jag måste verkligen börja
skriva mer om skolan och ta lite kort för det här är absolut en del av som bloggen måste ta del av så att jag inte glömmer bort alla roliga grejer vi gör.
iaf, jag kom på en sak som jag bara måste skriva lite snabbt.
förr-förra veckan/helgen när jag var hos nicole så höll jag på att typ dö. fast på riktigt. det var fredagkväll och vi tog bussen ner till stan för att gå på herk. och bussarna är ju bra på att köra. not. dom bromsar hela tiden, sådär drastiska inbromsningar och gasar då och då och hela kroppen sitter på stolen och rullar runt typ. men iaf, jag var precis på g och svälja saliv när han bromsade in och salivet blev lite överraskat och istället för att åka nerför vanliga strupen åkte den fan in i luftstrupen (om det nu egentligen är bara en strupe? nu blev jag lite förvirrad) och jag tappade all luft man kan tänkas ha plats med i lungorna. jag kunde absolut inte hosta ut salivet och jag kunde inte andas alls. så jag satt där högröd i fejjan och kämpade med livet. PÅ RIKTIGT. jag fick megapanik när jag märkte att jag inte ens kunde andas in genom näsan eftersom allt var blockat. så jag satt och flaxade med händerna *dödspanik* och nicole började slå mig på ryggen, jag märkte att det blev bättre men kunde liksom inte än få in luft. ville väl helst att någon rejäl människa skulle dänga till mig i ryggen så att jag typ flög till främre änden av bussen bara för att få ut det. hann tänka lite desperata tankar typ om jag skulle gå fram till chaffisen och peka på strupen, men vad skulle han göra liksom? inte troligt att han skulle vända bussen och köra mig till sjukan, och alternativet är inte mun-mot-metoden precis. så jag fortsatte sitta där och halvdö och nicole ba ska jag slå mer? *panik* och ja ba *flaxar vidare* så hon slog och slog och ÄNTLIGEN fick jag ut den pyttelilla biten av saliv. tog mig dock rätt lång tid innan jag kunde lugna ner mig, satt där med min röda fejja, svettningar i pannan och tacksamhet. tänk om inte nicole hade suttit där?? allstå jag hade fan dött och fjortiskillarna bakom oss hade bara suttit kvar med sina mptres inproppade i öronen. inte precis det dramatiska "avslut" jag väntar mig här i livet.
så för att göra den här långa berättelsen lite kortare nu, jag har nog kommit fram till att vi människor inte är skapta till att bo ensamma hela vårt liv. gud räknade nog med att vi skulle råka ut för grejer där vi inte kan ta hand om oss själva och behöva någon som kan göra det åt oss, typ skrubba ryggen när vi badar eller klipper oss, eller ger massage. lite svårt att göra det själv.
jag käkade idag och gissa vad som hände? inte så svårt att gissa efter min ordentligt nerskrivna dödstillfälle kanske. jag satt och käkade kellogs när plötsligt en mjölkslurp flög över på fel sida. som tur var så hostade jag ut den direkt och det hann inte sätta sig helt fel. men ärligt talat, tänk om det hade blivit som det var den gången i bussen? KUL. jag hade inte haft någon som kunde dunka mig i ryggen. funderade på, om det hade varit värre, om jag hade kanske varit tvungen att dunka mig själv emot soffan eller slå mig mot väggen. ja jag vet inte. haha. hemskt.
iaf. nu är kriss och aida här. herå.
iaf, jag kom på en sak som jag bara måste skriva lite snabbt.
förr-förra veckan/helgen när jag var hos nicole så höll jag på att typ dö. fast på riktigt. det var fredagkväll och vi tog bussen ner till stan för att gå på herk. och bussarna är ju bra på att köra. not. dom bromsar hela tiden, sådär drastiska inbromsningar och gasar då och då och hela kroppen sitter på stolen och rullar runt typ. men iaf, jag var precis på g och svälja saliv när han bromsade in och salivet blev lite överraskat och istället för att åka nerför vanliga strupen åkte den fan in i luftstrupen (om det nu egentligen är bara en strupe? nu blev jag lite förvirrad) och jag tappade all luft man kan tänkas ha plats med i lungorna. jag kunde absolut inte hosta ut salivet och jag kunde inte andas alls. så jag satt där högröd i fejjan och kämpade med livet. PÅ RIKTIGT. jag fick megapanik när jag märkte att jag inte ens kunde andas in genom näsan eftersom allt var blockat. så jag satt och flaxade med händerna *dödspanik* och nicole började slå mig på ryggen, jag märkte att det blev bättre men kunde liksom inte än få in luft. ville väl helst att någon rejäl människa skulle dänga till mig i ryggen så att jag typ flög till främre änden av bussen bara för att få ut det. hann tänka lite desperata tankar typ om jag skulle gå fram till chaffisen och peka på strupen, men vad skulle han göra liksom? inte troligt att han skulle vända bussen och köra mig till sjukan, och alternativet är inte mun-mot-metoden precis. så jag fortsatte sitta där och halvdö och nicole ba ska jag slå mer? *panik* och ja ba *flaxar vidare* så hon slog och slog och ÄNTLIGEN fick jag ut den pyttelilla biten av saliv. tog mig dock rätt lång tid innan jag kunde lugna ner mig, satt där med min röda fejja, svettningar i pannan och tacksamhet. tänk om inte nicole hade suttit där?? allstå jag hade fan dött och fjortiskillarna bakom oss hade bara suttit kvar med sina mptres inproppade i öronen. inte precis det dramatiska "avslut" jag väntar mig här i livet.
så för att göra den här långa berättelsen lite kortare nu, jag har nog kommit fram till att vi människor inte är skapta till att bo ensamma hela vårt liv. gud räknade nog med att vi skulle råka ut för grejer där vi inte kan ta hand om oss själva och behöva någon som kan göra det åt oss, typ skrubba ryggen när vi badar eller klipper oss, eller ger massage. lite svårt att göra det själv.
jag käkade idag och gissa vad som hände? inte så svårt att gissa efter min ordentligt nerskrivna dödstillfälle kanske. jag satt och käkade kellogs när plötsligt en mjölkslurp flög över på fel sida. som tur var så hostade jag ut den direkt och det hann inte sätta sig helt fel. men ärligt talat, tänk om det hade blivit som det var den gången i bussen? KUL. jag hade inte haft någon som kunde dunka mig i ryggen. funderade på, om det hade varit värre, om jag hade kanske varit tvungen att dunka mig själv emot soffan eller slå mig mot väggen. ja jag vet inte. haha. hemskt.
iaf. nu är kriss och aida här. herå.
Kommentarer
Trackback
