Magzi - en baggas bekännelser

jag har, helt ärligt, inte smält det faktum att SD sitter i riksdagen. och kommer att sitta i fyra år.

jag ska dela med mig en liten historia.

jag skulle tro att det här utspelade sig någon gång då jag gick i åttan, en höstmånad 2000, ja men för exakt tio år sedan. jag befann mig på en bosnisk fest i liten stad nära kycklingryd. när jag säger bosniska fester, då kanske ni tänker bosnier som dansar "ringdans", och det är exakt vad det var. en vanlig familjefest där barn och vuxna hade roligt ihop samtidigt som dålig musik spelades. jag har aldrig varit fan av s.k bosnisk folkmusik, men eftersom dessa fester faktiskt var riktigt roliga så kunde jag stå ut med den dåliga musiken.

jag var där tillsammans med min familj och mina kompisar och deras familjer. vi var ett rätt stort gäng, vi kids, tillräckligt många för att göra en egen ring att dansa i haha. den här kvällen hade vi inte så megakul i just den lokalen där festen hölls så vi beslöt oss för att ta en promenad runt i stan, bara för att liksom komma ifrån alla vuxna och hänga lite, bara vi fem. det var allstå jag, en till tjej och tre killar.

vi närmade oss skolområdet i staden, och var en rätt lång bit ifrån lokalen där festen hölls, när vi såg ett gäng killar som hängde på fotbollsplanen. vi kunde inte riktigt klura ut vad de höll på med, de verkade bara stå och hänga liksom. det  hela verkade dock lite skumt då både jag och den andra tjejen reagerade negativt över att dom var där. så vi övertalade killarna att gå tillbaka till festen istället, vad skulle vi ändå vara ute och göra klockan elva en lördagsnatt? då hör vi plötsligt att någon från killgänget ropar något väldigt högt, men inget vi uppfattar. samtidigt som de ropar börjar de i rask takt gå mot oss och då ser vi tydligt att det är ett par skinskallar med basebollträn i händerna som står knappt hundra meter ifrån oss. de fortsätter ropa och skrika åt oss samtidigt som de börjar springa mot oss.

just i det ögonblicket kände jag sådan skräck över det som just höll på att hända oss. det var som mardröm, ni vet en sådan där man försöker fly från något men benen känns tunga som bly? det var som om någon hade kapat av mina ben, av ren rädsla kändes mina ben som paralyserade. någon sekund senare ropar en av killarna SPRIIIING! oturligt nog var han den störste av oss alla, och jag undrade hur fan han skulle orka springa? men han var den förste som kutade, och som han kutade. vi andra, som var aningens smalare, men betydligt trögare i det ögonblicket började kuta först efter att han hade sprungit om oss alla.

sedan minns jag inte så mycket mer av händelseförloppet. rassarna var oss hack i häl och jag som aldrig, aldrig vidare ansträngt mig på gympan, sprang som jag aldrig sprungit innan. valeska hade blivit stolt om det inte vore för att det var så jävla sorgligt alltihop. när jag kom uppför trappan vid järnvägsstationen så insåg jag att tjejen som sprang bakom mig var försvunnen och en av killarna också, de hade delat på sig och sprungit åt andra håll. jag var själv tillsammans med en annan kille och vi sprang tillbaka till lokalen där festen var.

där utanför stod det lite folk och rökte och vi skrämde upp dem rejält, för det första för att vi bara kom från ingenstans mitt i natten så där, för det andra för att lillkillen hade börjat gråta av rädsla och för att vi själva skrek att vi var jagade av skinnskallar. jag minns att min pappa stod och pratade med någon när jag slängde mig i hans famn och skrek samtidigt som jag grät och jag minns också att han blev frustrerad över att jag inte kunde berätta ordentligt vad som hade hänt. jag vet att han också var rädd, rädd inför det som kunde ha hänt.

folk samlades runt omkring oss, mammorna kom ut, papporna kom ut och ja, festen dog relativt snabbt där. jag vet inte om artisten som var där fick fullt betalt för hela kvällen.

tjejen som var med mig, hon hade också av ren rädsla bara kutat åt ett helt annat håll och gömt sig i en buske invid järnvägen, så när alla frågade efter henne kunde ingen av oss svara. och plötsligt kommer hon ut ur en buske, går över järnvägen och mot oss över den vanliga vägen, helt chockad.

minuterna senare samlades några pappor, bland dem min pappa också, och sprang tillbaka samma väg som vi hade kommit och letade upp skinnskallarna. det som hände sedan skulle kunnat få varenda skinnskalle på andra tankar, kanske till och med kunnat få dom att lägga av med rasismen.

jag vet inte om det egentligen hade motsatt effekt, men jag vet att just då och i den sekunden så kunde inte någon av våra pappor hålla inne med sin ilska när skinnskallar i tjugoårsålden jagade fem fjortonåriga kids som bara råkade befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. det var det tydligaste beviset jag någonsin hade fått på att ens föräldrar skulle kunna göra mycket för sitt barn.

det blev en lång historia.

men den här historien är inte unik. jag känner många som har hamnat i bråk med rasister, många som har fått utstå mycket skit i skolor och ute på stan på grund av rasister. många som än idag känner sig väldigt rädda över att stöta på skinnskallar. det positiva är att det faktiskt inte finns lika många skinnskallar idag som det fanns på den tiden. det negativa är att de har dragit på sig kostymer och röstar idag på jimmie åkeson och hans kamrater som har i uppgift att styra vårt land.

många SD-anhängare säger och skriver i olika forum, på fejjan osv att "läs på först om SD innan ni säger att det är ett rasistiskt parti, de står faktiskt för många olika saker". Ja, sorgligt nog önskar man att de ändå bara stod för en sak, tyvärr står de även för att de är emot homosexuella, aborter och kvinnor.

samtidigt som hatet är så öppet, rå och framförallt accepterad, så är kärleken ännu större. aldrig har jag sett så mycket engagemang, aldrig har jag sett människor så negativa till ett "demokratiskt" beslut och aldrig så passionerade över något. det är så många som upprörs och ordnar demonstrationståg, våra politiker är tydliga med var de står i frågan, tidningar, som aftonbladet, markerar med vad de tycker om SD genom sin kampanj, stora bloggare och allmänt kända människor med bloggar är noga med att klargöra sina åsikter. folk bryr sig! och det är det viktiga i det här.

men jag tror att få val kommer vara så efterlängtade som valet vi kommer att ha 2014.