Magzi - en baggas bekännelser

mina päron är höra-av-sig-sorten eftersom de alltid ringer bara för att kolla läget. ett samtal med dom kan vara allt från 40 sekunder till tjugosju minuter. väldigt varierande beroende på hur mycket skvaller det finns att dela med sig eller hur långa recepten är som mamma drar i luren (men som jag aldrig sedan använder mig av). på senare tid har de blivit kassa med att höra av sig, och jag som är van vid åtminstone ett samtal om dagen tycker att det här är lite oroväckande. de senaste gångerna är det jag som har hört av mig till dom och fastän vi har ett s.k jämställt telefonförhållande där båda parterna hör av sig lika många gånger så är det ändå dom som ringer flest onödiga gånger.

och när jag väl ringer och påpekar, halvt allvarligt, att dom har glömt bort mig så skrattar mamma bara bort det, ba har ni skaffat er ett liv, är det därför jag är bortglömd nu eller? eller är det bara det att ni har vant er vid att jag inte bor hemma nu, idag knappt fyra år senare jag flyttade hemifrån?

ja ja, iaf. för att väcka dom till liv och påminna dem om att jag fortfarande finns så skickade jag iväg ett sms. det stod så här (fast på bosniska som ni säkert har fattat): hej, jag ville bara tala om att jag och iman har förlovat oss! =)

dom har inte svarat än. och jag skickade för tjugo minuter sedan. känner jag mina päron rätt så ligger pappa och sover på soffan och mamma är på ica och handlar och ingen av dom pallar kolla mammas mobil. eller så ligger båda på golvet i hjärtattacker.

okej nu ska jag gå. herrå.