAAAAAAAAAAA JOOOOJ BONA.

vad ska jag göra?
nej skit i det, skriv inget.

dumma blogg. ok jag forstätter i Anteckningar. anteckningar kan man lita på i alla fall, inget krafs, tjafs eller rättstavning. jag är inte anti word, men allstå rättstavningen i word tar ju för fasen bort hela skrivkänslan. finns det ingen känsla i inlägget så har man ett tråkigt inlägg.

eller iofs så klarar jag inte av att läsa felstavade inlägg, men just den här jävla petigheten som word har (stor bokstav etc) är så korrekt, sådär akademiskt korrekt. jag tycker inte om den här akademiska torra och vissna synen på hur man ska skriva felfritt och strikt. jag fasar för min och nicollans c-uppsats, eller nej, jag fasar för att läsa alla andras trista uppsatser haha.

om jag nu tänker efter så där i djupet av min hjärna så slår det mig att jag verkligen, verkligen är anti det akademiska livet . lunds univerisitet för att ta ett exempel, den jag har mest erfarenhet av, är så jävla TORRRR. snustorr, fuktfattig, träig, vadsomhelst men den kommer absolut inte ens i närheten av ord som uppiggande, käck, färgglad. färglad är kanske inte ett adjektiv för att beskriva något så seriöst som ett universitet, men när jag tänker efter, allstå vad fan kan dom inte lätta upp lite. sluta vara så snoffsiga och GRÅA. nu tänker jag så att det knakar *kliar mig i huvvet* så är det bara vår f.d syo (peppängeln) tobbe som är den som inte riktigt passar in i mallen, och det är så jävla skönt.

sen finns det elever, och jag har ett special exempel som dras upp vid sådana här tillfällen, en brutta som jag och nicole kallade för klassmamman. OMG, let me tell you, tänk er en grå sten, alltså en klassisk sten som man ex hittar på stranden, men en grå sådan. tänk er sedan att ni pratar med stenen, vilken typ av respons får ni av stenen? respons? NOOO respons, ingen respons. klassamamman är allstå ett stoneface, att säga att man har blivit nominerad till nobelpriset är som att säga typ att min hund dog igår, man hade fått EXAKT samma reaktion. ett "vad kul" ersätts bara med ett "vad tråkigt", allstå kan ni förstå, hon rör inte en enda av de 58 ansiktsmuskler vi har i fejjan. inte en enda känsla, inte en enda ryck i mungipan, inte en enda rynka i pannan, allstå nothing! hade jag fått för mig att börja gråta hade hon bara helt entonig sagt "vad tråkigt. gråt inte". jag förstår mig ärligt talat inte på alla dessa stenansikten, hur orkar dom? lever dom ett tråkigt liv? det måste dom göra. typ sitter hemma och petar sig i naveln och spanar kritiskt på sitt navelludd.

sen tar jag en titt i spegeln och upptäcker alla mina rynkor. jag har ingen läderfejja, men fan allstå rynkor runt ögonen och munnen och antyyyyyydan (betoning på antydan) till rynkor i pannan. jag är way too much åt andra hållet däremot. jag är fan ett extremt fan av skratt och gråt och ilska och då blir det lite rörigt bland mina ansiktsmuskler.

jag tror inte ens att klassmamman kan skratta. jag har *handen på hjärtat* aldrig hört denna brud skratta.

är detta inte typiskt, bloggen funkar inte nu, nu när jag ska posta detta inlägg.

vad mysigt det är nu. jag sitter här och riktigt myser medan jag skriver. alla sover, musiken är på, jag är halvsömnig men sådär härlig av mig.

medan jag tvättade håret idag över badkaret funderade jag över varför jag egentligen hellre tycker om tvätta håret så som jag gör, allstå över badkaret, hellre än att stå och duscha, och det simpla svaret är att jag känner mig så bortskämd, som att jag är hos frissan som tvättar mitt hår. det är liksom samma känsla eftersom jag bara fokuserar mig på håret just då. vettifan varför jag skulle skriva det, känner att jag ändå inte kan riktigt förklara det, men det kändes liksom viktigt att bara säga det.

det verkar dessutom som att det blir halle och kemo konsert på lördag. wihu. ser framemot det lite faktiskt, mest för att träffa halid. haha, njääääää inte riktigt, mest för att träffa människor.

så då ses vi där? vavavavava?

de mest fula inläggen jag har skrivit är dom som är superkorta, en mening och punkt. jag spanar rätt mycket efter hur en blogg ser ut, och det är klart ögonen typ våldtas när dom ser inlägg som är en halvmeter i längd, men hellre sånna som är bra och roliga än korta, innehållslösa och tråkiga. i för övrigt så läser jag inte så många ruuuuliga bloggar, jag fastnar inte för modebloggar men kollar gärna igenom elin klings blogg då och då, mest kanske för att hon är så jäkla snygg.

