Magzi - en baggas bekännelser

i onsdags så var jag på grand och intervjuade hollywoodfruarna. AHHH. först var jag asnervös, precis innan jag skulle in, men sedan släppte det. de tre satt i varsitt rum och sedan fick pressen tjugo minuter var med varje. Den första jag intervjuade var Lena Jolton. plastikoperationer har plötsligt fått en helt ny innebörd kan jag ju säga. jag gav henne en komplimang och sedan var hon typ kär i mig. nä men kanske inte riktigt, men nära. när mina tjugo minuter var slut med henne fick jag gå in i ett annat rum där päivi hacker satt och till slut fick jag prata med maria montazami. de tre plus en annan kvinna kommer att vara med i den senaste säsongen av de svenska hollywoodfruarna som börjar sändas någon gång i nästa vecka.

intervjuerna kommer i ett framtida solo-nummer.

lena jolton

maria montezami

päivi hacker

alla tre var verkligen jättetrevliga och pratsamma. mest kanske lena. fast medan jag satt där och lyssnade på dom så funderade jag över hur många operationer dom hade gjort. det var svårt att låta bli. med deras överoperade ansikten och kroppar framför mig så uppskattade jag att jag var så ung och inte hade gjort något med min kropp. och jag säger det, de flesta (typ alla) operationer/restylanebehandlingar/botox ser bra ut på bild (ex vissa bloggerskor) men herregud i verkligheten är det en heeelt annan grej. man vill inte operera sig eller göra något när man ser dom. jag är inte emot operationer/förbättringar så länge man gör det med måtta och för sin egen skull, men man skulle nästan behöva lite opererade människor i sin närhet för att uppskatta sig själv. det låter lite motsägesfullt när de flesta som är opererade ser "bra" ut, men det är bara på BILD. verkligheten är lite mer ugly och lite mer plastig.