om du fick tre önskningar?
som en paus i all tentaplugg börjar jag och nicole prata om önskningar, vad man önskar sig osv.
om man fick tre önskningar vad skulle man önska sig då? vissa är ju lite orealistiska, men tänk om man verkligen fick tre önskingar uppfyllda. sjukt coolt. nåja. det första jag skulle önska mig är hälsa för mig och hela min familj, att de och jag aldrig blir sjuka och dör i sjukdomar, det absolut värsta som kan hända. min andra önskning var att jag fick obegränsat med pengar under hela min livstid. men inte så mycket pengar att jag inte behövde jobba, utan bara tillräckligt så att jag klarade mig och hade extra utöver. dessa pengar skulle jag använda till att resa jorden runt och hjälpa människor som har det svårt. det låter lite som ett miss word competition svar, men nu menar jag inte uträtta underverk, utan behöver någon cash till en operation så kommer faster magda och hostar upp cashen.
jag hade ingen tredje önskning, kunde verkligen inte komma på något, för saken är ändå den att man bara behöver hälsa och pengar för att hålla sig vid liv och vara lycklig. pengar gör dig kanske inte lyckligare men dem gör dig tryggare och ger dig möjligheten att göra i princip vad du vill. hälsa behöver du hursomhelst ändå.
sedan snackade vi om egoönskningar som man bara önskar sig själv. min första var att jag skulle kunna äta hur mycket som helst men ändå aldrig bli tjock, ovsett hur gammal jag är eller hur mycket jag äter. fatta vad skönt! den andra önskningen var att jag skulle kunna sjunga och den tredje var att jag jämt skulle vara solbrun, den där najsiga färgen man antar efter att först ha varit röd som en räka och sedan blivit brun. jag önskar mig verkligen en mörkare hudfärg.
ja det var väl allt. nu väntar jag bara på att anden ska dyka upp.
Maria, 20, gift och redan less på sin snubbe
my god, hur pallar folk att gifta sig vid tjugo och skaffa barn? ni har inte en enda aning om vad ni går miste om! nu snackar jag inte om hur många ligg man får eller något annat lika dumt som förknippas med singellivet, utan den här FRIHETEN. den här helt jäkla underbart härliga friheten som innebär att man gör vad man vill när man vill. man har så mycket mer kvar att upptäcka vid den åldern, så många människor att lära känna, så mycker mer att lära sig, så mycket att se, så mycket att tröttna på INNAN man slår sig till ro.
jag är mega pro-bröllop-familj-barn och hela köret, men herregud inte nu när det är meningen att man ska njuta av sin nyvunna frihet, det var ju inte längesen man fortfarande var tvungen att fråga om lov om man kunde få gå ut och festa eller tiden då föräldrarna handlade kläder på lindex åt en utan att man själv var närvarande. men seriöst, jag hade varit i panik om jag hade haft familj och snubbe nu, panik över att jag kanske kommer att tröttna på både honom och familjelivet, skild vid 25 och omgift vid 28 = mardröm. jag är av den åsikten att vid 35 ska man inte vara barnlös, utan make/maka och utan jobb, men samtidigt så är man inte ung för evigt därför ska man dra ut på det så länge som det är möjligt. man ska inte vara drastisk i tänkandet vare sig åt det ena eller det andra hållet och 26-30 är för mig den verkliga guldåldern för när saker och ting bör börja gå åt det mer seriösare hållet, men inte innan dess.
egentligen handlar det inte om att tröttna på livet och sedan gifta sig som en sista stor sak man gör i livet, utan det handlar om att mogna och att lära känna sig själv, typ känna sig som en hel människa, veta sina mål, känna sig själv och allt det där och framför allt chilla lite. andas in och andas ut. varför springa när man kan gå? haha. gonatt.
