Magzi - en baggas bekännelser

okej hatern i mig vaknade precis till liv. jag avskyr människor som aldrig pallar att le på bild eller i verkligheten. kan inte komma på nån jag känner nu som är så, men folk i allmänhet. det är det mest oattraktiva man kan göra, att inte orka dra på smilbanden allstå. jag vill inte peka ut någon för det här är offentlig skit jag skriver men asså vissa människor vill man bara slap:a till över fejjan för att de ska vakna till. nä jag måste sluta skriva nu, det kommer komma ut lite för mycket, men låt oss säga så här vissa människor i min närhet är så sjukt personlighetslösa så att det inte finns. jag hatar att hänga med folk som inte bidrar till mitt humör på ett positivt sätt, som inte ger mig något i utbyte förutom sina munnar som dragningskraften verkar ha greppat ett hårt tag om och bara dragit ner.

tycker det är så jävla trist när vissa människor spelar svåra man ba är du dum i huvvet, du är inte speciell, FATTA!!! åhhhhhhhhhh. fattar typ om någon är självmordsbenägen och asdeppig, fine, de har rätten till att se så ledsna ut som de vill, men andra människor....allstå det är ibland nästan så att man önskar att de vore självmordsbenägna så att man slapp hata och istället kunde känna lite medkänsla för dem. jag fattar inte heller hur vissa människor aldrig kan bjuda på sig själva, jag är typ okontrollerat trevlig om jag är pigg, kvittar vem jag snackar med, finns alltid någon sjyst kund som kommer förbi eller någon annan man kan prata med medan andra.....SUCK säger jag bara. jag hatar dessutom att vara trevlig mot folk jag hatar, typ de personlighetslösa människorna, känns som att jag bara säljer mig själv utan att få något tillbaka men min normaltrevlighet är som sagt inget jag kan kontrollera.
jag stör mig som fan på folk som inte kan hälsa som kan gå förbi en på gatan utan att säga tja och fråga hur det är. det är så jävla svagt och fult och allt annat bajs som jag inte kan komma på nu. obs det har inte hänt det här som jag snackar om, men allmänt, alla har väl råkat ut för att gå förbi någon man tycker är självklar att heja på medan den andra människan går förbi och låtsas ej känna en och så står man där med en gapande mun redo att säga hej men istället stänger den förvånat. och surt för min del.

det går typ inte att förklara i ord hur mycket jag hatar människor, killar som tjejer, som spelar svåra när man träffar dem för första gången. det är ju fasen lättare att få kontakt med en blind OCH döv människa istället för en svår människa som bara är så irriterande. jag tycker det är asdrygt men jag vet att det bottnar i osäkerhet. det gör det faktiskt, jag har fått det bevisat för mig så många gånger. hur många gånger har man inte heller träffat människor, tex om man börjar i en ny klass, där det första intrycket varit heeeeeelt annorlunda från vad man tycker nu om personen i fråga. hur många gånger har inte jag tänkt typ "gud vad självsäker och cool (okej fel ordval men ni fattar) han/hon är" och sedan går det en halvtimma tomt snack och man ba HUR kunde jag någonsin tänka så mycket om en människa när det inte är så?

när jag var lite yngre så tänkte jag alltid att jag var så ocool som inte kunde spela svår och låtsas att man var så COOL så att alla andra också skulle se det, istället var jag alltid den trevliga och pratsamma tjejen som kunde få kontakt med de flesta, förutom de PL-människorna, men det kändes som sagt alltid som att jag "sålde" mig själv eftersom jag inte spelade enligt spelreglerna och inte var den cooltsvåra tjejen som bara snackade med "vissa" människor och inte alla för alla var inte värda hennes ord. så jävla högstadie över det. kan ärligt säga nu att jag hatade mångai min klass. finns vissa undantag men det flesta...asså borde typ tatuera in feta L i pannan på sig själva. det var så jävla mycket det här med popularitet och att umgås med "rätt" människor, typ prata.ej.med.töntarna. nu var jag inte tönten, långt ifrån, var alltid den där normala tjejen som varken var speciell eller ospeciell.

men medan de andra var upptagna med att spela coola så satt jag där och bättrade på min personlighet och utvecklades och blev så sjukt stark i mig själv. det finns ingen människa jag värderar högre än mig själv (asså ASDRYGT låter det jag vet) men om jag någonsin får för mig (det händer) att tänka typ gud vad häftig den där tjejen är, fast inte på ett positivt gynnande sätt för mig utan snarare negativt, och kommer på mig själv med dessa tankar så skäms jag! hur kan jag "trycka ner" mig själv med dessa nedsättande tankar som ibland dyker upp, fattar inte det. det är ju mig jag pratar om, om magda, för det är bara som mig själv jag kommer vara hela livet och inte någon annan och därför får jag aldrig underskatta mig själv. aldrig.

och var är då dessa coolingar idag? jo fast i kycklingryd och jobbar som städerskor ba *kul liv*. VERKLIGEN. not. de är förmodligen fortfarande lika osäkra som de egentligen var på den tiden också. för det är så, alla de där coolingarna (well de allra flesta), nu menar jag sådana coolingar som alla såg upp till men ingen fattade varför, de flesta är typ idioter idag. varför? jo för att det var så självupptagna på fel sätt och upptagna med sina spel. vi andra som inte "nådde upp" till deras nivå satt istället och slipade på våra personligheter och strävade efter att bli så bra som möjligt och de flesta lyckades. okej, nu är inte jag den som ska bedöma mig själv och min personlighet, det är andra som ska göra det efter de olika intryck de får av mig, men jag VET vad jag tycker om mig och jag vet hur långt jag har kommit och det kan ingen ta ifrån mig för jag skiter ändå i vad folk tycker haha.

ja aslång föreläsning här, men jag kände bara att jag var lite skrivsugen HEHE. och just det en sista sak, asså jag hatar allt det här med populariet, klingar så negativt i mina öron. det är en sak att vara populär för en bra sak och en heeeeeelt annan sak att vara populär för att man kör med mobbningsmetoder allt för att växa i andras ögona och anses cool. okej?