Magzi - en baggas bekännelser

det är skillnad på mammor och mammor, men ändå är dom rätt lika i grunden, de allra flesta mammor.

jag satt här och bläddrade i mia skäringers blogg och det är så påfallande stor skillnad mellan henne och pernilla wahlgren. pernilla är den glada, peppa mamman som hinner med allt, sina shower, laga mat och umgås med sina barn. mia är hennes motsats typ, hon har barn som hon inte riktigt förstår sig på, hon är deppig och hon skriver konstiga saker som inte "anstår sig en mamma". men egentligen så gör det det. för många mammor är precis som mia. de älskar livet en dag och den andra dagen vill de bara säga ifrån sig ansvaret och bädda ner sig under täcket. men det är som att man inte får göra det när man är  förälder för man ska alltid vara den starka.

inte för att kids är aktuella för mig just nu, men det är klart att jag planerar två eller tre i framtiden. jag kommer alltid sätta familjelivet före allt annat och för att kunna förverkliga det målet i mitt liv är det viktigt att ha en snubbe som är redo att göra detsamma.  mina föräldrar är mina förebilder, de har alltid satt mig och min brors intressen i första hand, alltid sett till att vi alltid har lite mer än dom, alltid älskat oss osv för att det här inte ska bli något klyschigt men ni förstår deras tänkande och mitt tänkande kring hur en BRA föräldrer ska vara.

men så är min största rädsla att inte bli en bra mamma. att läsa mias blogg sätter skräck i mig för hon är precis en sådan mamma jag inte vill bli. samtidigt förstår jag henne fullt ut. hon lever ut min rädsla. tänk att vakna upp någon dag och inte orka ta sig upp ur sängen bara för att barnet gråter, eller inte orka laga mat, eller bry sig om att barnet springer runt med blöta sockor, allstå alla sånna smågrejer. att till slut tröttna på sin egen unge, allt skrik och gråt. *buhä* läskigt som fan.

det är strongt att vara mamma eller pappa men det är långt ifrån alla som lyckas och barnen är dom som blir lidande.

ja okej det var lite om den rädslan.