ali baba och hans tre rövare
vår flatowner ringde för någon stund sen och meddelade att imorgon skulle vi få besök, nämligen av ett par som ville se lägenheten = lägenhetsvisning, clever right? lägenheten ser....underbar ut. så trashig som det bara går att göra den. men jag är inte den som skäms och inte nicole heller. imorgon klockan tio kommer dom. känns riktigt najs, jag som hade planerat in en sovmorgon men nu tvingas jag gå upp och stå till förfogande.
dessutom håller jag på och chattar med en galen arab, han ali, den högljudde, från england. Hi ALI THIS IS JUST FOR U! han brukar nämligen gå in här ibland och ströva runt som en vilsen höna. nu känner jag ju ali sådär, lärde känna honom när jag träffade joe för andra gången här på malta. min första tanke när jag såg honom var "vad är det här för stel biff??". även om han inte är biffig så är han stor (snyyggt, han scorar ett par poäng här på min sida) och stel som en trädstam. pinne låter fel eftersom han inte har pinnestorleken precis. hur som helst, det var det allra första intrycket, sedan krävdes det nog en halvtimma och han var som förbytt. helt jävla galen! allstå nu snackar jag inte om cool-galen; vågar göra en massa fjantsaker som andra anser pinsamma, inte heller galen; a meeeeeh du är ju så galen kombinerat med ett tjejslag på valfri part av kroppen på killen, oftast typ axeln eller armen, NEJ, utan galen så att man själv blir galen och inte orkar umgås med honom. han hörs hela tiden och han skojar heeeela tiden och han pratar, men han är rolig och till slut är man helt slut efter en timma med honom.
ok efter att ha läst det där föregående så tror jag fortfarande att ni inte riktigt har fått det klart för er exakt HUR påfrestande och galen han är (galen är inte alltid positivt). när de (araberna) var här sist så tog jag och nicole med dom till valletta, under hela vallettadagen var han knäpp, men han tog nog ändå priset på vägen hem i bussen till sliema.jag ska försöka ta det kortfattat. han, jaffar och joe satte sig längst bak i bussen och jag och nicole satt i sätet framför dem. bussen bar nästan helt full och det var mycket folk på väg hem från jobbet, trötta, griniga och tysta. ni vet hur det är i bussar. under hela resan satt han och drev med ALLA i bussen. typ vem är den fula gubben, kolla det där barnet, vad är det här för dålig musik i bussen, etc etc. inte diskreta klubben precis, utan ALLA satt knäpptysta och jag väntade bara på att någon skulle komma och slå ihjäl honom. allstå tänk er där sitter man med sina kompisar och en av dem beter sig oförskämt och hur roligt man än tycker att det är så är det så fruktansvärt pinsamt att man helst av allt vill hoppa av bussen i farten och bli påkörd av en mötande buss typ. till slut blir det tyst och vi andas ut, tystnaden är lika helig som kossorna är för indierna, och efter ciruks EN minut börjar ali och j att bräka fram våra namn med åsneljud; MAG- DAH, NI - COLE, och det lät verkligen som en åsna som hade fått för sig att plötsligt börja prata. ok om det hade varit lite tyst diskret sådär, det var ju kul som fan, men HELA bussen tvingades till att lyssna på detta. jag dog på plats en gutta den gången och nu i efterhand förstår jag verkligen inte att inte någon sa åt dom. helt sinnessjukt.
ok blablabla har skrivit som en idiot nu, men jag vill inte fortsätta med min hemtenta och jag fattar om ni inte tycker att historien är rolig men ja, det var inte poängen med den heller. poängen var bara att konstatera att ali är ett freak.
hej alla mobbare, i hate you
det är en sak jag inte fattar och det är typ alla som var grovt mobbade under sin barndom får värsta revengen och blir megakändisar. varenda kändis har tusen skelett i garderoben varav minst en av dem är mobboffer. det är rätt strongt. jag har alltid hatat mobbare.
