sve sto imam ja
jag har börjat bli lite paranoid på sistone.
egentligen så funderar jag verkligen inte alls på vilka det är som läser, för jag anpassar inte mitt språk eller mina ämnen efter vilka som läser. det är min rule number one; antigen så skriver jag exakt vad jag känner för eller så skriver jag inte alls.
därför har jag funderat på det här med känslor. ska jag skriva hur ex jäkla skitdeppig jag kan känna mig ibland? eller är det att blotta sig för mycket? hur långt in på djupet får man lov att gå? kommer jag att bli sårad någon gång bara för att jag skriver som jag gör?
så kommer jag då att någon gång få sota för mina ord? förmodligen många gånger, men det är en del av den här sjuka bloggvärlden. dock så finns det inte så mycket som kan stoppa mig från att skriva precis det jag vill, för bloggen är en fri uttrycksarena och att begränsa mig själv har aldrig varit min grej.
min blogg kommer aldrig att kunna såra mig. människor jag inte känner kommer aldrig att kunna såra mig. för mig är det alldeles tillräckligt att jag vet vem jag är och att de människor som är i mitt liv också vet det. det låter kanske löjligt eller kaxigt, men det är i alla fall bara ett konstaterande.
dock är det en sak jag vill tillägga, eller flera saker kanske. jag är min blogg, jag är bloggen, bloggen är mina tankar etc etc.
men, jag är faktist mer än så. jag är mer än vad min blogg någonsin kommer att bli eller vara.
ni är ett par som har hängt med här från början, sedan jag började blogga för lite mer än två år sedan, och ni har bildat er en uppfattning om hur jag är via min blogg. sedan har det tillkommit nya läsare som också har fått en bild av hur jag är. och alla har olika bilder, vilket är bra. håll kvar vid den bilden, oavsett hur den ser ut.
jag vill inte ens försöka att ändra på den, för det har jag inte tid med haha.
