Magzi - en baggas bekännelser

det här inlägget har jag velat skriva länge men aldrig funnit orken. så  jag säger det rakt ut: JAG STÖR MIG SÅ JÄVLA MYCKET PÅ SMALISAR SOM GNÄLLER OM ATT DE ÄR TJOCKA och TJOCKISAR SOM GNÄLLER PÅ ATT DOM ÄR TJOCKA.

vet ärligt talat inte vilken kategori som är mer krävande och mer en pain in the ass. för det första; smalisar som uttrycker att dom är tjocka gör det enbart för att 1) dom har en jävligt skev självbild och behöver pyskologhjälp med sitt självhat eller 2) söker bekräftelse på att dom inte alls är tjocka enbart för att alla andra ska säga näääää du är så smal så att de ska slippa de dåliga samvetet som gnager bara för att de äter en lussenbull extra.

för det andra; har vi de uppenbara tjockisarna som inte gör annat än gnäller om sina lovehandles eller hur många chokladbollar de stoppar i sig. men ja okej det är inte så lätt att sluta med någon ovana, jag vet det själv då jag förbrukar alldeles för mycket socker dagligen, MEN (och detta gäller både tjocka och smala), håll det för er själva! orkar inte höra talas om någon mer bantningskur, diet, atkins, fatkins, ratkins whatever. vill inte höra mer om folks askonstiga bilder om sig själva. det räcker för fan. är ni sjuka så sök hjälp eller gör vad som helst, men gör det tyst.

om alla bara slutade snacka om sin vikt och göra feta analyser huruvida man är tjock eller smal, så skulle vi få en sundare bild av oss själva allihopa. alla smalisar skulle bli normalviktiga och alla tjockisar skulle också bli det.

jag har alltid varit sund och healthy. smal som en sticka fram till 12, lite pubbefett på höfter och ben när jag var 14, men sedan höll jag en jämn, normalvikt (enligt prokoller och shit) ända fram tills att jag slutade gymnasiet.  jag hade en period då jag gick upp i vikt. som mest har jag vägt runt 67 kg, jag kommer ihåg när jag vägde mig i badhallen och först då fick jag en realitycheck som hette DUGA för jag visste vad allt detta berodde på; lite deppighetsfasoner som resulterade i tröstätning men också att jag helt enkelt lät mig påverkas av folk i min omgivning, tidningar, tv och alla jävla dietkurer. då, först då, stannade jag upp och tänkte HUR fasen kunde jag har tillåtit mig själv, mig själv som jag älskar mest av alla, att påverkas så mycket och skada min kropp och psyke på detta sätt? jag som aldrig ens tänkt bantning eller på vad jag får- och inte får äta fram tills att jag var 19, det var liksom uteslutet ur mitt lexikon. och idag jag vet tjejer som idag, vid 15års ålder relaterar mer till Aftonbladets Viktklubb än Lunarstorm.

egentligen är det inte ens relevant men idag brukar jag ligga på 60-61 kg till mina 168 cm och det är fullkomligt acceptabelt för min kropp, för det är den kroppen jag är van vid. jag har haft mina tankar och ibland trott att jag skulle se såå mycket bättre ut om jag bara hade mindre höfter/ass/spänstigare ben/etc men idag så när jag tittar på mina höfter så visst, jag är inte en planka varken framifrån eller från sidan men det finns inte en enda kille som jag har varit med som inte har tyckt om min ass eller bröst eller ben eller annat. så om jag har varit kass på att uppskatta mig själv så har jag iaf fått bevis på annat håll att jag duger, faktiskt oavsett hur jag har sett ut. även perioden när jag tyckte att jag var tjock fick jag ragg när vi gick ut.
men det var först när jag lade ner alla det här tankarna som kretsade kring mat som jag slimmade ner och blev NORMAL. ja normal, normal för mig är när man, oavsett vikt, har en sjyst relation till sitt kylskåp.

alla har ett ansvar gentemot sina egna kroppar och i år är mitt nyårslöfte att ta hand om min kropp på ett psykiskt plan och aldrig fälla negativa matkommentarer varken i mitt egna sällskap eller i sällskap med andra. allt annat tyder på osäkerhet.

mat är sunt och gott och äter man med måtta, vilket för mig är minst fyra gånger om dagen plus annat smågojs man stoppar i sig och jag är fan healthy, så klarar man sig och det är en sån jävla NJUTNING att äta och få cirka sju munorgasmer per dag. mat gör mig GLAD, men det som gör mig ännu gladare är folk som inte får MIG att känna skuld för den maten jag äter. sitter man på ett uteställe/matsal/restaurang och käkar i sällskap så passar det inte, det är rentav oartigt och ohyfsat, att säga något i stil med "åh gud nu kommer jag bli så tjock och jag får verkligen inte äta något mer idag" när ens kompis sitter brevid och precis har tagit sista tuggan på exakt samma rätt som man själv hade. det är fan lika otrevligt som att vända sig till sin kompis och ba hörru, det räcker väl med en kaka? exakt samma sak, för båda ger lika mycket skuld. och varför ska JAG ha skuld för maten jag käkar bara för att människor i min närhet har skeva självbilder. pallar ej.

vet ni, det är två personer som jag just nu kan räkna upp som aldrig någonsin har fällt, varken om sig själva eller andra, någon matkommentar i den stilen jag precis nämnde; och det är snubben jag bor med och min kusin. två sjukt matglada personer i vars sällskap jag mår bra av att äta i och som gör måltiden till exakt den njutning jag beskrev.