de ändå mest intressanta bloggarna är dom som tillhör människor jag känner. i för övrigt så är många bloggar innehållslösa (:/) eller så har jag bara inte hittat dom bra än. dom är liksom så...torra och tråkiga. ingen uttrycker sig på något sätt, man får inte reda på något om människan bakom bloggen. det är så jäkla kul med människor som man vet har en åsikt om något och kan argumentera för den åsikten. hursomhelst jag har en finne mitt i pannan och ska gå och smeta in den med tandkräm nu.

hejohå.

idag är det Duktiga Dagen, för jag ska ta tag i saker som jag måste ordna, saken är bara den att jag har så svårt för att få mig till att göra det, eller som man säger på bosniska nakanit se, jag vet inte om det finns någon direktöversättning av det ordet, men det är i alla fall ett perfekt beskrivande verb (adverb?) av min hopplösa situation.

tanken är att jag ska formatera om min data idag, men även
- plugga
- lacka naglarna
- skriva lista till lund
- hitta mina pumps (som jag verkligen inte hittar! jag går runt i huset och mumlar för mig själv djavole bog te ubio (farmor har sagt att det hjälper) i hopp om att dom ska vara där nånstans, men icke)
- ringa Z
(lite blondbella-lista-varning)

enkla saker, men ju mer jag skjuter upp dom desto svårare känns det att fixa dom. jag vet inte om det har med obeslutsamhet eller lathet att göra. jag vet att jag har en väldigt soft livsstil, och en soft syn på livet, jag försöker att inte stressa, inte skynda mig någonstans, inte oroa mig för mycket, skratta mycket och leva med mottot om att "det löser sig". även när jag kommer in i någon konstig svacka där jag är orolig så brukar det hålla i sig max några timmar och sedan är det som att det aldrig har varit något.

med min syn på livet utgår jag ifrån att jag kommer att leva länge, till typ 80, och därför tänker jag att jag kommer att hinna med allt jag vill. jag tänker även att man inte måste göra allt på en och samma gång. jag blir impad av människor som har gjort en massa saker innan dom ens fyllt 23 bast, men samtidigt tänker jag att den människan har gjort många roliga grejer, är det inte bättre att dela upp dom grejerna över en längre period så har man hela tiden något att se framemot, istället för att ha bockat av sin lista för att sedan sitta i fem år och stirra eftersom man inte har något mer att göra.

ju äldre jag blir desto mer tycker jag om mig själv för att jag tror att jag har funnit mig själv. genom hela livet upptäcker och utvecklar man nya sidor av sig själv, men samtidigt så har man sidor som man aldrig kommer ifrån. och jag tycker både om mina positiva och negativa sidor tror jag, jag kan inte komma på en enda gång då jag har tänkt på allvar "fan jag önskar jag vore lite mer -sätt in valfri egenskap-".

min mamma har tutat i mig att jag är lat ibland, men bara för att jag inte tycker om att göra vissa grejer så betyder det väl inte att jag är lat? jag tycker inte om att laga mat, men jag kan ex tycka att det är kul att städa toaletten. ok sjukt, men jag har inget emot att göra rent toaletter, äcklas absolut inte, tycker att det är mer tillfredsställande än att laga mat.
ok, så lat kan vara en negativ egenskap, men i det långa loppet så är det faktiskt (om man nu ska kalla dom lata men) softa människor som klarar sig bäst rent psykiskt. jag ser mig själv hellre som en harmonisk femtioåring än en slutkörd 30åring som vid 45 går in i väggen för att sedan aldrig komma ut igen.

på malta mötte jag min själsfrände när det gäller synen på livet, och det är min vän Jocke. vi är så oerhört lika när det gäller det här med att ta det lugnt, sitta och stirra, bara tänka och softa. för att ta ett ex: han fyller 30 år (Yeeeah) i juni, och han har inte tagit körkortet än, varför?, för att han inte har behövt det än säger han. hur strongt är inte det? softare människa kan man inte hitta, i promise.

jag förstår inte varför det ska vara så krävande att vara ung, alla dessa konstiga måste-n man måste göra, allt press på hur man ska se ut, allt press på utbildning, yrke och jobb. jag tycker det är hemskt när jag ser sönderstressade människor i min ålder, sånna riktiga prestations-människor, vad har dom för liv liksom när dom får ångest av att titta på tv i en timma istället för att plugga?

