Magzi - en baggas bekännelser

gud vad snabbt bajsblogg.se fungerar, jag är helt

overwhelmed. så vi skiter i att blogga där och

fokuserar oss på att skriva i Anteckningar istället.

jag börjar vänja mig alltmer vid nicoles tangentbord,

men jag kan inte titta upp när jag skriver utan kolla

bara ner så att jag trycker rätt knappar.

vi vaknade för någon timma sen och har sedan dess

hunnit duscha (nicole), sminkat oss, käkat frulle,

klätt på oss (nicole) och fortfarande i mysbrallor

(jag), och snart ska vi bege oss mot stan för att

kolla läget och försöka hitta en billig trasa ikväll

samt spana in Erikshjälpen om dom har några nya

begagnade partyväskor a la 70-tal på ingång. i natt

sov vi rätt bra faktiskt, vi somnade kanske vi tre,

senaste tre och har sovit våra åtta timmar.

igår var vi som sagt i malmö och shoppade. jag

träffade öven dzesa, kände knappt igen honom, han

kände igen mig först och vi snackade lite tills en

dalmatinerhund kom fram och snärtade mig och nicole på

benen med sin svans. nicole envisades med att ta många

bilder, dom flesta på mig där jag tvingas posa som en

och en annan turre. efter lite shopping träffade vi

Carol och tog en snabbisfika och sedan gick vi mot

värnhem där vi skulle hämta upp ajdin för att åka till

lund.

sagt och gjort och han skjutsade oss hem till nicollan

där han satt och glodde på tv medan vi fixade oss lite

snabbt. inget fräscht eller så, kaka på kaka och deo

på deo. därefter stack vi till Höööörk (Herkules i en

förkortad version läses med engelskt uttal) där även

senad, mirza och en annan tjej satt. så där satt vi

allihoppa och degade och senad var jobbig, men rar

ibland. hursomhelst askul att träffa dom igen!

herregud ett halvår sen sist. sedan kom KOftan in och

bartendern som hade snackat med nicole viftade på

KOftan (favvodj) och sa att nicole typ tyckte han var

bra haha omg *högstadieförälskelse*.

anyways nu måste jag dressa mig och sedan sticker vi

och fortsätter det här softa och degiga livet.

*DEG 4-evah*

nu ska jag snabbt packa min väska och sedan sminka mig och klä på mig och sedan dra till tåget.

wihuu. lund idag då och VGS ikväll! hihi.

"tröja stals i tvättstuga i Kycklingaryd"

HAHAHAHAHA. min pappa var till och med upprörd över att man skriver dessa skitnyheter i tidningen, men jag tycker att folk kan underhållas.

jag har även formaterat min data och jag är så glad för den funkar alldeles perfa nu. jag funderar på vad jag ska göra, det finns så mycket jag måstefixa som jag fortfarande inte fixade igår. men jag tror jag först måste gå ut och ta en promenad.

en annan sak som jag har börjat uppmärksamma mer och mer och det är min pappas blickar, mammas också men det är mest pappas. varje gång han går förbi här datarummet som vi kallar det för så tittar han på mig och jag har en känsla av att han tittar på mig för att säga att jag sitter för mycket vid datan.

han säger inget, ibland säger han något i förbifarten som för att påpeka att jag bara sitter vid datorn eller så skojar han till det och säger att han och de andra människorna i huset aldrig får en chans att sitta vid datan, men det blir aldrig som ett skämt eftersom han säger det så seriöst/skämtsamt. så nu har man börjat få dåligt samvete för det också.

det är allt sånt man slipper när man bor själv. jag tror inte ens att  mitt dåliga samvete ens var aktiverat under de två år jag bodde i lund, eller iofs var det väl påkopplat när jag bodde det första året tillsammans med annika för man kunde inte riktigt låta disken stå hur länge som helst och sånna grejer, men andra året nör jag bodde i min lägenhet så existerade inget förutom mig. så oerhört befriande.

nu är det inte så att jag bor i en skitpåfrestande familj, långt ifrån, mina föräldrar kräver verkligen ingenting av mig, bara att jag sköter mig osv haha men inget sådär komplicerat som typ göra pita, laga mat fem dagar i veckan eller andra tråkiga hemmasysslor. jag borde seriöst betala dom för att jag får bo som på hotell här, det är bara incheckningsdisken som fattas. om det är något jag inte vill göra så vet jag att det alltid finns någon annan som kommer att göra det och så är det haha.

hejohå.

idag är det Duktiga Dagen, för jag ska ta tag i saker som jag måste ordna, saken är bara den att jag har så svårt för att få mig till att göra det, eller som man säger på bosniska nakanit se, jag vet inte om det finns någon direktöversättning av det ordet, men det är i alla fall ett perfekt beskrivande verb (adverb?) av min hopplösa situation.

tanken är att jag ska formatera om min data idag, men även
- plugga
- lacka naglarna
- skriva lista till lund
- hitta mina pumps (som jag verkligen inte hittar! jag går runt i huset och mumlar för mig själv djavole bog te ubio (farmor har sagt att det hjälper) i hopp om att dom ska vara där nånstans, men icke)
- ringa Z
(lite blondbella-lista-varning)

enkla saker, men ju mer jag skjuter upp dom desto svårare känns det att fixa dom. jag vet inte om det har med obeslutsamhet eller lathet att göra. jag vet att jag har en väldigt soft livsstil, och en soft syn på livet, jag försöker att inte stressa, inte skynda mig någonstans, inte oroa mig för mycket, skratta mycket och leva med mottot om att "det löser sig". även när jag kommer in i någon konstig svacka där jag är orolig så brukar det hålla i sig max några timmar och sedan är det som att det aldrig har varit något.

med min syn på livet utgår jag ifrån att jag kommer att leva länge, till typ 80, och därför tänker jag att jag kommer att hinna med allt jag vill. jag tänker även att man inte måste göra allt på en och samma gång. jag blir impad av människor som har gjort en massa saker innan dom ens fyllt 23 bast, men samtidigt tänker jag att den människan har gjort många roliga grejer, är det inte bättre att dela upp dom grejerna över en längre period så har man hela tiden något att se framemot, istället för att ha bockat av sin lista för att sedan sitta i fem år och stirra eftersom man inte har något mer att göra.

ju äldre jag blir desto mer tycker jag om mig själv för att jag tror att jag har funnit mig själv. genom hela livet upptäcker och utvecklar man nya sidor av sig själv, men samtidigt så har man sidor som man aldrig kommer ifrån. och jag tycker både om mina positiva och negativa sidor tror jag, jag kan inte komma på en enda gång då jag har tänkt på allvar "fan jag önskar jag vore lite mer -sätt in valfri egenskap-".

