Magzi - en baggas bekännelser

jag älskar att sitta så här sent och fundera över livet. i had a dreeeam soo did uuu, life was warm and life was trueeeee. den som gissar låten vinner ett hemligt pris.

hela den här dagen....måste jag nog tillägna mina föräldrar. dom är så underbara, så snälla och till och med för snälla mot mig! seriöst, jag känner ibland att jag inte förtjänar deras snällhet eftersom jag är så bra på att bitcha mot dom när jag är hemma. men det är nog så här det är när föräldrar älskar sina barn villkorslöst.

egentligen har jag alltid varit en sjyst dotter, de har aldrig behövt oroa sig för att jag knarkar, röker, dricker, har oskyddat sex, skiter i skolan, umgås med olämpliga människor, ni vet allt det där som föräldrar har en tendens att oroa sig över. det var ändå inget som jag var intresserad av och jag hade liksom aldrig den där extrema tonårsrevolten som många verkar ha haft. på sin höjd spårade jag ut över hela familjen, klampade uppför trappan och smällde i sovrumsdörren och thats it.

och jag tycker att det är bra. jag tycker att det är bra att jag har varit en "bra" dotter. och har föräldrar inte alkohol och droger att oroa sig över så finns det många andra saker som är orosmoment i deras vardag, vilket är naturligt, men som man som ungdom omöjligt kan veta, inte förrän man skaffar egna bebisar.

jag och mina föräldrar har alltid varit ärliga och raka mot varandra, vi har alltid bråkat på lika villkor och min pappa har aldrig, inte en endaste gång, sagt åt mig att gå upp på mitt rum då jag har betett mig respektlöst. han har alltid tagit fighten med mig.  och han har liksom aldrig spelat ut den här rollen som många föräldrar faktiskt gör, att de överordnar sig barnen och intar en auktoritär roll.
min mamma har exempelvis aldrig svurit åt eller skrikit på mig, allstå aldrig. hon skriker aldrig, till skillnad från mig. hon brukar säga att jag är "grlata", vilket betyder något i stil med högljudd och gapig.

tonårsrevolten, för att nämna det igen. jag tycker inte att den bör ske på vilken bekostnad som helst, ibland får man faktiskt hejda sig lite. jag tycker till exempel absolut inte att den ska ske på en förälders bekostnad, det är inte sjyst mot dom. sen har man kanske överjävliga föräldrar så man skiter i allt och vill göra allt som man inte får, but still. det är fan inte sjyst. inte nog med att de oroar sig dagligen, min mamma brukar säga att man inte bara har ett barn att bry sig om tills denne har fyllt 18 och är myndig, utan man oroar sig hela livet (kanske i mindre grad, ju äldre man blir). och det är ju verkligen så. man kopplar liksom inte loss dom känslorna bara för att ungen är vuxen på papper.

även fast jag och mina föräldrar alltid har haft en ärlig dialog mellan oss, så finns det fortfarande grejer som jag ibland inte berättar, enbart för att inte dom ska behöva oroa sig. man ljuger ibland, förskönar sanningen i väl menat syfte.

frågar de om jag har pengar, brukar jag alltid säga att jag klarar mig, att de inte ska behöva oroa sig. och det är sant, klart jag klarar mig på csn. men mamma brukar ibland fråga när jag åt kött sist, och eftersom vi alla vet att kött är lite dyrare så blir det att man äter mer veggokost. för mamma är det ett tecken på att man kanske inte har sååå mycket pengar.

går jag ut, och om de frågar hur det har varit, det är klart att man inte alltid berättar hur odrägliga människor kan vara och att man oftast är rädd när man går hem sent, för då vet jag att pappa ligger i sängen i kycklingryd och oroar sig en lördagnatt när han vet att jag är ute. och jag vill bara inte belasta mina föräldrar med sådant. jag vill alltid vara det absolut sista problemet som dom har.

allstå mina föräldrar, jag skulle kunna gå on and on om dom. jag blir tårögd nu när jag tänker på hur mycket dom har gett mig. så mycket kärlek, mod och självförtroende som har format mig, det är inget man tar lätt på. de har sett till att jag har tagit mig ut med huvudet i behåll ur ett förjävligt krig, de har alltid sett till att vi har mat på bordet, tak över huvudet, kläder att ha på oss.

just det här med kläder är ett roligt kapitel. oavsett hur många gånger jag sa åt min mamma, tiden då jag bodde hemma; – mamma, bona, köp någon ny, kul tröja, så svarade hon alltid, utan undantag; – jag blir gladare av att köpa dig en ny tröja istället. mindre egoistiskt människa än min mamma får man leta efter, och jag är tveksam om man kommer hitta någon. det är helt sinnessjukt hur mycket godhet det finns i den människan. och jag har tyvärr inte ärvt så mycket av den egenskapen.

jag vet att många har vuxit upp med föräldrar som har varit knas, jag vet att det här jag skriver kanske låter som någon typ av skryt, att jag vill visa hur sjysta föräldrar jag har, men i det här fallet kan jag verkligen inte dölja mina känslor för de är äkta. det har liksom inte funnits en enda gång i mitt liv (som jag kan komma ihåg) då jag har känt mig avundsjuk på andra barn för att de hade en viss typ av relation med sina föräldrar, för min relation med mina har i mina ögon alltid varit den bästa.

det är thanks to them som jag känner mig så stark som jag gör, har självrespekt och respekt för livet.
jag kommer alltid vara så tacksam över mina föräldrar och allt dom har gjort för mig. ingen, ingen kommer någonsin kunna förstå innebörden av vad jag menar, för det är så mycket. det är hela livet, det är verkligen hela livet. 

volim vas puno.