MEN mobbare, av en konstig anledning finns det två typer av ex-mobbare. den första typen är den som verkligen är intelligensbefriad och inte ens vet vad det innebär att äga en hjärncell. oftast har det varit skitheta hela sin skolperiod, ALLA har frågat chans på dom och det är så jävla högfärdiga. när de uppnår vuxen ålder fortsätter de på samma bana. helt trångsynta och tror fortfarande att bara de ser någorlunda bra ut så är saken biff. de fattar inte ens att de mobbade och de tror fortfarande att det är "sånt som tillhör skolåldern" (snacka om att vara tragisk).
sen har vi den andra typen av ex-mobbare som tog sitt lilla förnuft till fånga och insåg att de hade varit skitstövlar i princip hela sin barndom och valt en väg som passar dem bättre nu. de kanske jobbar extra för bris (existerar det fortfarande?) eller gör något annat vettigt av sina crapiga liv.
hursomhelst så vet jag inte hur jag gled in på det här ämnet, men sen sak vill jag berätta för er och det är att alla de mongon jag kände under min skoltid är fortfarande lika dryga som de var då. när ska de börja ändra på sig undrar jag. det kanske aldrig kommer och det gör det sannerligen oftast inte för varje generation uppfostaras det tusen av ungar till djävulens avkommor typ.
fyfasen vad jag hatar mobbare och andra högfärdiga människor. jag vill slå på dom typ. HÅRT. haha.
OMG, she didn't??
jag vet ärligt talat inte vad som har hänt, jag känner mig bara pånyttfödd och jag tror inte ens på buddha och gänget.
klockan är 09.07. godnatt.
nu ska jag sova. hoppas ni hade det bra igår, och hade ni inte det så är det inget att deppa över, 60 procent av alla som firar har en skittråkig nyårsafton, så ni är inte ensamma. det viktigaste är att ni är friska, har tak över huvudet, mat på bordet, en eller ett par människor ni bryr er om, pengar så att ni klarar er och dator och internet så att ni har koll på läget och omvärlden.
och hjälpte inte det här fjuttiga tipset så har jag bara en sak att säga: SLUTA VARA SÅ JÄVLA BORTSKÄMDA. idag finns det tillräckligt med familjer, barn, färäldrar, vänner och husdjur som satt på nyårsafton och tänkte på sina anhöriga som faktiskt inte ens klarade sig fram till den sista dagen på året.
jag har svurit många gånger i de senaste inläggen. folk som svär mycket anses vara väldigt fåordiga. jag är långt ifrån fåordig, men ett enda nyårslöfte har jag, som jag ska försöka hålla, och det är att (inte att sluta men) skära ner på mina svärord. haha. fan vad bra va.
prutt och kram
ja hocu bas tebe, tebe bas
vet ni, nu är jag på fullaste allvar seriös när jag skriver det här. alla människor har vissa rädslor inom sig, det behöver inte vara personliga rädslor, utan att man är rädd att något ska hända ens mamma, pappa, syskon, hund eller vad som helst. jag har tusen sånna rädslor inom mig, att något ska hända mina närmaste är det absolut värsta som skulle kunna hända.
men om man bortser från det och är mer sådär halvtseriös (även om jag är helseriös), så var mitt halvårs rädsla att jag skulle gå in på sakmuzika.com och upptäcka att crvena jabuka skulle ha konsert någon gång i vinter då jag verkligen inte kan åka till sverige då jag är här.
och vet ni vad2? det har inte varit någon konsert! hurra. jag menar det verkligen: hurra. jag hade suttit och gråtit här i mitt kalla rum av saknad och tomhet.
och vet ni vad3? rent teoretiskt har de konserter i sverige vartannat år på våren, MEN, de hade ingen konsert i år. därför skulle de rent teoretiskt sådär kunna ha konsert detta år, rent teoretiskt någon gång i slutet av april - början av maj. jag vågar verkligen inte hoppas, men jag hoppas av hela mitt kalla hjärta. DÅ skulle jag verkligen kunna kalla 2008 för ett jävla bra år.
SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLASTE GUD, GÖR ZERA SKITFATTIG SÅ ATT HAN KÄNNER SIG TVINGAD TILL ATT DRA UT PÅ EN TURNE (för vi vet att det bara är när ekonomin är skit som han ställer upp på konserter i länder där de som band inte uppskattas som de bör göra). ÄVEN OM DET ÄR MED SKABBSAKMUZIKA OCH SKABBKEMAL ELLER SKABBSEKIB (även om du gärna får skippa turbofolkgänget den här gången).
det är helt sjukt vad balkanfolkets kulturstatus har sjunkit, när de bästa banden tvingas till att dela scen med seljacine. helt otroligt sjukt.
dags för euron snart
de här galna malteserna har utsett första januari 2008 till deras officiella första dag med euron som valuta. jag förstår inte riktigt hur resonemangen löd då i riksdagshuset när de bestämde sig för just det datumet. alla människor kommer på något vis att fira nyår, några kommer kanske att vara upptagna och hinner inte växla till euron, andra kanske tänker att de slösar upp sina maltesiska lire samma dag innan 00.00. efter tolvslaget ska man använda euron, samtidigt som skitmånga festar loss, super sig fulla och glömmer bort vilka pengar det är som gäller. det finns tusentals liknande småproblem som skulle kunna uppstå.
alla är ändå rätt små, men VARFÖR ska pengabytet ske just vid årsskiftet? kunde man inte ha valt vilken annan dag som helst förutom den dagen? typ 3 januari tillexempel. första januari är en bakisdag och public holiday, andra januri är en "samla-sig"-dag, och tredje för att ta itu med pengarna. vore inte det bättre?
lite ordbajsande så här dags på dygnet
keeping you alive
hörrni, jag måste få dela med mig lite av mitt s.k kärleksliv. det händer inte mycket, verkligen ingenting alls, det är därför jag aldrig skriver om något sådant. men nu har jag en flört på g, fast han vet inte om det. det är killen som sålde en router till mig och nicole, även kallad routersnubben, han jobbar i en dataaffär som man alltid går förbi när man går till skolan.
han är rakt igenom snygg, men han verkar lite småblyg, därför så är han en kombination av snygg-söt. dessutom är han uppfostrad och hälsar alltid när man går förbi honom. i fredags var vi på havanna och hade det najs, alltså inte han och jag (ha ha), utan nicole och araberna, och precis när vi är i full gång med att shejka loss på dansgolvet så går någon förbi mig och ler och nickar. jag visste vem det var, men kunde inte riktigt placera honom, så i några sekunder trodde jag att det var en klasskamrat, när det i själva verket var routersnubben som gick fram mot mig. och så smackade vi varandra på kinderna.
han är hot.
nu undrar jag hur jag ska göra när jag träffar honom nästa gång? ska vi kindpussas igen eller var det bara en engångsföreteelse?
ändrade planer. jag stannar nog kvar på malta och gifter mig med routersnubben.
sweet, sweet baby, life is crazy
alltså, jag är inte så sugen på att gå och lägga mig. jag funderar fortfarande på om jag ska ta ett PPavsnitt eller om jag kanske ändå ska sova.
hallå, en till sak som jag funderar över är vad i sjutton jag ska göra till våren. jag ska i alla fall inte plugga i lund, trots att jag saknar det så är det kanske ändå dags att ta en liten paus från lund. därmed har jag bestämt att jag åtminstone ska bo hemma ett halvår, i kycklingaryd (my god), så förvänta er snälla inte några roliga och inspirerande inlägg för mitt liv kommer att ligga på is under våren.
¤ jag SKA ta körkortet
¤ jag och nicole SKA klara c-uppsatsen
¤ jag ska ta en omtenta
¤ jag ska bo högst ett halvår i kycklingaryd
sedan mina vänner ser planen ut följande:
¤ jag ska ansöka till journalistprogrammet lite överallt till hösten, men om jag inte kommer in i göteborg eller lund så vägrar jag flytta mer uppåt i sverige.