min mamma har tutat i mig att jag är lat ibland, men bara för att jag inte tycker om att göra vissa grejer så betyder det väl inte att jag är lat? jag tycker inte om att laga mat, men jag kan ex tycka att det är kul att städa toaletten. ok sjukt, men jag har inget emot att göra rent toaletter, äcklas absolut inte, tycker att det är mer tillfredsställande än att laga mat.
ok, så lat kan vara en negativ egenskap, men i det långa loppet så är det faktiskt (om man nu ska kalla dom lata men) softa människor som klarar sig bäst rent psykiskt. jag ser mig själv hellre som en harmonisk femtioåring än en slutkörd 30åring som vid 45 går in i väggen för att sedan aldrig komma ut igen.

på malta mötte jag min själsfrände när det gäller synen på livet, och det är min vän Jocke. vi är så oerhört lika när det gäller det här med att ta det lugnt, sitta och stirra, bara tänka och softa. för att ta ett ex: han fyller 30 år (Yeeeah) i juni, och han har inte tagit körkortet än, varför?, för att han inte har behövt det än säger han. hur strongt är inte det? softare människa kan man inte hitta, i promise.

jag förstår inte varför det ska vara så krävande att vara ung, alla dessa konstiga måste-n man måste göra, allt press på hur man ska se ut, allt press på utbildning, yrke och jobb. jag tycker det är hemskt när jag ser sönderstressade människor i min ålder, sånna riktiga prestations-människor, vad har dom för liv liksom när dom får ångest av att titta på tv i en timma istället för att plugga?

jag klippte och färgade mamma precis. mutti tycker att det är sjukt dyrt att klippa hennes korta hår för trehundra spänn och jag håller med, dessutom måste man ju nästan klippa kortare hår oftare än långt hår för att behålla frissan. varje gång hon har kommit ifrån en frisör har hon sett ut tantigare än farmor typ med håret lite kortare och mycket fluffigare. frisörer har en tendens att fluffa upp håret något så otroligt fult och så fluffar dom fram den också så att allt fluff hänger framför ansiktet, VARENDA gång. man ser ju riktig skum ut, och så fort man har pejjat och gått ut ur salongen ställer man sig framför närmsta fönster och fixar till frillan så att man inte ser ut som att man har hoppat fallskärm med huvudet neråt.

så på tal om mitt egna hår. varför kan jag inte bara nöja mig med hur det är??????????? jag blir knäpp, jag ligger seriöst i sängen innan jag ska somna och funderar på huruvida jag ska klippa mig igen eller om jag ska färga det, eller om jag ska låta det att växa ut, eller, eller, eller, eller. tusen frågetecken som jag allvarligt talat börjar fundera på hur jag ska lösa. och alltid samma fråga, passar jag bättre i långt eller kortare hår? och trots att jag vet att jag faktiskt trivs bättre med kort hår för att jag har inbillat mig verkligen stenhårt att jag passar i det så kan jag inte låta bli att hata det när det är skitigt och jag inte kan bara dra en tofs runt allt hår eftersom det är för kort. samma sak med långt hår, där har jag iofs inte problemet med att sätta upp det utan det är mer att jag aldrig har det utsläppt, jag orkar sällan platta det, locka det eller något annat i den stilen eftersom det tar för lång tid och dessutom så förstörs det direkt när man kommer ut ur huset.

jag och irma snackade om kort hår. nu känner både jag och hon att det kvittar mer eller mindre när man klipper sig eftersom båda har kortare hår, man har liksom inte jättejobbigt för att klippa sig eller om frisören tar en cm extra, medan man med långt hår skulle spara in på varenda cm. dessutom börjar jag tycka att dom flesta människor passar i kortare hår, tjejer då, det ser mer skönt ut än dom som har långt hår, typ lite oskuld/tant-varning. många har så risigt långt hår också så det kallar jag helt enkelt för seljacka frizura.

sedan en annan sak jag funderade över, typ det här med långt hår och många killar säger att det är snyggare än kort hår för att det är mer "kvinnligt". jag tror att jag faktiskt hatar sådana killar, för jag är helt övertygad om att det är den typen av snubbar som är för den stereotypa kvinnan som gör det mesta i hemmet, som ska kunna laga mat, män som är homofober etcetc jag behöver inte ens räkna upp allt, dom är helt enkelt rädda för att någon ska konkurrera med dom i rollen som man (man=kort hår). kort hår har huuuur länge som helst tolkats som styrka, självständigthet och andra "starka" ord medan långt hår anses oskuldsfullt, moderligt, kvinnligt etc.
det är ju bara att jämföra med en brud som har kort taggit svart hår och en som har långt blont hår, det är väl klart att man har en viss bild av hur tjejen kan vara, men det kan visa sig vara totala motsatsen, jag säger bara att vissa (inte alla) killar tänker så när dom ser dessa två typer av frisyer på tjejer. ja, jag tycker helt enkelt inte om det tankesättet.

ok änaff om hår nu ska jag äta.

igår då.
(känner att jag har bloggrace just nu för allt jag inte har hunnit blögga om pga förkylning och alla jkpg-trips)

igår då, igen, vi var på kalas hos familjen K, deras yngsta dotter och min lillkusse Ajla (samma person allstå) firade sin 17årsdag. alla var samlade; min familj, familjen K, farmor och Irmas och Ajlas farmor. vi drack en fördrink och tetka (=faster) höll ett litet informellt tal som jag tror betyder mycket för oss alla i familjen, hon talade bland annat om betydelsen av våra s.k släktträffar då vi träffas ofta och på alla födelsedagar, även om det ibland händer att man missar något kalas så försöker vi verkligen att samlas för att fira.
alltid mysigt, speciellt och jag är extremt familjekär så jag blir alltid nostalgisk och lipig även om man inte alltid kan visa det, men jag tror att jag har en stor likhet med mini faster då vi båda blir supertårögda vid sådana här tillfällen.

vi hann som vanligt med en massa berättelser och farmor berättade om första gången hon drack sig full, det var någon kusin till henne som hade lurat i henne drinkar och grejer. vi käkade en massa mat och efter maten spelade vi fyra Diamanten och Cludedo, och Irma vann cluedo trots att jag var SÅÅÅ nära att ange herr senap i salongen med ett järnrör.

tårtan var god och sedan kollade vi på lets dance haha, vid tio åkte vi hem och sedan däckade jag.

och nu är det många kalas på g snart igen, farmors i april, min, irmas och nisses i juni och deno och pappa i september. jej.

Lala med sin tårta

D, I och A när vi körde diamanten, ingen Wii, guitarr hero och andra moderniteter, här kör vi på det gamla gooooa viset.

ok, happy news: jag har äntligen beställt en ny kamera. min favvis gick sönder på malta och jag har sedan dess använt min sugiga mobilkamera, men nu snart så kommer den. jag måste ha den till lundahelgen.