jag klippte och färgade mamma precis. mutti tycker att det är sjukt dyrt att klippa hennes korta hår för trehundra spänn och jag håller med, dessutom måste man ju nästan klippa kortare hår oftare än långt hår för att behålla frissan. varje gång hon har kommit ifrån en frisör har hon sett ut tantigare än farmor typ med håret lite kortare och mycket fluffigare. frisörer har en tendens att fluffa upp håret något så otroligt fult och så fluffar dom fram den också så att allt fluff hänger framför ansiktet, VARENDA gång. man ser ju riktig skum ut, och så fort man har pejjat och gått ut ur salongen ställer man sig framför närmsta fönster och fixar till frillan så att man inte ser ut som att man har hoppat fallskärm med huvudet neråt.

så på tal om mitt egna hår. varför kan jag inte bara nöja mig med hur det är??????????? jag blir knäpp, jag ligger seriöst i sängen innan jag ska somna och funderar på huruvida jag ska klippa mig igen eller om jag ska färga det, eller om jag ska låta det att växa ut, eller, eller, eller, eller. tusen frågetecken som jag allvarligt talat börjar fundera på hur jag ska lösa. och alltid samma fråga, passar jag bättre i långt eller kortare hår? och trots att jag vet att jag faktiskt trivs bättre med kort hår för att jag har inbillat mig verkligen stenhårt att jag passar i det så kan jag inte låta bli att hata det när det är skitigt och jag inte kan bara dra en tofs runt allt hår eftersom det är för kort. samma sak med långt hår, där har jag iofs inte problemet med att sätta upp det utan det är mer att jag aldrig har det utsläppt, jag orkar sällan platta det, locka det eller något annat i den stilen eftersom det tar för lång tid och dessutom så förstörs det direkt när man kommer ut ur huset.

jag och irma snackade om kort hår. nu känner både jag och hon att det kvittar mer eller mindre när man klipper sig eftersom båda har kortare hår, man har liksom inte jättejobbigt för att klippa sig eller om frisören tar en cm extra, medan man med långt hår skulle spara in på varenda cm. dessutom börjar jag tycka att dom flesta människor passar i kortare hår, tjejer då, det ser mer skönt ut än dom som har långt hår, typ lite oskuld/tant-varning. många har så risigt långt hår också så det kallar jag helt enkelt för seljacka frizura.

sedan en annan sak jag funderade över, typ det här med långt hår och många killar säger att det är snyggare än kort hår för att det är mer "kvinnligt". jag tror att jag faktiskt hatar sådana killar, för jag är helt övertygad om att det är den typen av snubbar som är för den stereotypa kvinnan som gör det mesta i hemmet, som ska kunna laga mat, män som är homofober etcetc jag behöver inte ens räkna upp allt, dom är helt enkelt rädda för att någon ska konkurrera med dom i rollen som man (man=kort hår). kort hår har huuuur länge som helst tolkats som styrka, självständigthet och andra "starka" ord medan långt hår anses oskuldsfullt, moderligt, kvinnligt etc.
det är ju bara att jämföra med en brud som har kort taggit svart hår och en som har långt blont hår, det är väl klart att man har en viss bild av hur tjejen kan vara, men det kan visa sig vara totala motsatsen, jag säger bara att vissa (inte alla) killar tänker så när dom ser dessa två typer av frisyer på tjejer. ja, jag tycker helt enkelt inte om det tankesättet.

ok änaff om hår nu ska jag äta.

jag har två glada nyheter att meddela.

den ena är att jag verkligen, verkligen nu har beslutat mig för att jag ska ta det där plågsamt tråkiga körkortet. mina ögon klarar inte av att mer se körkortsboken ligga sådär nonchigt på bordet, den plågar mig och jag vill helst av allt göra en majbrasa av den. känner mig som hitler just nu, när han beodrade sina soldater att bränna alla judiska böcker.

så jag har lagt upp planen så här: den här veckan ska jag läsa boken, bara läsa och spela det där körkortsspelet tills det sitter som berget. veckan efter det ska jag skriva in mig, planerar att ta högst fem lektioner och då vill jag inte att läraren ska slöa sig igenom allt. har dom inte en tendens att vara jävligt slöa och tråkiga? böööööööööring, jag tog fem lektioner för snart tre år sedan och då dog jag av tråkighet, det behöver inte gå snabbt snabbt snabbt men snälla lite me hurtigt tack *gäsp*.

ok, så inom en månad ska jag ha kirrat teoriprovet och då ska jag skriva ut det här på blöggen. så allstå, den 8 april ska jag ha klarat provet. vi säger så. annars så lovar jag mig själv, om jag inte klarar det, att jag ska göra något riktigt olikt mig, typ nån typ av straff.

innan den 8e april ska jag även ha gjort halkbanan och jag ska även ha tagit minst 2 lektioner.
sen beror det på, men planen är att ha det där fjuttiga kortet (som jag inte ens behöver nu) innan sommarlovet.

så snälla kära lilla (stora) gud gör mig motiverad annars kan jag lika gärna lägga ner det nu.

