it pretty much says it all
jag är helt förstörd.
förstörd är det rätta adjektivet för att beskriva detta tillstånd jag befinner mig i just nu. egentligen insåg jag det för länge sedan att jag inte klarar av att titta på tv-serier utan att lämnas oberörd. rätt logiskt egentligen eftersom man förmodligen inte tittar på sådant som inte berör en på något sätt. det finns två serier som har berört och där jag har involverat mig alldeles för mycket i och det är greys anatomy och nip/tuck.
nip/tuck för att den var så äckligt rå, realistiskt, sjuk, äcklig och allt. alla sådana känslor som alla människor undertrycker, sådana förbjudna känslor, tabu allt man kan komma på ihopsmällt i en såpa. inte nog med allt det så blev jag även på något väldigt konstigt sätt kär, kär är väl att ta i, men en kändisförälskelse, i en av seriens huvudpersoner. det här var förra året vid ungefär den här tidpunkten, kanske till och med tidigare, mars-april. det gick över, det brukar det ju göra. efter avsnittets slut hade jag verkligen på riktigt svårt att ta mig tillbaka till den riktiga världen, jag levde mig in så pass att om slutet var olycklig så var jag ledsen resten av kvällen. värre blev det om jag somnade efter att jag hade tittat färdigt, för då vaknade jag ledsen istället. det var helt omöjligt att koppla bort känslorna och jag var som i trans.
och nu är klockan snart tre och man är mer blödig på natten än på dagen. och jag är som sagt helt förstörd av allt lipande över det här greys avsnittet jag såg nu. det kommer väl sändas om några veckor här i sverige. det var lyckligt slut men trots allt det lyckliga så är det något i avsnittet som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör mig så extremt upprörd som gör mig ledsen och jag känner mig patetisk när jag bloggar om mina intima stunder med greysavsnitten men det här är fan känsligt.
jag tror nu, efter lite observerande av mitt Jag, att jag har vissa känslor inom mig som jag inte låter flyta upp till ytan på grund av så mycket, jag tystar ner dom och sedan låtsas jag inte om dom. det är det jag brukar göra, förtränga sådant som jag inte vill känna, and för att vara ärlig im pretty good at it, vilket leder till både positiva och negativa grejer. ibland tror jag att jag lider av någon psykisk missbildning som gör mig rätt cepe i huvudet. bara för att kort återgå till det där jag inte kunde sätta fingret på, så vet jag nu vad det är som träffar mig rakt i hjärtat. allstå ibland känns det som att jag pratar med mig själv och diskuterar olika grejer i mitt huvud, ungefär så som jag känner nu att jag gör här, jag kan inte rå för det. karev. karev i slutscenen med izzie, i den scenen känner jag mig som karev. det går inte att förklara hans desperation, hans hunger efter något som han tror att han kan vifta bort, byta ut eller trösta sig med genom att göra något helt annat. jag kan inte förklara detta. jag vet bara hur jag känner det.
jag hoppas att jag vaknar glad imorgon.
suck.
förstörd är det rätta adjektivet för att beskriva detta tillstånd jag befinner mig i just nu. egentligen insåg jag det för länge sedan att jag inte klarar av att titta på tv-serier utan att lämnas oberörd. rätt logiskt egentligen eftersom man förmodligen inte tittar på sådant som inte berör en på något sätt. det finns två serier som har berört och där jag har involverat mig alldeles för mycket i och det är greys anatomy och nip/tuck.
nip/tuck för att den var så äckligt rå, realistiskt, sjuk, äcklig och allt. alla sådana känslor som alla människor undertrycker, sådana förbjudna känslor, tabu allt man kan komma på ihopsmällt i en såpa. inte nog med allt det så blev jag även på något väldigt konstigt sätt kär, kär är väl att ta i, men en kändisförälskelse, i en av seriens huvudpersoner. det här var förra året vid ungefär den här tidpunkten, kanske till och med tidigare, mars-april. det gick över, det brukar det ju göra. efter avsnittets slut hade jag verkligen på riktigt svårt att ta mig tillbaka till den riktiga världen, jag levde mig in så pass att om slutet var olycklig så var jag ledsen resten av kvällen. värre blev det om jag somnade efter att jag hade tittat färdigt, för då vaknade jag ledsen istället. det var helt omöjligt att koppla bort känslorna och jag var som i trans.
och nu är klockan snart tre och man är mer blödig på natten än på dagen. och jag är som sagt helt förstörd av allt lipande över det här greys avsnittet jag såg nu. det kommer väl sändas om några veckor här i sverige. det var lyckligt slut men trots allt det lyckliga så är det något i avsnittet som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör mig så extremt upprörd som gör mig ledsen och jag känner mig patetisk när jag bloggar om mina intima stunder med greysavsnitten men det här är fan känsligt.
jag tror nu, efter lite observerande av mitt Jag, att jag har vissa känslor inom mig som jag inte låter flyta upp till ytan på grund av så mycket, jag tystar ner dom och sedan låtsas jag inte om dom. det är det jag brukar göra, förtränga sådant som jag inte vill känna, and för att vara ärlig im pretty good at it, vilket leder till både positiva och negativa grejer. ibland tror jag att jag lider av någon psykisk missbildning som gör mig rätt cepe i huvudet. bara för att kort återgå till det där jag inte kunde sätta fingret på, så vet jag nu vad det är som träffar mig rakt i hjärtat. allstå ibland känns det som att jag pratar med mig själv och diskuterar olika grejer i mitt huvud, ungefär så som jag känner nu att jag gör här, jag kan inte rå för det. karev. karev i slutscenen med izzie, i den scenen känner jag mig som karev. det går inte att förklara hans desperation, hans hunger efter något som han tror att han kan vifta bort, byta ut eller trösta sig med genom att göra något helt annat. jag kan inte förklara detta. jag vet bara hur jag känner det.
jag hoppas att jag vaknar glad imorgon.
suck.
Kommentarer
Trackback