HIHI.

under sammanlagt två veckor har jag varit i jönköping fem gånger. rätt starkt jobbat, alla övertalningsförsök etc, även om pappa två av gångerna fick nästan övertala mig till att hänga med honom.

anyways, i onsdags var jag hos Nadja och hälsade på. jag har aldrig varit och sett hennes och dannys lägenhet, jag har heller aldrig träffat på deras hund Honey (så typiskt nadja-namnval, jag kan slå vad om att hunden heter det efter jessica albas rollkaraktär i just Honey). honey är en pitbull, mysigt val av hund, speciellt med tanke på att jag verkligen varken tycker om hunder och allra minst dom agressiva sorterna. honey hoppade upp på min mage typ medan jag stod som förstenad och nadja ropade på henne för att binda fast henne medan jag var där.

när jag träffar nadja är det som att vi aldrig har varit ifrån varandra och man tar bara vid där man slutade, kanske för att vi är släkt och inte bara vänner. så vi degade hos henne hela kvällen och kollade på topmodel och sedan skulle jag hemåt och hon skulle rasta honey.

and let me tell you, den hunden är en språkbegåvning, hon lyder på både bosniska, svenska och engelska, rätt amazing för att vara en daaawg.

ok, lite blurrigt här, jag försökte ta kort på dom båda men honey pallade inte att posa

ok här är hon i sin fulla glans. jag skulle verkligen inte vilja möta henne en mörk natt, men här ger hon en pose och en blick full av liv. typ.

jag berättade aldrig var jag var någonstans i söndags, jag var på klassisk konsert här i kycklingaryd.

jag är inte mycket för klassisk musik och den enda kontakten jag har med den typen av musik är då TV-shop på TV3 sålde skivor och kasseter, för tio år sedan, med typ teman som "80-tals musik", "Flower Power" och även "klassisk musik", fyra cdskivor med all sorts klassisk musik. det var genom Tv-shop som jag lärde mig vissa basgrejer inom musik, artiser och låtar. inom den klassiska genren lärde jag mig att rabbla upp vissa kompositörer and thats it, mer vet jag inte. jag har med andra ord rätt begränsad kunskap.

dom där grannarna jag nämnde inlägget där under, familjen Zuzic och deras kids Lana och Dino, det var nämligen dom som stod för underhållningen i söndags. Både Lana och Dino var mina bästa barndsomspolare och vi kids hängde rätt mycket även när vi hade funnit varandra när vi kom till Sverige. Lana och Dino spelar båda piano men lana sjunger även opera. opera är också en sådan grej som jag absolut aldrig skulle betala för att se och jag tycker inte om det, MEN (ett stort MEN), att se mina kompisar på scen, så duktiga på det dom gör, så oerhört skolade och skickliga på piano och lanas operaröst gav mig gåshud. så jag satt där med mitt ståfräs på armarna under hela konserten som varade i typ en timma. känslan av att höra dom live och se hur duktiga dom är så fantastisk och jag blir så jävla stolt när jag vet att jag känner dom här två figurerna.

nä men hur som helst, det var en speciell upplevelse. efter konserten samlades vi alla och skålade för en lyckad konsert och sedan satt vi en lång stund och snackade om allt möjligt, så jävla kul att se dom igen.

och så jävla kul att folk gör något vettigt av sina liv och gör grejer dem brinner för, riktigt inspirerande.

innan kriget, då vi bodde i Jajce, hade vi underbara grannar i vår komsiluk (neighborhood). det var inte ofta någon flyttade varken in eller ut, utan det var människor som från barnsben hade bott där, sedan hade deras barn tagit över och sedan deras barnbarn osv, det var med andra ord rätt ovanligt att någon flyttade. oftast flyttade dem när dem dog.

vårt grannskap, eller snarare det bostadsområdet som vi bodde i, kallades för Harmani. man kunde bo på övre (gornji) harmani och nedre (donji) harmani. vi bodde på det som kallades för nedre. längs harmani löp det en grusväg och folk hade husen på båda sidorna av sträckan. den vägen är rätt lång, bred också. jag kommer inte ihåg om den var halvt asfalterad då, eller om det är så att den har blivit asfalterad nu på senare tid.

till höger om vårt hus bodde teta Safija med sin make och två söner. hon hade alltid stort rödorange hår, dessutom kunde hon ibland vara lite bitsk, kanske inte alltid så lätt att växa upp med tre killar i en och samma hus. teta safija har en betydande roll i mitt liv, det var nämligen hon som blandade en sockerbit i ett glas ljummet vatten och tvingade mig att dricka det så att blodet skulle sluta rusa så fort i kroppen av chocken efter att den första granaten hade fallit ner någonstans i Jajce. det var teta safija som lugnade ner mig och det var i hennes hus som vi sökte skydd den varma dagen.

till vänster om vårt hus bodde familjen Zuzic. amir, teta ankica, lana och dino. amir var pappas bästa kompis sedan de var små därför blev det så naturligt för oss barn att leka tillsammans när vi alla föddes. två år dröjde det innan jag föddes och lana kunde leka med mig, sedan ytterligare nästan tre månader tills dino föddes. trots att vi bara var fem år och yngre så kan jag ändå minnas vissa saker så tydligt. jag beundrade ex lana när hon sin första skoldag hade kommit hem till mig och berättat om hur det var i skolan, jag var rädd för att börja skolan men hon övertygade mig att det inte var så farligt.

om man nu tänker sig att man står på grusvägen och tittar ner mot vårt hus så ser man dom här re husen, men om man istället bara vänder blicken bakåt så ser man familjen Ribics hus. här bodde dzevdo, melika och deras döttrar amra och alma. amra föddes samma år som jag och dino, bara ett par månader tidigare än mig. även här blev det så naturligt att jag, amra och lana lekte hela tiden, även om det hände ofta att vi bråkade, likt pappa, amir och dzevdo, även de tre bästa vänner. vi, deras barn, upprätthöll utvecklingen och alla tre vännerna måste nog ha varit rätt lyckliga över vetskapen om att de nu många år senare satt där dom satt och betraktade sina lekande barn.

tillsammans med de två tjejerna, samt dino, alma och ännu senare min bror i släptåg hittade vi på många grejer. roligast var när det var Bajram och vi gick från hus till hus och grattade alla, alla var så glada och vi blev inbjudna i varenda hus där vi fick obegränsat med mat och godis. då och då satt jag och lana hemma hos amra och kollade på brenas filmer, det var nämligen hon som hade alla, sedan mimade vi och lekte.
ofta joinade irma och nadja oss och grannskapet var fyllt med skrikande och skrattande barn, det var ett så fint grannområde, med risk för att låta klyschig, men det var fyllt av kärlek och glädje på riktigt.

två hus ifrån familjen Ribic bodde familjen Krpo. Min farmors bror och hans fru, daidja Suljo och Iza, alltid väldigt generösa vid Bajram haha. ofta fick även dom besök av sina barns familjer och deras barn Selma och Suad, samt Veno och Adi. släktingar som jag verkligen tycker om.