¤ kommer jag inte in så tar jag en paus i ett år, och antigen så flyttar jag ner till malta (jag tycker nog om malta hihi) och jobbar eller så jobbar jag någon helt annanstans. men inte i sverige i alla fall.
läste precis igenom listan och den ser rätt lagom ambitiös ut allstå.
så snälla gud låt mig inte bli kär i vår för det kommer annars att sabba mina planer haha!
PRVO SKOLA, PA ONDA MOMCI, jel tako?
prvo zivot, pa onda momci, jag tycker att vi ändrar det.
ready, steady, go
det gör det oftast faktiskt för då glömmer man och vaknar upp glad. som att vissa tankar aldrig kommit upp någonstans från något djup. som att man kan andas fast att man känner sig om en fisk utdragen från sin oas och tvingad till att ligga sprattlande på bryggan. som man tror att man kan ta det som en man, men ändå känna sig som en pussy innerst inne. kanske är det, trots allt, dags att dyka ner i sitt egna djup.
jag tror att jag är redo.
alla måsten är så... inte bra
förra veckan skulle jag ha skrivit en artikel till magazine-projektet, fast det kanske jag har nämnt, den skulle ha lämnats in i fredags. jag satt dagen innan och helgen och försökte verkligen, verkligen pressa fram lite ord, men det var verkligen som att jag var helt oförmögen till det. DET GICK INTE. hur jag än försökte. jag satt och stirrade på datan. jag skulle skriva om abort, ett för mig skitintressant ämne som jag kan prata om hur mycket som helst, förutom den här gången.
jag msnade precis med han som är coordinator för editorial-gruppen och han frågade mig om artikeln. vet ni vad jag gjorde då? jag spelade dum och sa att jag trodde att det var till den här fredagen. jag slog mig själv i huvudet för detta. han kände väl vibbarna och sa att om jag inte vill skriva så kan han hitta någon annan som kan göra det.
vi kom överrens om det.
och då vände det. plötsligt kände jag att jag ändå kunde kanske skriva något. det räckte liksom med att bara säga att det inte var ett måste och jag övervägde att skriva något.
oh my. det är allid så här för mig allstå. en psykologisk spärr som värgrar släppa taget. ni ska bara se min "måste-lista", det är en måste lista över minimala, löjliga och vanliga grejer. som att ex skicka ett vykort till mammas kusin i slovenien. MEN DET GÅR SOM SAGT INTE. varje gång jag tänker på att jag måste göra det så svartnar det och jag måste göra något annat för att glömma det. eller ex om jag tänker att jag måste duscha så går det inte för att jag gör det till en sådan enorm process.
det låter kanske inte seriöst, men det är seriöst. jag måste nog skaffa lite hjälp.
det här är inte en kontaktannons
ok, dö inte nu när ni ser hur långt inlägget är.
jag har länge funderat på om jag har för höga krav när det gäller killar, så jag tänkte skriva ner dem för första gången. så får vi se om det är orimliga krav eller inte.
han ska inte vara en toffel, jag klarar inte av män som alltid gör som dom blir tillsagda eller lyder minsta lilla vink, för då blir jag elak. det ska vara en snäll kille, men som samtidigt kan sätta mig på plats. han ska kunna säga åt mig när jag gör fel, men inte på ett argt sätt, utan på ett lugnt och sansat sätt. vi måste kunna föra vettiga diskussioner, han ska ha sina egna åsiker, vi måste allstå kunna prata om allt, han ska dessutom vara påläst men inte på ett sätt att han framstår som en besserwisser.
utseende är viktigt. han får absolut inte vara lika lång som jag, utan längre, helst lång på ett normallångt sätt (1.80-1.90 m). dessutom får han inte vara för smal, utan vara lite muskulös, inte för mycket, men helst armarna. armarna är viktiga! jag vill känna mig tiny och säker när jag går på gatan med honom, dock får han absolut inte slåss, för då skäms jag. det är bara fjantiga killar som slåss.
