spinning, fetma och pepp
egentligen skulle jag ha vaknat vid 11 för att ha en timma till spinningen och liksom vakna till liv innan dagen satte igång. men jag drömde så konstigt vilket ledde till att jag snoozade alltför länge och till slut stängde jag av skiten. vaknade vid 11.35 och stressade med påklädningen och kiss/ansiktstvätt/concealerpåsättning. hann i tid till spinningen, men jag var helt yrvaken och kroppen fattade väl inte att den skulle stå och kämpa på en cykel.
allstå, jag DOG. jag blev illamående eftersom jag var hungrig och drack för mycket vatten, mina ben orkade noll och jag längtade efter att passet skulle ta slut. gubben, och nu snackar vi inte om gubbe 40bast utan gubbe 60bast hade sjystare kondis och uthålligthet än mig. försökte blunda och cykla, tänkte att det kanske skulle bli lite lättare, men då blev jag sömnig och började på riktigt känna att om jag forstätter blunda så kommer jag däcka och trilla av cykeln.
under stretchiningen kunde jag inte ens böja mig framåt (för ryggstretch) för jag var rädd för att spy ner golvet. när helvetespasset var över var mina ben vingliga, min mage på dåligt humör och jag var bara allmänt trött. tog mig aslång tid till lidl och hem.
allstå ärligt talat, FAN VAD JAG HATAR SPINNING!! så trååååkigt och enformigt och slitigt och allt är bara hat med all spinning. varje gång jag sätter mig på cykeln i början av passet känner jag att jag längtar tills det slutar. kan inte låta bli att kolla på klockan som hänger på väggen och tänka "shit, 45 MINUTER KVAR". det är verkligen en pina varje gång, MEN det är bra att gå på skiten. man svettas, man tröttas och man tränar. och det är det jag behöver.
varje gång det är en överviktig tjej som sitter jämte mig, eller nära mig, så tänker jag automatiskt att jag inte vill bli lika stor som hon. jag kan inte låta bli. och det är inte det att jag blir mer peppad av att träna bara för att en tjockis cyklar framför mig, det är mer det att jag tänker att "fan så mycket som jag blir trött av att cykla med min kassa kondition, undrar hur det då känns med hennes kroppshydda och hennes kondition?". nä, kondition har inget med vikt att göra i know, jag menar bara att jag med min urkassa kondition och uthållighet orkar knappt bära upp min kropp ibland, hur är det då att ha extra kött att bära på?
för rätt länge sen kom jag fram till att jag var och är skitnöjd med mina 60 kg (köpte en våg på ikea igår också, så jag vägde mig haha) och jag vill verkligen inte väga ett kilo mer, men jag vill äta sött varje dag, och ja då får jag väl fan ta och tvinga mig till tråkspinningpassen. allstå, nu blev det mycket viktsnack och så, men jag vill fasen inte vara 30 år och tänka på vikt och sån shit, jag vill vara nöjd, och jag vill börja med att vara nöjd idag. vill inte bli 50 år gammal och tänka tillbaka på tiden då jag borde ha varit som mest nöjd med min kropp, men istället var missnöjd. livet är ju för kort för det.
jag är helt enkelt rädd för att bli tjock, som många andra i guess, och när jag säger tjock så menar jag tjock och inte ett extra kg hit eller dit, lite hull på magen eller dallriga lår (för allt det har jag redan idag haha). "rädslan" är av ytliga orsaker. kom igen det finns liksom inga kul kläder, man tycker inte att nått passar och så som samhället ser ut idag så har vi press på att se bra ut and that SUCKS i know, vi borde vara nöjda hur vi än ser ut, jag vidhåller vid det MEN i ärlighetens namn så är jag rädd för hälsogrejerna också. jag vill liksom inte att fett flyter i mina blodådror, jag vill inte behöva andas extra högt, eller flåsa när jag springer uppför trapporna, jag vill känna att mina ben klarar av att bära upp mig, vill ha sjyst rygghållning, vill kunna röra på mig obehindrat, kunna dansa utan att bli trött, kunna böja på mig upp och ner osv. listan kan göras lång.
så är det mina vänner, och med kvällens lilla föreläsning vill jag ha sagt att OM man skiter i pressen på att se bra ut, vara smal etc, och istället enbart fokuserar på hur kroppen MÅR och vad den BEHÖVER, och att man tränar för att kunna leva ett långt och friskt liv, så blir det lite lättare att släpa sig till träningspassen. det är svinsvårt, men man måste. och peppa er som fan. jag brukar göra det. utan pepp hade jag legat som en pöl på marken.