om man nu fortsätter mot vårt hus igen, så att man har daidjas hus i ryggen, fortsätter förbi vårt och familjen ribics hus så kommer man till ett hus där keno och selma bodde. alla dom kändes så stora då, men dom var inte mer än 12-15 år då, antar jag. jag kommer tydligt ihåg vid ett tillfälle då selma hade råkat få in en vanlig synål i knät och hela grannskapet engagerade sig naturligtvis.

om man sedan fortsatte uppför en trappa, förbi deras hus kom man till rahmetli tetka sadetas hus, min farmors syster, som jag älskade så fruktansvärt mycket. jag upplevde henne ibland som bitsk jämfört med farmor när de satt och gnabbades lite, systrar emellan. jag var väldigt liten, men jag kommer ihåg det också så tydligt när hon satt hos oss i soffan och jag tjatade på henne om att jag skulle sminka henne och fixa hennes frisyr som hon var väldigt, väldigt mån om, men hon tillät mig utan att ens säga så något enkelt som ett nej medan farmor sa jadna ja sta ce od tebe uraditi och sedan skrattade hon väldigt högt medan tetka satt som en modelldocka. i moster sadetas hus bodde hennes son och hans fru Sarajka på övervåningen och de hade två pojkar som hette Nermin och Ado. killarna var äldre än mig och när jag var i 4-5års åldern var dom 10-12 år (kan det stämma?), väldigt busiga och kunde skoja rejält med mig, men så snälla, vilket dom är än idag, cak SNELLARE! snäll som en ko som ado skulle säga. Nermin är i för övrigt samma Nermin som brukar kommentera här haha. jag tycker om dom så oerhört mycket ska ni veta. trots att jag bara kan skryta med att jag har två äkta kusiner (irma och ajla) så har jag typ hundra fejkkusiner (=släktingar) och alla dom har på något vis varit med sedan barndomen.

jag vet inte om jag vågar påstå att den här typen av grannskap, eller komsiluk, är typiskt bosniskt, men än så länge har ingen motbevisat detta. grannarna var ens närmsta vänner, oftast var de där under hela ditt liv och du under deras. åren som fylldes med glädje och sorg, kärlek, vänskap och starka band, ibland nästan familjära band, detta vet jag efter att ha varit med om detta och efter alla berättelser jag har hört. jag är så fascinerad över hur allt var, hur det mesta var som taget ur en saga, och varje gång jag går förbi vårt hus eller vistas på harmani kan jag än idag dras med in i någon fantasi som för mig långt tillbaka till den tid som var, den oerhört korta tid som vi barn fick, varför kunde vi inte ha fått mer? och varför var det tvunget att bli krig?

på tal om absolut inget så måste jag säga att brittans låt heaven on earth är en av mina favoriter på nya skivan. den är så...så nekako glad.

vi ska kolla på schlagerfestivalen snart. eftersom m&p är i sthlm så gick jag aldrig till farmor för att sova över hos henne, hade varit tråkigt att lämna deno själv hemma så vi ringde farmor så hon kunde sitta med oss och diskutera huruvida perelli var översminkad eller ej.

jag degade i söffan hela dagen. orka med något annat.


jag i soffan och farmor mumsar på en äppelbit.

igår var jag och deno i jönköping och spanade läget. jag åkte dit egentligen med mamma och pappa och de fortsatte mot stockholm (FF i helgen dåråå) och nån timma därefter kom deno direkt från skolan och vi möttes på stan och käkade på dönken.

jag var på ett riktigt shoppinghumör och deno fick hänga med som stöd, stackaren var väl rätt trött på mig men jag peppade så det gick ändå bra. köpte på mig några klänningar och någon tröja och sedan gick jag och deno på bio. vi såg 10 000 b.c och hon som spelar huvudrollen måste vara en av de absolut snyggaste jag har sett på duken, herregud vilka ögon och läppar!

bakom oss satt halvsnygga araber och dom skrattade åt det mesta i filmen, typ när dom där afrikanerna snackade och när den där blinda albinon pratade med sin pipröst, och dom garvade lite diskret men tyckte att det var uppenbarligen skitkul så de kunde inte riktigt hålla sig och jag skrattade med haha, det är smittande när någon annan skrattar.

efter bion satt vi på coffeehouse och degade innan vi tog bussen hem.
en riktigt fin dag med min bror!

jag funderar på om det är läge att gå och sova nu. jag tror nog jag ska göra det. kanske lägga mig på soffan så att jag inte sover bort halva dagen. på tal om det här jag sa om att ligga sömnlös och promenader är samma sak, jag förklarade aldrig det riktigt helt. när man tar en promenad så tänker man så mycket och när man ligger sömnlös så tänker man typ nästan ännu mer, kanske inte alltid smarta tankar men det finns alltid något att gräva fram.

så medan jag försökte mig på att sova tänkte jag tillbaka på den tiden då jag och min lillebror var små, han var typ sju och jag var tio bast. vi, eller snarare jag, hade en speciell sovrutin som utfördes varje kväll, jag pussade honom godnatt, gick och la mig och sedan börjades det.

Ja (pratar från mitt rum, tjugo sekunder senare): jesi li zaspao?
Deno (och han från sitt): nisam, al sad cu
Ja: dobro onda, sov gott
Deno: sov gott
Ja: vidimo se sutra ako bog da (att säga abd var verkligen, VERKLIGEN viktigt för mig, var övertygad om att något hemskt skulle hända annars)
Deno: vidimo se
Ja: ako bog da
(tystnad)
Jag (med bestämd röst): ako bog da?
.........
Deno: ako bog da

och varenda natt!! i- jag vet inte hur länge. länge länge, och han lärde sig aldrig att säga det själv.

en annan grej med min bror är att han somnar direkt. ligger han stilla i en minut så har han somnat inne på den andra minuten.
det här var också en sådan liten konversation som kunde höras från våra rum, mest mitt.

Ja: deno?
Ja: deno, jesi li zaspao?
Deno: jesam
Ja: pa kako onda pricas?
Deno: ne pricam

hihi. GUUUUUUULLLLE. 

jag är inte gravid, jag har knappt någon att bli gravid med. "knappt" för att jag inte har någon och "knappt" för att jag säkert har någon som kan ställa upp om det skulle behövas. när det gäller mina smaklökar och min mage känns det som att jag är gravid. jag mår illa på riktigt om jag tänker på viss mat och jag känner att jag har ett speciellt sug efter någon slags mat och hur mycket jag än försöker så kan jag inte komma på vad det är.

jag gjorde iordning två mackor idag, tanken på att jag skulle rosta dom var för äcklig och tanken på att använda ost gjorde det ännu äckligare, så det blev en orostad macka med smör och nötpåläggrejs på. tanken på det smälta smöret på det varma brödet fick mig att tänka på hetta, bussar och snirkliga vägar och jag fick spykänslor typ. även tanken på den där kakan som degar i kylen gör mig så BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH, men det är något jag måste ha, jag vet bara inte vad.