håret är inte så viktigt, även om det är det. det gör inget om han är flintis, men är han tunnhårig så ska han vara rakad och inte ha tre par hårstrån som han försöker kamma ut över halva skallen. fast det är mysigt med lite rufs, helst mörkt. för jag vill ha mörka barn. ögonfärg och sådant kvittar. men han får jättegärna skratta ofta och skämta. jag dör i sällskap med humorbefriade killar, jag torkar ut. nu menar jag inte att han ska kunna dra skämt konstant, utan han ska kunna skämta om det mesta ur ett vardagsperspektiv (kan man säga så?). ok, så humor är skitviktigt, eftersom jag inte är så rolig, det är bara jag själv som tycker att jag är rolig.
en annan sak som är lika viktigt som utseende är att han ska vara självsäker, men inte på ett arrogant sätt, utan på ett ödmjukt men ändå coolt sätt. han ska vara säker på sig själv, oavsett hur han än är och hur han ser ut. han ska vara stolt över sig själv och sitt ursprung. han ska inte låta någon köra över honom och han ska kunna rycka på axlarna åt saker som kvittar.
han måste absolut vara påläst, han ska plugga på univerisitet och ha ett yrke som han kan titulera sig med. han ska sedan ha ett respektabelt jobb som han tycker om att gå till, men som han tycker ännu mer om att gå ifrån, för då vet han att han kommer att få träffa mig när han kommer hem. familj är viktigt för mig, därför ska det vara viktigt för honom också. han ska komma ifrån en normal familj där det inte finns för mycket problem, jag vill inte handskas med en gnällig svärmor, utan jag vill ha bra kontakt med hans föräldrar och syskon.
även släktingar, hans majka ska kännas som min majka, och mina majke ska vara som en majka för honom också. jag vill umgås med hans släkt och lära känna hans kusiner och allt vad det är. dock får han inte han en FÖR nära relation till sina föräldrar, för de ska inte lägga sig i vårt förhållande, de ska veta att de inte ska lägga sig i. våra föräldrar ska kunna umgås. han ska respektera mina föräldrar och kunna föra konversationer med dom, därför är det viktigt att han är påläst, mina föräldrar ska inte tycka att jag har dragit hem ett pucko. nej tack.
han ska desstom vilja ha barn och han ska av egen vilja vara pappaledig eftersom han tycker att det är viktigt att vara med sin baby när den är så liten och för att han är för jämställdhet. han ska tycka att det är skitdumt att jag tjänar mindre cash än en snubbe på mitt jobb, och han ska inte tycka att det är konstigt att dra fram dammsugaren för att städa när det ser skitigt ut. han ska SE smutsen och inte vänta på att jag ska ta tag i det.
helst ska han ha bott själv en tid så att han vet hur det är, så att han inte sedan sitter där med mig och gnäller om att han aldrig fick uppleva den riktiga ungkarlstiden. nej, han får absolut inte sitta där med mig och gnälla om saker han aldrig har fått göra eller uppleva. jag tål inte sånt gnäll, han får ABSOLUT INTE, under några som helst omständigheter, gnälla om hur han saknar tiden innan han fick barn. då kommer jag bara att tro att han kommer att lämna mig och vår bebis. NEJ, han måste vara engagerad i familjelivet och inte en soffpotatis.
han får absolut inte lyssna på turbofolk, allstå han ska vara anti allt sånt. han ska älska azra och han ska låta mig få älska zera och losa. han får också gärna spela ett instrument, men det är inte ett måste, bara en bonus. han ska veta sitt värde men inte dra några fördelar av det, han ska veta att han är eftertraktad, men han ska aldrig få mig att känna mig osäker. vi ska kunna skoja om svartsjuka och han ska vara så pass säker att han låter mig ha mina kompisar, även killkompisar, men alla våra tjej och killkompisar ska kunna umgås med oss tillsammans. han ska kunna dricka öl, för det är manligt, men han ska aldrig supa ner sig helt för att det är fult.
