Magzi - en baggas bekännelser

dumma blogg. ok jag forstätter i Anteckningar. anteckningar kan man lita på i alla fall, inget krafs, tjafs eller rättstavning. jag är inte anti word, men allstå rättstavningen i word tar ju för fasen bort hela skrivkänslan. finns det ingen känsla i inlägget så har man ett tråkigt inlägg.

eller iofs så klarar jag inte av att läsa felstavade inlägg, men just den här jävla petigheten som word har (stor bokstav etc) är så korrekt, sådär akademiskt korrekt. jag tycker inte om den här akademiska torra och vissna synen på hur man ska skriva felfritt och strikt. jag fasar för min och nicollans c-uppsats, eller nej, jag fasar för att läsa alla andras trista uppsatser haha.

om jag nu tänker efter så där i djupet av min hjärna så slår det mig att jag verkligen, verkligen är anti det akademiska livet . lunds univerisitet för att ta ett exempel, den jag har mest erfarenhet av, är så jävla TORRRR. snustorr, fuktfattig, träig, vadsomhelst men den kommer absolut inte ens i närheten av ord som uppiggande, käck, färgglad. färglad är kanske inte ett adjektiv för att beskriva något så seriöst som ett universitet, men när jag tänker efter, allstå vad fan kan dom inte lätta upp lite. sluta vara så snoffsiga och GRÅA. nu tänker jag så att det knakar *kliar mig i huvvet* så är det bara vår f.d syo (peppängeln) tobbe som är den som inte riktigt passar in i mallen, och det är så jävla skönt.

sen finns det elever, och jag har ett special exempel som dras upp vid sådana här tillfällen, en brutta som jag och nicole kallade för klassmamman. OMG, let me tell you, tänk er en grå sten, alltså en klassisk sten som man ex hittar på stranden, men en grå sådan. tänk er sedan att ni pratar med stenen, vilken typ av respons får ni av stenen? respons? NOOO respons, ingen respons. klassamamman är allstå ett stoneface, att säga att man har blivit nominerad till nobelpriset är som att säga typ att min hund dog igår, man hade fått EXAKT samma reaktion. ett "vad kul" ersätts bara med ett "vad tråkigt", allstå kan ni förstå, hon rör inte en enda av de 58 ansiktsmuskler vi har i fejjan. inte en enda känsla, inte en enda ryck i mungipan, inte en enda rynka i pannan, allstå nothing! hade jag fått för mig att börja gråta hade hon bara helt entonig sagt "vad tråkigt. gråt inte". jag förstår mig ärligt talat inte på alla dessa stenansikten, hur orkar dom? lever dom ett tråkigt liv? det måste dom göra. typ sitter hemma och petar sig i naveln och spanar kritiskt på sitt navelludd.

sen tar jag en titt i spegeln och upptäcker alla mina rynkor. jag har ingen läderfejja, men fan allstå rynkor runt ögonen och munnen och antyyyyyydan (betoning på antydan) till rynkor i pannan. jag är way too much åt andra hållet däremot. jag är fan ett extremt fan av skratt och gråt och ilska och då blir det lite rörigt bland mina ansiktsmuskler.

jag tror inte ens att klassmamman kan skratta. jag har *handen på hjärtat* aldrig hört denna brud skratta.