att ligga sömnlös en hel natt är som att ta en promenad har jag konstaterat. inget offentligt konstaterande, men det blev lite så när jag dessutom konstaterade det högt för mig själv där jag låg med ansiktet i armhålan i ett försök att stänga ute dagsljuset. det som är dömt att misslyckas gör också det.

det hela började med att jag vid klockan halv ett på natten blev väldigt trött och den visa men inte envisa rösten i mig sa att jag borde gå och lägga mig. jag vet inte om jag vågar påstå att det är med åldern som man börjar lyssna på den där rösten så jag väljer att tro på högre makter, inte Gud, men vice Guden kanske, han (varför inte, när allt annat styrs av män) som är snäppet under gud. vid 01:59 (mobilen var det sista jag kollade på) var lyset släckt och huvudet inborrat i kudden. vid 02:nånting mottogs ett samtal som höll på till nästan 03-men närmare 04-nånting tills batteriet dog. vid 04:16 funderade jag på om jag skulle gå upp och äta och minuten därefter hade jag till slut lyckats övertyga mig själv om att jag kunde somna hungrig (det kunde jag inte). ytterligare en minut senare tände jag lampan och började läsa Tärningsspelaren. efter exakt 57 sidor och sju rader inpå nästkommande sida slog jag ihop boken och satte på mptren. efter en stund lyssnade på mix megafon (klingar lite fel?) höjde jag volymen ett snäpp för att sedan invänta skärmsläckaren på mpren i form av en analog klocka, när den visade 05:59 gick jag upp och tittade mig själv i spegeln och kunde även konstatera att jag faktiskt tror att ögoncremen hjälper, med en viss betoning på tror, det kan även ha varit bristen på ljus som hjälpte detta troende på traven.

sedan tappade jag kollen på klockan och tittade ut genom fönstret. jag vet att jag inte borde ha blivit besviken men jag blev det faktiskt, jag hade väntat mig en soluppgång med gulrosa himmel. när jag låg i sängen och blundade och andades in i min armhåla (som luktade fräscht tro det eller ej) inbillade jag mig att det var sommar, att det senare på dagen skulle vara soligt, att solen skulle upp snart och jag skulle ha suttit uppe till en soluppgång för tredje gången detta år. jag inbillade mig även att det inte var kallt ute och att jag  sov i bara linne var ett tecken på hetta, så jag luktade på min hud och vet ni, det luktade så fruktansvärt gott så jag låg ytterligare en stund och bara inandades min egen huddoft på axeln och i armvecket. om jag blundade och inbillade mig tillräckligt mycket kunde jag nästan känna att det var någon annans kalla nästipp som jag kände mot armen. tanken var tillfredsställande så jag gick upp och möttes av vit fluffig himmel men inget spår av solen, och det var då jag blev en aningens besviken.

gick på toa, gjorde mackor, satte på datan och bläddrade genom olika bloggar och läste att natacha peyre var stålt, därav det första inlägget den här dagen.

god morgon.

och en till sak, det här med att skrika, vi har världens gulligaste grannar på ena sidan om huset, den vänstra rättare sagt, där ica-tanten och hennes hubbe bor, dom är så söta och trevliga och allt det där, perfekta grannar. jag hör deras tangomusik ibland, dom hör min crvena jabuka musik, på sommrarna klipper han vårt gräs när vi är i bosnien och det råder allmän sjyst stämning mellan oss liksom, men på andra sidan är det som att helvetet har frusit till is.

det bor en tant och en gubbe där, dom är typ 60+are och så jävla hatiska att till och med jag framstår som den mest sympatiska människa i det här skrivna inlägget. tidigare hade dom en katt som alltid vistades utomhus och sket i vår trädgård och grävde ner bajskorvarna. min mamma var inte så glad eftersom trädgården är hennes lilla fridplats så hon talade om för grannarna att dom skulle försöka hålla koll på kattskrället någon gång då och då. och jag fattar också att man inte kan rå över sina husdjur, men skaffa dig inte husdjur då. katter behöver vistas utomhus, men då kan dom väl lära katten att bajsa i deras egna trädgård?? fyfan jävla grannar, men som sagt katten fortsatte med sin ovana och när den hade gjort tvåan ett X antal gånger, tillräckligt många gånger med andra ord och efter ett antal samtal med grannarna plus att katten alltid drog med sig sånna konstiga utomhuskatter som gick runt här,så fick mamma nog. den som känner min mamma vet att hon är snällheten personfierad men när hon är bitchig så är hon en riktig bitch. en dag fick hon helt enkelt nog och när katten hade grävt ner sin korv gick hon helt metodiskt till väga och grävde upp bajskorven med sin lila gröna spade, la den på ett papper och placerade sedan pappret med bajskorven på utanför grannars ytterdörr. strongt gjort. inte ens jag hade kommit på det brilijanta ideén.

det har varit massor med sånna småsaker med kattskrället och efter bajsattacken fick mamma nog och snackade med dom, det var ju typ vanvård av katt, så hon "snackade" med dom och en vecka efter det hade dom avlivat katten. HAHAHHA, gud det låter så evil när jag skriver det nu, men det var deras egna val, dom var väl också trötta på den.

hursomhelst det har varit en massa sånna saker med dom, skumma människor helt enkelt. fredilga utanpå när man ser dom på stan, men jag tror att satan styr deras hjärnor.

ok, nu ska jag komma till skrikandet, jag skiter rätt mycket i att dom hör mig, är jag sur så kan inte jag alltid hålla inne med det speciellt inte om jag inte har någon att ta till hänsyn just i hettans ögonblick, så jag undrar om dom hör mig lika mycket som jag hör dom? i och med att jag fullständigt skiter i vilka som känner dom här människorna, kunde lika gärna skriva ut namnet om jag bara hade vetat vad dom heter, han är svenne iaf och hon är polack, någon som vet vem jag snackar om? och i och med att dom gör det till en så offentlig grej så lär det väl kvitta för jag antar att halva grannskapet har hört deras offentliga bråk även om alla låtsas inte veta något. gubben skriker hora till henne, det är typ vardagsmat för henne "hora" och "åk tillbaka till polen", ok för att hon verkar vara jävligt jobbig och en hagga men seriöst ska man behöva ta det ifrån sin make, sin äkta make? en gång var det så pass offentligt att han stängde henne ute på terassen och skrek så att vi vaknade mitt i natten, allstå seriöst jag får fan lust att skära kuken av honom!! FYFAAAAAAAAAAN VAD JAG HATAR DEN HÄR TYPEN AV MÄN!!!!! DÖ. så ruttet beteende, jag hatar honom, hälsar aldrig och jag ägnar inte honom ett enda ögonblick av mitt precious life när han går förbi mig, hade han halkat och slagit sig hade jag bara sagt rätt åt dig gubbjävel och sedan gått därifrån. seriöst, det finns fan inget värre än den här typen av män. han är gammal så jag hoppas han går mot något jävligt bittert slut för han förtjänar det.

