Magzi - en baggas bekännelser

det fanns en tid, när jag var runt 18 kanske, som jag tyckte att oliver dragojevic var "mamma&pappa"-musik, dvs musik som bara ens päron lyssnar på när dom dricker dricker kaffe i soffan, båda fortfarande i pyjamas. och det stämmer, för så har det sett ut hemma hos oss.

oliver har i alla fall alltid varit med, under hela min livstid, men ändå har jag ibland hånat folk för att dom lyssnar på musiken. inte för att den är dålig, långt ifrån, utan för att den handlar om kärlek. fast kärlek på det där sättet som bara par som har varit ihop länge, länge, kan relatera till, inte vi snorungar som blev kära i ny kille varannan månad. jag tyckte verkligen det var töntigt att sitta och lyssna på oliver, för det är ju ändå en viss typ av stämningsfull musik som man kanske lyssnar när man är på ett speciellt humör, och inte något man bara sitter och degar till. jag ser alltid ett par som dricker vin framför mig när jag tänker på hans musik, jag kan liksom inte slå den bilden ur huvudet på mig! har försökt många gånger trust me.

jag vet inte om det kommer med åldern, men idag har jag en helt annan uppfattning om låtarna. för dom är underbara. glöm allt annat smör, för det här är dom ultimata kärlekslåtarna. det finns ingen som oliver.

och på tal om musik. min granne lyssnar också på musik. det är jobbigt att få sin sömn störd. och även fast musiken inte är så jättehög, så blir det plötsligt jättehögt när man ligger själv i en helt tyst lägenhet. då är till och med kylen ett störningsobjekt.

och jag är lite stressad pga att jag inte hittar min ena öronpropp. jag proppade i dom i fredags när det var sånt jävla ståhej i huset, men när jag vaknade på morgonen hade jag bara den ena kvar. den andra är fortfarande spårlöst försvunnen.