Magzi - en baggas bekännelser

tågresan hem hit var inte den bästa. började i kalmar men tåget fick stopp någonstans mellan emmaboda och alvesta och där var vi stuck in the middle i en halvtimme. tur att jag hade solo och en godispåse att snaska på, så det underhöll mig den tiden.

vi hann precis med tågbytet i alvesta och sedan var jag på väg hem. jag sätter mig ner på ett fyrsäte för att få plats med väskan och slippa trängas, som vid tvåsäten. fyrsätet jämte mig, allstå på andra sidan gången, sitter det en man i 35års åldern och läser ur ett häfte. jag sitter och stirrar rakt fram men känner att jag har hans blick på mig, skiter i att kolla eftersom jag tänker att man ändå brukar kolla in nya människor som sätter sig. en minut senare så ser jag i ögonvrån att han tittar på mig igen, när jag rycker till med huvudet så tror han förmodligen att jag ska vända mig mot honom, så han vänder tillbaka sitt ansikte och tittar framåt.

under resan som pågick i en halvtimma stirrade han mysko på mig hela tiden. till slut blir det ju fan tröttsamt så jag ba "vad vill du pervo?". nä skoja, i wish i did för han var så jävla skum. jag har aldrig varit med om att någon glor så uppenbart och ogenerat. han kan inte ha varit normal. vid ett tillfälle satte han sig så att han tittade på mig rakt framifrån. han satte sig tillrätta så att man skulle tro att han satt obekvämt och det var därför han var tvungen att byta sittpose. varje gång jag tittade i fönstret som ändå reflekterar rätt bra, man kan sitta och spegla sig om man så vill, så såg jag honom i ögonen och då såg han att jag såg honom. han vände bort huvudet, men allstå det var sjukt, vet inte hur många gånger han kollade och verkligen KOLLADE, till slut så suckade jag ashögt och väldigt uppenbart, han kan inte ha tagit fel på den sucken för den skrek ÄCKELPERVO SLUTA GLO.

när konduktören ropade ut en random byhåla i småland så tänkte jag resa mig upp som att jag skulle gå av tåget men istället byta plats för att slippa honom. men sket i det också, tänkte att om han inte hoppar av i värnamo då får det vara nog.

ni undrar nu säkert varför jag inte sa åt honom eller varför jag inte bytte plats, det hade iaf jag funderat över. men saken är den att jag trodde på riktigt att han var ett psykfall och orka bli våldtagen bara för att jag ska hävda mig mot honom. han såg ut som en klassisk våldtäktsman (jag VET att de flesta våldtäktsmän är män inom släkten som ser städade ut, och långt ifrån den här stereotypa beskrivningen, men känner för att bara ge en stereotyp av en våldtäksman). anywho. han var lång, skallig på toppen av huvudet men ett par hår som han kammade fram, stor kropp, ascepe blick, allmänt stirrigt beteende; han bet på naglarna nervöst, visste inte riktigt vad han skulle göra/hur han skulle sitta etc, hade ett par grova vinterkängor på sig och såg nästan ut att vara lärartypen, vilket jag verkligen hoppas att han inte är. dessutom hade han en förlovningsring! vem vill gifta sig med ett psykfall? ett annat psykfall kanske. det värsta var att man ändå skulle ta honom för normal ute på stan.

so yeah, jag slopade alla mina planer på vidare konfrontation.

när värnamo ropades ut började han packa ihop sig. ställde sig upp och tog på sig sina ytterkläder långsamt, knäppte jackan, rättade till jeansen, och slängde över ryggsäcken, medan han glodde. freak.

och nu till det sjukaste. när han har gått av tåget så står han kvar på stationen, ungefär två meter ifrån mitt fönster och väntar på att det ska rulla iväg. ASSSSSÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ hoppa framför ett tåg eller nått äckelpervo!!! jag hatar sånna här sjuka dudes, hur ofta händer det att en kille blir helt utstirrad av någon brud? aldrig. asså stvarno brinn.

hejdå.