Magzi - en baggas bekännelser

jag älskade högstadiet. det var kul att gå i sjuan, åttan och nian. varje år förde något kul med sig.

i sjuan fick man försmak på hur det skulle bli senare i högstadiet. från att ha varit på andra våningen på Fågelfors förflyttades vi ner till "verkligheten" och blandades med de coola åttorna och de hårda niorna. skåp jämte en nia var en mardröm, såvida skåpet inte tillhörde någon sygging som alla var kära i. samtidigt.

och var man mot någon konstig förmodan kär i någon annan kille som inte tillhörde "det coola gänget" (det känns  verkligen fjantigt att skriva det coola gänget, som en 80-tals fras typ) så kunde man lika gärna hålla tyst om det för att slippa kommentarer som a meeh honom kan man väl inte vara kär i? ju fler som var kära i samma kille desto bättre, och desto mer accepterad var man.

i åttan kunde inte niorna vara lika kaxiga. nu hade man lite mer respekt, i synnerhet av sjuorna som nu var lammen på marknaden. man kunde bosssa, man fick vara högljudd, man fick ta plats och allt det andra som man inte riktigt kunde göra som sjua, såvida man inte ville ha blickar från de äldre.

åttan var det bästa året. man hängde lite mellan det oseriösa och det seriösa. man hade ett år på sig att besluta sig om gymnasieprogramet, och än behövde man inte oroa sig. rent pluggmässigt tycke jag att åttan var jobbigast. det var så många prov och arbeten som skulle lämnas in hela tiden. det är väl inte för inget man kallas för plugghäst eftersom man slet som en häst.

nian var lika med lucian, kabareén och klassresan. det var det bästa med nian eftersom man fick göra så mycket olika saker.
nian var även respektens år, alla såg upp till en. även om man var världens tönt så var man ändå en nia och det vägde upp töntskapet. man hördes och syntes mest och man tyckte att man ägde skolan. det fanns inget stopp på niorna. alla såg till att njuta av den nyvunna statusen, för den skulle bara vara i ett år innan man sedan fick börja om på nytt igen.

jag sitter nu och tänker på min högstadietid. jag älskade den och jag trivdes. jag blev aldrig mobbad, men jag blev aldrig heller en av de populära. jag var mittemellan-bruden som gjorde det bästa av sin högstadietid. då ville jag att den aldrig skulle ta slut, men nu är jag glad att den tog slut. för det är så mycket bättre nu.

det finns så många unga människor som går igenom hela sin högstadieperiod ledsna och förvirrade och svikna. det är bara så förjävligt eftersom det, då, känns som att det aldrig kommer att bli bättre. men det blir bättre skulle jag vilja säga. jag skulle även vilja säga att skolans sociala system, med allt vad popularitet och alla stereotyper innebär, suger. håll ut ett par år till och sedan när gymnasiet är avklarat har ni hela livet framför er. 
jag lovar och svär.