en annan glad *jeej* nyhet är att jag har blivit godkänd på tre tentor än så länge, fyra väntar jag fortfarande på, men det är ändå rätt strongt att ha klarat sig so far. jag är inte så självkritiskt som det kanske märks.

melodifestival snart.

vi var faktiskt i jönköping idag igen,  a6. vi skulle hinna till irma, men vi hann inte. vi skulle hinna till elgiganten men vi hann inte det. vi skulle hinna till ikea, men vi hann inte det heller. det var mycket som vi inte hann eftersom vi var så trötta.

och nu är jag så trött att jag inte orkar lyssna på slömusik eftersom risken finns att mitt huvud dänger bakåt i sömnen och knäcker nacken. mamma och pappa sover och deno spanar på tv.

jag hittade absolut inget, förutom ett par byxor som kan användas först i sommar. pappa hittade däremot en brun skinnjacka inne på veromoda. inte till sig själv, utan till mig. allstå en rå skinnjacka där jag ser ut som en mc-knutte som är på väg till sin hoj, men pappa var helt övertygad om att jag såg helt skitsnygg ut i den. jag var tveksam, jag och skinnjackor går inte riktigt ihop. och det var ingen sån modebloggsskinnjacka-variant utan en sån typ lite "manlig" men ändå tjejig (hatar det ordet i för övrigt). pappa var otroligt generös idag, ville köpa jackan direkt direkt direkt, och han blev så besviken när den inte fanns i M, och jag orkar inte trycka in mig i en S, så det blev ingen jacka. men så ska vi till värnamo imorrn och kolla på veromoda där. allt pappas ide. är han inte en engagerad pappa?

jag vet inte ibland om pappa känner att jag är den "förlorade sonen", meningen var väl att jag skulle födas som pojke eftersom alla tydligen trodde det och sen var jag väl en rejäl besvikelse; skär, skrynklig och utan snopp. där någonstans försonades nog pappa med att den förstfödda ungen inte var en son och där någonstans blev jag också pappas flicka, den som pappa skulle förstå bäst och pappa den som jag skulle förstå bäst.

så mitt i allt det här virret med att köpa skinnjackan undrar jag om inte pappa såg en son i mig och tänkte att klart som fasen att min gosse ska ha en skinnpaj. jag som inte ens passar i skinnjackor.

så om jag mot någon förmodan meddelar imorgon här på bloggen att jag har köpt en skinnjacka så är det inte för att jag två år efter alla  modebloggare har "hoppat på trenden" utan för att min pappa tycker att jag ser fin ut i den.

något av det första min pappa sa idag, när han kom från jobbet och hade spanat in maten i köket var "är det inga grönsaker till det här?" och sedan mumlade han nått om ingen soja, ingen sås, torrt blbla. jag hade fetinglust att skrika åt honom från badrummet, men det hade känts lite fel eftersom man inte skriker åt sin pappa. men mest knep jag igen eftersom jag inte vill förstöra den lugna och harmoniska stämningen jag hade byggt upp i badrummet, ljusen, bubblet, boken, you name it. det var liksom inte värt att ligga sur där bland alla bubblor i karet och läsa bitterfittan alldeles upprörd över så simpla grejer som mina torra nudlar. 

fast sen tänkte jag ba laga din egen mat, men gnäll inte på min. så länge som jag knåpar ihop nått så var tacksam för det händer väldigt sällan att jag ens gör det. det är så himla typiskt att gnälla över min mat, jag som knappt lagar mat och när jag väl lagar så är det det minst komplicerade sakerna jag gör, som idag nudlar med kyckling.
nu är min pappa långt ifrån mansgris, men det är klart han är mansgris jämfört med mamma ex. alla män är ju mansgrisar, det behöver jag inte ens skriva ut, alla vi vet ju att det är så. ta det här tillexempel med matlagning, när pappa tillagar något, det blir ju alltid gott, men det är som att vi typ inte får säga fan vad äckligt, för han har ändå ansträngt sig. allstå, en man ANSTRÄNGER sig i köket och då ska man inte klanka ner på honom, medan en kvinna förväntas kunna allt sånt, så man har då rätt att klaga på maten bara för att man inte tycker att hon har ansträngt sig tillräckligt. fattar ni eller?? jag kännner mig riktigt förnuftig här men det är kanske inte lika självkart för alla.

så för att komma till slutsatsen: lever vi inte efter lika villkor här i huset? man och kvinna jämsides och jämlikt eller något? jag ansträngde mig som en tönt i köket idag och gick upp lite tidigare (12) för att fixa krubbet. ska jag inte belönas som en man belönas när han uträttar exakt samma sak??

ja, det var väl det jag funderade över när jag låg och skavlpade i de små vågorna i badkaret.