skulle lätt kunna räkna upp allt jag älskar med min kropp. ex mina bröst, mer perfekta bröst får man leta efter! det är sant, kanske inte för alla, men för mig. min röv är fan också perfekt. rund, putig osv. älskar att se mig själv bakifrån när jag har tajt kjol eller favvojeansen på. mina höfter är made for barnafödsel HAHA, skoja, nä men dom är rätt "markanta" om man säger så. älskar mitt leende, mitt hår, min "balkannäsa", mina tänder, mina smajlgropar, mina födelsemärken, mina naglar, mina fötter, mina ögonbryn, ögonfransar, öron U NAME IT MAN! och det är så det ska vara tjejer! man måste älska sig själv så jävla hårt i den här världen annars är man förlorad. om det är någon människa man ska tycka om så är det dig själv, för ingen, ingen kommer att älska dig själv mer än vad du själv bör göra. som samanta jones i sex and the city sa det: I'm gonna say the one thing you aren't supposed to say. I love you... but I love me more. I've been in a relationship with myself for 49 years and that's the one I need to work on.
det låter förmodligen motsägesfullt hela det här inlägget, jag säger en grej men menar en annan osv, men jag ska göra det klart och tydligt för er. det jag menar är: att jag tror att det inte är hälsosamt att vara överviktig, men att man ska uppskatta sig själv oavsett hur man ser ut. och jag menar det. jag är almost perfect (skulle vilja ha fastare lår, men man kan inte få allt) i mina ögon, i någon annans ser jag kanske ut som ett helvete, i någons ögon är jag kanske smal, i någons tjock, i någons för kort, för lång, för tjocka ben, för fult hår, listan kan ju göras lång och man kan inte vara perfekt i allas ögon, men viktigast att vara i dina egna. sen är det inte heller hälsosamt att vara medvetet underviktig heller och jag tycker inte det är snyggt heller, det kan vara lika stort problem för vissa som övervikt kan vara för andra.
om man har ett sjyst förhållande med sig själv och en postiv bild av sig själv så blir det lättare att underhålla kroppen också. jämför ex med era pojkvänner, det är lättare att vara snäll och gullig mot honom om ni älskar honom än om ni inte hade älskat honom. älskar ni er själva så blir det lättare att dra sig till gymmet/käka nyttigare/valfritt alternativ eftersom man vill ju vara snäll mot någon man älskar? eller hur?! låter aslogiskt egentligen...men kanske svårt.
hursomhelst, skriv en jävligt lång lista över grejer ni älskar med er sjävla så kommer kärleken växa fram, om den inte redan är där så att säga. är jag själv hemma, och känner mig vrålsnygg/vrålful/helt ok så brukar jag skrika rätt högt FAAAAAN VAD SNYGGG JAG ÄR!!! och så blir det genast lättare att gå utanför lägenheten. ba FAAAAN VAD JAG BLIR KÅT PÅ MIG SJÄLLVVVVVVVV! jag lovar att det hjälper haha.
okej girls, kärleksbomba er själva!!
Vad tycker du om att om man verkligen hatar en kroppsdel som t.e.x för små bröst eller hängiga bröst i ung ålder? Ska man börja älska något man äcklas av och knappt kan kolla på i längre än två sekunder utan att bli så jävla ledsen?
Hej Eni! Min första spontana tanke som dyker upp är att JA, man måste börja älska kroppsdelar man hatar på sin kropp också. Ska man verkligen slösa sin tid på att vara ledsen över något på sin kropp som man kommer att behöva leva med hela sitt liv? Kroppsdelen ändras ju inte bara för att man går och hatar på den, men man kan underlätta lite för sig själv genom att acceptera läget.
Men å andra sidan, jag vet att det är svårt att bara switcha om sina tankar, det är något man måste jobba länge med, och då är det INTE läge att titta sig själv i spegeln och gråta över det.
Jag skulle kunna peka ut grejer som jag skulle kunna ändra på mig själv eftersom dom förmodligen inte är "perfekta". Jag skulle exempelvis kunna nämna mina höfter och röv eftersom jag har så jävla svårt med att hitta jeans som sitter bra. Min midja är av s.k normalstorlek, mina höfter är breda, min röv är inte platt och mina ben är normallånga/normalkorta (beroende på hur man vill se det). det är i princip omöjligt för mig att hitta fler än ett par bra jeans varje år. så jag och mina höfter har haft ett halvkasst förhållande när jag var yngre (är 24 idag). idag vet jag bättre och kör ex allt på stretch, stretchjeans är ju breda höfters bästa kompisar!
det finns en lösning för allt, och då menar jag allt. men lösningarna finns enbart i ditt eget huvud.
sen säger du "ung", hur gammal är ung för dig? när någon säger ung så tänker jag mig åldern 15-20. det enda jag har att säga är att det blir bättre efter 22. alla är osäkra när dom är unga och all utseendesfixering är sinnessjuk. men efter 22-23 så har de flesta landat i sina kroppar.
vet inte om något av det här lät vettigt, men om inget hjälper då det är bara dags att skriva lappar till sig själv och varje gång man går förbi en spegel utbrista "men shit vilken snygging!" :)
till er båda;
jag håller definitivt med magz här. det kommer ALLTID finnas nåt man vill fixa ytligt, man kan ju dra upp exemplet som att oavsett hur många gånger en person lägger sig under skalpellen, så kommer han eller hon aldrig bli nöjd, de fortsätter att "förändra" sig själva tills de knappt kan röra sig.
