Magzi - en baggas bekännelser

igår natt hade jag sjukaste drömmen ever. allstå verkligen någonsin, den är beyond alla döds-, äckel- och andra skumma drömmar. palla att läsa, men jag skriver ner den ändå, mest för att jag ska komma ihåg den gången då jag sprängde en terrorliga. jag måste nästan sätta igång bra musik så att jag kan känna vibbarna från drömmen.

anyways, det börjar med att jag befinner mig på centralen i Lund och ska åka hem till kycklingryd. jag kontrollerar vilket spår det är jag ska ut på och ser samtidigt en klunga med ungodmar och barn, jag hör att de talar bosniska och antar att det är en skolklass från bosnien som är på skolresa i lund. jag blir även lite förvånad eftersom jag känner igen många från novaraja (haha), fast folk som jag aldrig har träffat i verkligheten, bara spanat igenom deras press *NR-besatt*.

det är varmt ute och jag har på mig mina leggings och en tung ful "backpacker"-ryggsäck på ryggen som jag känner är väldigt tung. medan jag rättar till ryggan så drar någon mig i armen och jag vänder mig om och ser en kort, halvskabbig man med smutsig mustach. jag antar att han behöver hjälp och att han är ledaren för klassen som jag såg innan, så jag följer med honom och -nästa scen- vi är i en skog, typ som regnskogen, det är fuktigt och snårigt med många träd och innan jag hinner reagera så har han tagit min mobil och kopplat på en bomb i mobilen på något sätt. här någonstans blev jag livrädd och tänkte att det här kommer inte att gå bra. jag tittar ner på min vinröda mobil och tänker att jag skulle kanske sådär i smyg skicka iväg sms till polisen, men han förstod nästan vad jag tänkte och varnade mig för att inte trycka på någon knapp för då skulle bomben aktiveras och alla skulle dö. jag tittar då bakom mig, och jag är längst av alla, den här mannen, som jag kallade för zigenaren i drömmen *fördmomsfull i know al jebiga*, nådde upp till axlarna på mig, bakom honom befann sig även hans fru, en äldre, ful, men ändå kry tant med sjal på huvudet och bakom henne stod typ fem-sex ungdomar och barn från den bosniska skolklassen. jag tittar på dom skitsurt och säger på bosniska "varför gör ni det här" och då börjar en liten pojke gråta och mummlar fram att dom inte visste något om det här. aaaw, här blev jag rätt emotional i drömmen för jag böjde mig ner och kramade om honom och sa att det skulle ordna sig, men innerst inne kändes det som att jag skulle dö.

alltså jag blir skitlessen nu, fy17 vilken dröm, jag mår dåligt när jag tänker på den nu.

hursomhelst den här zigenarmannen väser fram att jag ska leda dem till perrongen och in i tåget som är på väg till köpenhamn. jag får absolut inte bryta mot reglerna utan ska göra som han har sagt åt mig, gör jag något fel så kommer han att aktivera bomben. så plötsligt så är vi ute ur den här "regnskogen" och står på perrongen, gubben verkar stirrig och varnar mig flera gånger för att inte sabba planen. han pratar något som kan liknas vid bosniska (typ som zigenare när dom pratar) och jag frågar honom om det här verkligen är nödvändigt, om man inte kan lösa det på något annat sätt, att det är många barn som kommer att dö, men han är beslutsam och då vänder jag mig till hans fru och ser helt förstört på henne men hon är så jävla bitsk (AHHH HATA HENNE DÖÖÖ) och säger att alla ändå kommer att dö.

en annan bosnisk pojke kommer fram och smusslar mig sin mobil och jag hinner knappa in ett meddelande till mamma där jag skriver "jag älskar er, kolla nyheterna snart" och blir helt ledsen och upprörd och gubben märker det och daskar till mig med sin äckliga hand över armen. så vi fortsätter gå och jag känner att det här är sååå fel, att det här sättet kan man inte dö på, men från och med då var jag inte ens rädd för döden eller något annat. det kvittade för jag skulle på  något sätt försöka rädda dom här barnen och mig. precis när vi är på väg in i tåget ser jag konduktören och han pratar på danska och säger åt människor att stiga på tågen. jag tänker att om jag försöker medla fram något med mitt kroppsspråk och ansiktsminer så kommer han att fatta, men han tittar inte ens på mig och jag hinner tänka att han ändå inte kommer att fatta och när han gör det så kommer det vara försent och bomben i min hand(mobilen) kommer att ha exploderat för länge sen.