jag skulle fan önska att någon kunde vidarebefodra det här till honom, så som dom läste min blogg på jobbet, typ så, att någon som inte ska läsa läser bloggen och lägger det här i hans brevlåda så att han får reda på vilken slemhög han är.

helvete nu är jag helt svettig av ilska.

det finns fan inget jävla värre än att jag ska behöva bli förbannad på min laptop!!!! gå och döööööö. den stånkar så jävla fult och den där inbyggda fläkten blåser sönder sig, pustar och låser sig och jag bränner mig på musplattan typ. och jag får inte ens byta låt får då går det för segt och jag måste klicka hundra tusen gånger om jag ska få upp den och det hjälper inte att banka med fingrarna på tangentbordet, sista gången jag gjorde det flög space-tangenten av och sen dess har jag aldrig kunnat sätta dit den ordentligt och den cepar sig extra mycket, så jag låter bli, istället skriker jag "FUUUUUUUUUNKAAAAAA" och tror på ritkigt att ett mirakel ska inträffa och att datan faktiskt kommer att fatta att den ska funka, seriöst jag hatar alla datorer som finns, hade jag haft en slägga så hade jag slagit sönder den nu.

och på tal om att skrika, vi bor i radhus så grannarna är så jävla täta så dom hör säkert allting, blir stirrig ibland när jag struttar runt här i huset när det inte är någon hemma, får verkligen för mig ibland att det finns människor som inte har något liv än att sitta och spana på sina grannar, typ det jag hade gjort om jag inte hade haft annat för mig.

hela det här kvarteret är så stifft, alla är diskreta och tysta och släcker lyset efter klockan 22, pensiosliv. dessutom måste alla som bor i den här hooden pejja någon slags medlemsavgift som går till en gemensam kassa och cashen används sedan till att byta garagedörrar eller annat bajs. nu har jag inte exakta siffror, men jag har för mig att man betalar 600spänn/kvartal, något sådant ska kolla senare exakt hur mycket det är, och det är typ 40 hus, och är man ett mattesnille kan man nog rätt lätt räkna ut hur mycket pengar det är. varje kvartal då det är möte får vi ta del av rapporten och det är så jävla mycket pengar i den kassan ska jag tala om för er. inga småsummor precis. som sagt, sist användes de väl till att byta garagedörrar och det kostar ju en jäkla massa men så byts det också var tjugoende år eller något liknande, för dom gamla dörrarna var döfula, dessutom används pengarna till att dra hit en container två gånger om året då det är vår- och vinterstädning, då all gräs runt om oss ska tas hand om. jag har ingen aning om vad det kan kosta att få dit en container men det kan väl inte vara så mycket att man går back, det är inte precis så att den är där två gånger i månaden, utan två gånger om året! så pejjar dom väl det där gruset också som man använder till att grusa sin ingång över vintern då det är halt.

så jag undrar varför betalar man den onödiga avgiften när man har så mycket pengar i den där gemensamma jävla kassan? kan man inte börja använda dom pengarna nu typ? alla här i grannskapet har en medelålder på 60 bast så dom hinner ju dö innan de ser ens skymten av cashen. dom kunde tex bygga om lekplatsen lite, få in lite bättre gungor som lämpar sig för min rumpa också, jag har blivit för fet så jag får inte plats i gungan längre, det skaver i höfterna och jag vill kunna gunga. nä men detär för jävligt, jävla snåla grannskap.

cpblogg.se funkar inte, asusual. när fungerar den nattetid? det är ju nu mina hjärnceller fungerar som bäst och nu får jag inte skriva, men jag tänkte jag skriver i Anteckningar istället, det funkar ju lika bra och bloggkänslan tappas aldrig riktigt helt som den brukar göra när man skriver i Word som envisas med korrekturläsning.

nä fan, jag tänkte jag skulle skriva lite om feminism och den tiden då jag var hardcorefeminist, en väldigt stolt period i mitt liv för övrigt, självklart är jag feminist nu också men jag hamnar inte lika i bråk med jobbiga snubbar och brudar längre, men jag kom på att jag faktiskt inte pallar att vara uppe en sekund till. så nu däckar jag.

men imorgon ska jag berätta den historien.

prutt och kram.

och bland det jag uppskattar mest med irma är att hon har så lika åsikter som jag har. vi är uppväxta med väldigt lika värderingar, men trots de värderingar man växer upp med har man lyckats skaffa sig egna, och min och irmas går verkligen hand i hand. det finns ju inget mer bekräftande än när man berättar något och den andra personen säger "aaa jag vet, jag håller med", då känner man sig supersmart haha, och jag känner att både jag och irma är supersmarta, typ överlägsna alla andra och då blir jag så stolt *mes*.

det här med umgås med oliktänkande människor är inget jag strävar efter, ok om det är bara ytligt, partypolers och sånt, men i övrigt kan jag störa mig så jäkla mycket på människor som inte tänker som jag, som är åt helt andra hållet. det skönaste som finns är människor som delar ens tankar, som hatar samma typ av saker och människor, någon som man kan snacka skit med och som håller med om skiten man pratar om, någon som man kan prata med och ibland inte ens behöva utveckla något för mycket men att den människan man pratar med ändå förstår. det är viktigt.

fast idag snackade jag och irma rätt mycket om hår, och det här också om att snacka om bara ytliga grejer är så skönt, utan något som helst krav på att bara prata om "kloka" grejer och utan att bli dömd för sina egna fula och dirty tankar. det är mycket sånt.

sedan glömde vi bort klockan totalt och jag var tvungen att kuta till tåget. jag småsprang hela vägen *stolt*.

ja och så planerar vi konserten den 12e också, och då har jag bara en sak att säga: ELMA, du skulle bara våga svika oss! no excuses, jesi cula?
förresten är det nån mer brutta som vill haka på? snubbe för den delen också, men the bruttsen first.


i vardagsrummet och min obilmkamera är sugig

kladdkaka med glass och skivad banana

domacica, HAHA vilket bonneord, nej inga sånna ord tack, det här är irma.

sitter nu och dricker upp det som är resten av min s.k milkshake.

jag är redan försenad till tåget nu, irma svarar inte hon har väl förmodligen nån föreläsning, och mina päron skulle tydligen till jkpg idag också så då åker jag med dom.
trots att tågstationen ligger typ, hm ca 200 meter ifrån vårt hus, så tycker jag att det är så ansträngade att passa tider. jag är en megatidsoptimist och kommer sällan i tid, eller rättare sagt aldrig och vissa stör sig typ medan andra, de som känner mig, är vana.

men tåg väntar aldrig.

sitter här och dricker hemmagjord milkshake haha och jag mår illa av hur mycket jag har druckit.
ska strax göra mig iordning och sticka till jönköping.

igår såg vi I am Legend, den med will smith ni vet. på tal om will smith, blir han inte bara snyggare ju äldre han blir?