ibland ska han komma med presenter till mig, inga stora, jag kräver inte mycket, men då och då helst en parfym. en parfym som han själv har valt ut för att han vill att jag ska lukta så, och inte någon parfym som han bara plockade med sig. han ska veta mitt värde och han ska respektera mig för den jag är, oavsett hur jag är. han ska älska mig av hela sitt hjärta. jag kommer att älska honom tillbaka men först när jag vet att han bara är min, eftersom jag annars kommer att tro att han kommer att lämna mig. allstå, helt och hållet bara min.
jag känner att jag skulle kunna rabbla upp grejer i en evighet, men jag måste nog sluta nu.
vad tycker ni? kräver jag för mycket?
jag vill bara att det ska finnas en sådan där ute någonstans.
ibland samarbetar mina hjärnceller och resultat kan redovisas
HAHA.
vad tycker ni om min påhittighet? jag tyckte att jag var smart när jag kom på det där för exakt en minut sedan. jag försöker inte att vara ironisk, bara realistisk.
man blir smartare av sömn
sedan vaknade jag, pigg och kry och tänkte vad skönt att jag inte har någon nu som jag måste underhålla.
men jag funderar på att skaffa mig en deltidspojkvän som kan hålla mig sällskap i krissituationer, resten av tiden klarar jag mig själv.
jag är nere på jorden
eftersom jag blev så jäkla nostalgisk i inlägget under så var jag tvungen att läsa lite gamla inlägg från april-maj och det slog mig hur underbart liv jag hade (och har) och det slog mig även att jag är en riktigt duktig bloggare.
tro inte att jag har höga tankar om mig själv, alla är duktiga på något, men när det gäller att leka med ord så är jag nästintill genialisk. ni borde läsa mina gamla inlägg, dom är underhållande. eller så är det kanske bara jag som tycker det eftersom jag tycker om mig själv? hm. jag vet inte, det är lite tidigt på morgonen för att filosofiera.
anyways: jag mår bättre nu och är mindre nostalgisk.
anyways2: tror ni att jag lyckas gå upp vid 12 imorgon?
nostalgin är nog känslan jag talade om innan
HUR kan man bli så nostaligsk som jag är nu över saker som hände för mindre än ett halvår sedan? herregud. jag sitter här och kollar in bilder från maj månad och blir helt knäpp. jag saknar den tiden som fasen. jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker tillbaka på min underbara lilla lägenhet (I LOVE YOU). min lägenhet var så perfekt, det var mitt lilla paradis på jorden, mitt gömställe från omvärlden, mitt allt typ. fan allstå det var inte länge sedan, men det känns ändå som att det var riktigt länge sedan.
jag är så glad för att jag inte är 40 bast och saknar tiden då man var tjugo, ja det är tur det. haha. att jag själv nu är 21 och inte 41 är det enda jag kan glädjas åt. jag vill inte bli gammal. ueh.
KEBABPOWER
och ändå pratas det om onödiga människor
jag måste nog säga att jag är väldigt nöjd med min uppläxning. det är verkligen en fin känsla när man lyckas få en man generad, bokstavligt talat, för sitt beteende. när man drar ner dom på jorden och får dem att inse att de inte är män, utan pojkar. det kändes som att jag pratade med en mycket ung pojke som hade gjort något fel, men som egentligen inte verkade förstå det förrän man talade om detta för honom.
men om vi nu lägger trump åt sidan och fokuserar oss på lund. om det är något jag saknar med sverige så är det lund. alla härliga dagar i lund, alla härliga kvällar och helger. skolan, stortorget, herkan, vildanden, netto, nettosnubben, hålet-i-väggen-kebaben, donken, nova lund, vgs, redhed och alla människor som gjorde saken så mycket roligare.
