Magzi - en baggas bekännelser

ja..var ska man börja? lätt egentligen, vi börjar med soffan, där jag har suttit sedan jag kom hem idag från skolan. har verkligen tillbringat halva dagen här, ohälsosamt som fasen, men jag behövde det. idag är jag också extremt blödig, bokstavligt talat, ligger här i en menspöl (men snart är det över. wihu. party....typ) och gråter till det mesta. jag är extremt känslomässigt rubbad under dom här "kvinnordagarna".

but anyways. jag kollade på "säg att du älskar mig", den filmen där en tjej blir våldtagen, ni vet den med haddy jallow? jag har velat se den länge och glömt bort och blabla men idag så såg jag den. allstå jag grät mig igenom hela filmen, känns lite som att blotta sig själv när man skriver att man gråter, men herregud vad jag grät, inte diskreta snyftningar utan sånna högljuda buuhäää-ljud. våldtäktsscenen är en av de värsta jag har sett, så extremt äcklig och förnedrande och...allt. det var verkligen, jag vet inte vad jag ska skriva, jag kan inte säga något vettigt, jag kan inte helt sätta mig in i det hela, men man känner smärtan som är vardag för så många unga tjejer och kvinnor som har blivit utsatta för övergrepp. gud, jag blir så ledsen nu, stackars, stackars tjejer. hur går man vidare? och hur tänker man om man som kille har våldtagit en tjej? har man inga skuldkänslor, har man inget hjärta och samvete? hur ser man på framtiden, om man gifter sig, talar man då om för sin fru att man har förgripit sig på en tjej när man var yngre, och hurdant förhållande får man till sin dotter, hur förklarar man för sin 16åriga dotter att hon måste vara försiktig när det gäller killar för att dom kan ställa till med dumma saker, när pappan själv våldtog en tjej när han var i dotterns ålder? allstå hur går det ihop? tänker man inte på konsekvenser? jag känner sånt jävla hat mot alla män som beter sig som assholes, som inte vet hur man uppskattar en tjej på rätt sätt och som inte respekterar hennes kropp och vilja, som är så svaga psykiskt att de ger sig på en annan människa fysiskt enbart för att känna sig starka på åtminstone något plan när dom inte kan det på andra.
jag lämnar ämnet nu. det får räcka för idag.

så för att återhämta mig efter filmen så läste jag bloggar, och bland annat en kvinnas som jag har läst i typ två år, hon fick reda på att hon hade cancer och nu har det bara blivit värre. hon hade varit ute och provat peruker och på en bild hade hennes man och son dragit perukerna över sina huvuden och jag blev extremt rörd och snyftig och allt var bara *bbuhuuhhäääh*

jag är verkligen snyftig nu, kan inte rå för det. men jag blir så ledsen för så många saker, krig, sjukdomar, mobbing, misshandel, övergrepp, våld. det känns som att jag ibland gråter för all världens olycka. typ taking a day off för att gråta ut sådär riktigt ordentligt. usch. men det känns skönare efteråt. man rensar kroppen på allt psykiskt slagg.

okej fattar att det är värsta cpkänsligamomentinlägget, men tja, så får det vara ibland.