jag gillar inte olyckliga slut, det ska bara bara happy endings för min del annars har jag spillt bort en kväll på ingenting typ. det är omöjligt att gå och lägga sig när man är på depphumör så jag gjorde ju inte det heller, utan jag satt uppe på msn och chattade till fyra. jättemoget, speciellt med tanke på att jag har lyckats komma in i en viss rutin; lägger mig runt 1 och vaknar runt 10 och idag vaknade jag vid fyra, middagen var min frukost och dagen är över. vilken jävla deppdag, jag kan lika gärna lägga mig ner på marken och böla av depp.

på grund av filmen drömde jag så hemska drömmar. tre drömmar minns jag tydligt. den första var inte så hemsk, jag drömde att jag såg jay-z och beyonce på någon strand och hon var gravid.

sedan fortsatte jag att drömma och drömde att min f.d killkompis ringde mig och berättade att han hade träffat en flickvän som hette, antigen amanda eller arijana, och att hon var exakt likadan som jag till utseendet. han fortsatte med att beskriva hur hon såg ut, sånna mer intima grejer, och drog alla konstiga parareller mellan henne och mig. någonstans i samtalet avbröt jag honom och frågade honom varför han ringde mig varpå han svarade med jätteond röst att han bara ville tala om för mig att han skulle mörda henne. jag började gråta skitmycket och var supersnorig och sa att vår vänskap aldrig behövde ha tagit slut på det viset som det gjorde och sedan började jag förklara hur jag menade och massa annat, och han svarade bara helt elakt magda, det är för sent för sånt här, alla som liknar dig ska jag döda och du kan inte göra något åt det. sedan la han på och jag fortsatte att gråta och visste inte vad jag skulle göra men kom på att jag hade hans systers telefonummer så jag ringde henne och jag var i sådan panik att jag inte kunde prata eller säga ett endaste ord. hennes röst ekade bara tomt i luren och hon sa hela tiden haallå, vem är det här? och jag bölade och kunde inte prata och hon la på luren och sedan vaknade jag, bytte sida och fortsatte att drömma.

nu drömde jag att jag ägde en liten lejonunge som var så söt och gullig, men innerst inne visste jag att han inte var min och att jag någon dag skulle bli tvungen att lämna in honom på zoo eftersom jag inte kunde ha ett fullvuxet lejon i huset, och jag var ledsen igen och funderade över olika möjligheter som fanns, jag kunde typ rymma eller bygga en stor bur åt honom.

alla drömmar var på något sätt sorgliga, även den med beyonce, sorg var huvudtemat i alla drömmar. jag hatar den här dagen idag.

ibland, men det är inte så ofta det lyckas det heller, så försöker jag peppa och motivera mig själv med hjälp av avundsjuka, typ typiskt att hon ska få ett så bra jobb, nu måste jag ha ÄNNU bättre, ni fattar grejen va?

jag är övertygad om att det är ett så kallat mörkertal som inte har det, så jag tänkte kolla hur många är det som har körkort egentligen? kan ni inte vara sjysta och svara? så kanske ni lyckas väcka mitt intresse.

jag har två glada nyheter att meddela.

den ena är att jag verkligen, verkligen nu har beslutat mig för att jag ska ta det där plågsamt tråkiga körkortet. mina ögon klarar inte av att mer se körkortsboken ligga sådär nonchigt på bordet, den plågar mig och jag vill helst av allt göra en majbrasa av den. känner mig som hitler just nu, när han beodrade sina soldater att bränna alla judiska böcker.

så jag har lagt upp planen så här: den här veckan ska jag läsa boken, bara läsa och spela det där körkortsspelet tills det sitter som berget. veckan efter det ska jag skriva in mig, planerar att ta högst fem lektioner och då vill jag inte att läraren ska slöa sig igenom allt. har dom inte en tendens att vara jävligt slöa och tråkiga? böööööööööring, jag tog fem lektioner för snart tre år sedan och då dog jag av tråkighet, det behöver inte gå snabbt snabbt snabbt men snälla lite me hurtigt tack *gäsp*.

ok, så inom en månad ska jag ha kirrat teoriprovet och då ska jag skriva ut det här på blöggen. så allstå, den 8 april ska jag ha klarat provet. vi säger så. annars så lovar jag mig själv, om jag inte klarar det, att jag ska göra något riktigt olikt mig, typ nån typ av straff.

innan den 8e april ska jag även ha gjort halkbanan och jag ska även ha tagit minst 2 lektioner.
sen beror det på, men planen är att ha det där fjuttiga kortet (som jag inte ens behöver nu) innan sommarlovet.

så snälla kära lilla (stora) gud gör mig motiverad annars kan jag lika gärna lägga ner det nu.

en annan glad *jeej* nyhet är att jag har blivit godkänd på tre tentor än så länge, fyra väntar jag fortfarande på, men det är ändå rätt strongt att ha klarat sig so far. jag är inte så självkritiskt som det kanske märks.

melodifestival snart.

vi var faktiskt i jönköping idag igen,  a6. vi skulle hinna till irma, men vi hann inte. vi skulle hinna till elgiganten men vi hann inte det. vi skulle hinna till ikea, men vi hann inte det heller. det var mycket som vi inte hann eftersom vi var så trötta.

och nu är jag så trött att jag inte orkar lyssna på slömusik eftersom risken finns att mitt huvud dänger bakåt i sömnen och knäcker nacken. mamma och pappa sover och deno spanar på tv.

jag hittade absolut inget, förutom ett par byxor som kan användas först i sommar. pappa hittade däremot en brun skinnjacka inne på veromoda. inte till sig själv, utan till mig. allstå en rå skinnjacka där jag ser ut som en mc-knutte som är på väg till sin hoj, men pappa var helt övertygad om att jag såg helt skitsnygg ut i den. jag var tveksam, jag och skinnjackor går inte riktigt ihop. och det var ingen sån modebloggsskinnjacka-variant utan en sån typ lite "manlig" men ändå tjejig (hatar det ordet i för övrigt). pappa var otroligt generös idag, ville köpa jackan direkt direkt direkt, och han blev så besviken när den inte fanns i M, och jag orkar inte trycka in mig i en S, så det blev ingen jacka. men så ska vi till värnamo imorrn och kolla på veromoda där. allt pappas ide. är han inte en engagerad pappa?

jag vet inte ibland om pappa känner att jag är den "förlorade sonen", meningen var väl att jag skulle födas som pojke eftersom alla tydligen trodde det och sen var jag väl en rejäl besvikelse; skär, skrynklig och utan snopp. där någonstans försonades nog pappa med att den förstfödda ungen inte var en son och där någonstans blev jag också pappas flicka, den som pappa skulle förstå bäst och pappa den som jag skulle förstå bäst.

så mitt i allt det här virret med att köpa skinnjackan undrar jag om inte pappa såg en son i mig och tänkte att klart som fasen att min gosse ska ha en skinnpaj. jag som inte ens passar i skinnjackor.