okej, har ni pallat att läsa ända hit eller? det är lite kvar, värsta detaljerade drömmen men den är spännande på nått sätt ändå.

i högra handen håller jag i mobilen och blir plötsligt rädd för att min kropp kommer göra nått som jag inte är beredd på, ni vet när man blir sådär rädd för sin egen kropp, när man inte har kontroll, jag var livrädd för att jag skulle tappa mobilen eller liknande. i vänstra handen höll jag i den lilla pojken och han frågade mig hela tiden grejer som jag inte förstod, som att han talade ett helt annat språk. vi går in i tåget och ni vet sånna där gamla tåg där man kunde gå ut som på en "balkong" i slutet av vagnen, vi befinner oss på en sådan balkong på SJtåget men den har inget staket runtomkring, utan mer som bara en platta man gå ut på. där står vi hela gänget samlat och gubben låtsasvinkar med en liten näsduk till någon på perrongen, han verkar glad, både han och hans fru och jag är helt knäckt över detta men tänker att så här får det inte sluta. det kändes skitjobbig (på riktigt i huvvet haha) för jag ville inte att någon skulle dö och medan jag tänker allt det här så ser jag att gubben håller i en handgranat och this doesnt make any sense, men det gör det i drömmen tydligen för jag blir rasande över att han har en till bomb för att jag trodde att jag hade den enda. jag blir superrasande över äckelgubben och grabbar tag om hans hand som han håller i granaten och skriker åt honom att det var inte så här det skulle gå till!!! jävla gubbe , jag var skitsur och tänkte att nu ska han fan inte komma undan. tåget hade börjat rulla men jag hoppar nerför den här "balkongen/plattan" och ner på spåret som i värsta filmen, här någonstans blev jag också hjälte, springer det snabbaste jag kan över spåret upp på perrongen och skriker till konduktören att stället kommer att sprängas och att zigenarmannen har en handgranat, folk runtomkring mig grips av panik, alla börjar rusa åt alla håll, uppför trapporna, några snubblar, ja men panik ni fattar nog hur det ser ut. tänk en vanlig actionfilm. det var lite som en actionfilm, nästan så att jag förväntade mig en kamera upp i fejjan och någon som skrek CUT. men inget sånt hände.

jag springer fortfarande och över perrongen för att komma undan bombem som kommer att smälla när som helst, precis när jag hinner springa över perrongen och ner på andra spåret smäller bomben. det var så verkligt men samtidigt overkligt, jag kände mig helt jävla malplacerad, va fasen gör jag här och hur hamnade jag i den här skiten?? eld överallt och grejer som flyger i luften. jag och en annan snubbe hann gömma oss på spåret och han frågar mig om jag är oskadd, han gråter och är blodig över ena halvan av ansiktet. det var så hemskt att se *SNYFT på riktigt*, jag stryker honom lätt över kinden och säger att det kommer att ordna sig (värsta strong woman är jag i drömmen) men att det finns en till bomb som kommer att smälla när som helst. när första bomben small så dog en hund, han låg brevid oss och jag tänkte att om vi ska klara oss undan bomben som skulle komma närsom så måste vi skydda huvudet, så jag la hundens kropp över mitt och hans huvud och sedan la vi oss ner med ansiket mot marken och de hårda stenarna intryckta i fejjan. så small det igen och lukten var så stark av allt rök och grejer. jag tänkte att alla säkert var döda, jag tittade upp från spåret och över perrongen mot spåret där tåget befann sig och zigenarmannen var inte död utan han letade efter mig med blicken och jag ba DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ, jag var så arg och ledsen, jag reste mig upp och sprang snabbt som fan (lite överraskande) över till den perrongen han befann sig på och grävde efter min mobil för att detonera en annan bomb som jag visste om, för att han skulle dö, jag hann inte så mycket längre för jag vaknade.

okej, pallade ni hela berättelsen eller? jag vaknade och grät hursomhelst, no way jose, men fan vad sorgligt det var, så jag låg och lipade lite för alla terror/krigsoffer och sedan däckade jag igen.