det är fan inte värt. det tar tid innan man lär acceptera sig själv, det gör det för alla. jag kommer ihåg hur äckligt mycket jag vantrivdes i min kropp när jag var några år yngre än jag är nu, 23 nu, men med tiden förstår du att du inte kan förändra nånting och att dina "skavanker" faktiskt är rätt charmiga. DE ÄR! hängbröst, hängrumpa, hängmage, liksom whatever! om man räds över hur en kille kommer reagera så fort man droppar kläderna så kan jag säga, he-doesnt-give-a-f*ck haha! han vill ändå bara klämma på dig och ha dig över hela honom, sen är ju han själv inte perfekt. antingen är han medveten om det, eller så går han runt och grubblar som alla andra som inte accepterat sig själva än. men då tänker han mer på sig själv än vad han gör på dig. true story.
vet ni (nu ALLA som läser det här HAHA, fett pinsamt) när jag verkligen insåg att jag hade schysst kropp? när jag var med en kille och han började pussa på min mage och sjunga "tell me what u got ur body from" HAHA. ja, inombords dooog jag av skratt för att jag tyckte det var så fjantigt, MEN, sen ba "fyfan, jag har en dunder kropp, så är det bara". allt är inte och kommer heller aldrig att bli perfekt, men det mesta går att fixa bara via träning.
det som å andra sidan INTE går att fixa via träning, det är då man måste förstå att det är och förblir en del av dig och att du måste lära dig älska den. för älskar du inte dig själv, hur ska nån annan kunna göra det? ingen kliché utan bara sant snack.
OKEY, nu måste jag plugga till min hemtenta. vet inte om nåt av det jag skrivit är förståeligt men jag håller tummarna.
och en annan grej, en VIKTIG grej; underskatta aldrig en kvinnas kropp! (nu snackar jag om oss kvinnor och våra egna kroppar). för ärligt talat, vi har jääääääävligt NICE BODIES! vi är så snyggt skapta så det är sjukt. tänkt på det.
BAJ!
Selma! härlig kommentar! jag fattar vad du menar, och det viktigaste i hela den här utseendesröran är att förstå två grejer: 1. det blir bättre med åren och 2. det gäller bara att acceptera allt med kroppen, för försvinna lär det inte att göra hur mycket man än hatar vissa kroppsdelar.
och killar, dom är lika utseendesfixerade som vi är bara att dom inte går och whinar om det lika mycket som vi gör. det känns nästan som att det är mer accepterat för en tjej att säga – åhh, jag tycker inte om mina tjocka lår, än att säga – åhh fyfan vad het jag känner mig. varför är det så? det är mer okej att gnälla över kroppen än att hylla den.
och en till grej (innan jag släpar mig till sängen, måste upp tidigt imorrn :(). jag hade fan avlidit för länge sedan om jag hade behövts umgås med tjejer eller killar, eller haft en pojkvän, som hela tiden hade klagat över sin kropp eller utseende. det finns folk som haffar sig komplimanger genom att säga – meh gud jag som är så ful, bara för att någon annan ska säga – nä, det är du inte. hade jag varje dag behövt höra min pojkvän whina om något (så som vissa killar får stå ut med sådana tjejer), asså jag hade gjort slut för länge sedan. det funkar inte att hänga med folk som är negativa när det gäller deras utseende, men även annat. orka med neggosar (neggo i lagom dos=ok)! so yeaaaah kvinnor är snyggare än män, även den fulaste tjejen är snyggare än fulaste killen. tjejkroppen är perfekt! herrå!
ja, herregud JA, YES! en kille som klagar är sååå otroligt osexig, det finns nästan inget värre. och detsamma gäller en tjejkompis eller en brud allmänt som ständigt klagar över sin kroppstyp eller nojar om kilon varje dag, efter varje matintag. jag klarar inte av sånt, orka vara så spydig och JOBBIG mot andra men i synnerhet mot sig själv. de fattar inte att de bara skadar sig själva, samtidigt som de skadar andra runt omkring.
GUD, jag är verkligen allergisk mot såna peeps, men även mot de som alltid klagar om allt, inte bara om deras utseende utan om varje liten skitgrej. BLÄÄÄÄÄÄH.
and yes, det är verkligen "accepterat" att vi tjejer kan klaga mer än killar. eller att vi SKA klaga. det är nog framför allt för att vi tjejer har lättare att "express ourselves" än killar har, gäller i nästan allt. killar håller mest saker inne än delar med sig. en bra grej är väl att vi kan säga vad vi tycker, oftast, men att det bara är neggo-grejer. WTF.
aja, sammanfattningen är bara, YOU LOOK FAB.
nu ska jag dra och träna. chaaaaaaarrå!