så om jag mot någon förmodan meddelar imorgon här på bloggen att jag har köpt en skinnjacka så är det inte för att jag två år efter alla  modebloggare har "hoppat på trenden" utan för att min pappa tycker att jag ser fin ut i den.

numera har jag en ny promenadväg jag tar, istället för att gå i skogen går jag nu cykelbanan till vaggeryd. det blev för påfrestande för min hjärna att ta sig ut i skogen för jag kunde aldrig riktigt slappna av eftersom jag var övertygad om att antigen en våldtäktsman i joggingdress eller en brunstig älg skulle hoppa på mig. så att lyssna på musik under rundan var rätt... begränsat är väl fel ord, men jag lyssnade med ena örat och den andra lyssnade jag efter andra ljud medan jag gick.

det hände alltför många gånger att jag verkligen trodde att ingen var bakom mig och då rättade jag till trosorna som hade åkt in i rumpan eller så sjöng jag för mig själv och då sprang det alltid någon hurtig snubbe förbi mig och typ varje gång hoppade jag till och gav ifrån mig ett sånt litet gällt skrik. droppen var när jag mosade sönder en sådan där äcklig svart snigel med min gympasko, det var äckligt och geggigt och äckligt och jag hatar allt som finns i skogen, så jag sa I QUIT där någonstans på fåglabäck och gick hem.

nu när jag har kommt tillbaka från malta har jag inte ens gått i närheten av någon slags skog, utan jag håller mig till asfalterade vägar och idag gick jag hela vägen till stinkfabriken i vaggeryd och sedan tillbaka hem, jag tog inte tåget! he he he. strongt gjort.

poängen som jag kom fram till är ju att syre verkligen gör mycket för hjärnan, för man hinner tänka så mycket medan man går, jag tror jag måste börja uppskatta promenaders effekt på hjärnan lite mer än vad jag gjorde innan. det är så skönt att promenera och det är min lilla egen-tid som supernanny skulle säga, egen-tid för föräldrarna när barnen har gått och lagt sig. ingen får hänga med när jag ska ut, bara jag, mptren och lipsylen.

en av många tankar som slog mig var att jag inte minns sist jag såg en bajskorv på gatan sedan jag kom tillbaka till sverige. på malta var varannan gata nerbajsad. det fanns till och med en speciell gata som blev uppkallad bajsgatan pga stanken och bajskorvarna. jag undrar om människor får för sig att bajsa på gatan eller var det verkligen bara kattbajs?

när de sedan kom tillbaka berättade tetka (faster) följande berättelse. hon och nisse hade tagit ut med tanterna, dvs farmor och irmas farmor till A6 för att de skulle spana läget och kolla in småprylar som de brukar göra. när tetka sedan skulle leta reda på farmor så såg hon henne på Duka och såg att hon även stängde sin handväska.

här trodde jag att tetka skulle berätta att farmor hade snott något, men jag tänkte att hur flummig farmor än är ibland så skulle hon aldrig sno något från en affär. så historien forsätter med att tetka går fram till farmor och frågar henne om hon har köpt något, eftersom hon hade stängt sin väska, och farmor svarar att hon inte hade gjort det, då frågar tetka henne vad hon gjorde varpå farmor svarar att hon kollade om någon hade ringt henne.

här i historien uppstår ännu en knorr, som man skulle säga, för farmor äger nämligen ingen mobiltelefon, och det är ju logiskt att man kollar mobilen.
så tetka är fullständigt förvirrad när hon frågar farmor var hon kollade det och hon säger bitskt "på telefonen!", och då hade hon tagit med sig sin trådlösa telefonen i handväskan och 40 km hemifrån, när trådlösa hemtelefoner har en räckvidd på typ 400 meter. HAHAHAH. OMG, OMG hon är så jävla flummig!!! seriöst hur många tanter är det som ens kommer på ideen att ta med sig en hemtelefon i handväskan? HAHA.

när tetka sedan stirrade på henne hävdade farmor envist att om Muharem från värnamo kan nå X i nån stad så kan väl hon också!

OMG. haha. lilla farmor, hon är så jävla söt.
jag skrattade hela vägen hem till mig sen när jag gick hemåt. lilla, lilla farmor det är nästan så att man får lust att klappa henne på huvudet bara man tänker tanken på vad hon har gjort.

helgen spenderades knappt hemma, men jag krökade inte, jag spydde inte i buskar, jag nuppade inte utan kådis, jag rökte varken nån joint eller vattenpipa, jag dansade inte, jag klädde inte upp mig, jag sov över hos farmor i lördags. så najs, så lugnt och så gött som det bara kan vara hos henne. visst pladdrar hon på om glamour och stackars darla som har dött och och marlena i våra bästa år som är mördaren i salem, hon pladdrar även på om släktingar som som har blivit sjuka och om priserna på bananer som har gått upp på hemköp, men härlig är hon. ibland lyssnar jag inte ens på hälften av det hon pratar om men hon har sina små guldstunder då det är värt varenda penny att lyssna på henne. hon har så mycket historia bakom sig att det är synd att inte ta sig tid till allt detta.

en annan sak som är kul med farmor är att hon hävdar så mycket grejer som uppenbarligen inte är sanna, inte att hon ljuger om stora grejer, men njae ibland blir det lite så. som när hon uppenbarligen somnar och jag eller teven råkar väcka henne så att hon rycker till, därefter frågar hon mig vad som händer i filmen varpå jag svarar att det inte är lätt att hänga med om man sover. då hävdar hon envist att hon inte sov! mhm yeah right farmor.

hon är så rolig när hon börjar pladdra på om sina tjejkompisar, hon umgås med irmas farmor, neckos farmor och annikas farmor haha. och alltid får man höra lite juicy skvaller. men ibland kan hon inte riktigt förstå tanternas beteende och då ställer hon frågor rakt ut till mig som att hon väntar sig ett svar ifrån mig. då brukar jag stirra lite på henne och när hon märker att hon inte kommer att få ett svar så säger hon istället hocu li ja tebi ugrijati jednu pitu?

jag vet knappt var jag ska börja. det känns lite skumt att inte ha bloggat, jag vet att många säger det för att dom inbillar sig att dom är stora och typ åh nej jag har inte bloggat nu har alla saknat mig så jag måste blogga, jag känner mer att jag känner mig tom när jag inte bloggar oavsett vem som läser och vem som inte läser. så dagar utan bloggen är som timmar utan syre ha ha.

men med tanke på att jag inte har något vettigt att göra så ska jag slösa så mycket tid på bloggning som mJöligt.

saken är den att jag äntligen (ÄNTLIGEN för helvete) har lyckats fixa hushållets data, genom att ladda ner XP från dc. varför gjorde jag inte det tidigare? i och med att jag gjorde det och bekände det så kommer jag säkert åka fast för att jag laddar ner illegalt, men man förhoppningsvis har poliserna tillräckligt att göra. vill man ha något fixat får man göra det själv har jag märkt.