Magzi - en baggas bekännelser

lunchtiden är den bästa tiden. då är det lagom mycket folk.

en  del människor kommer in och säger bara ett ord typ "socialrättsprocess". social-vaddå? bok, kurs? dom förväntar sig verkligen att man direkt ska veta och blir ibland lite otåliga, fast jag stirrar inte upp mig. konstigt nog känns det som att man har all tid i världen.

andra kommer in och säger allt, titel, författare, de rabblar upp det på två sekunder och min hjärna hinner inte komma ihåg ett piss. vissa har mer överseende andra mindre.

och så finns det dom som kommer in och börjar fråga mig om mig. typ jaha men du pluggar också eller? jasså mkv, är det kul då?
nyss var det en snubbe som frågade mig om jag brukade festa på nationerna och i så fall på vilken. HAHA. det var lite roligt. jag avbröt med att säga att hans bok tyvääär inte finns inne.

martys sparta-polare var här inne. vi snackade lite. jag är hundra på att han inte känner igen mig alls. det är bara jag som är helt psyko och aldrig glömmer bort ett fejs. inte hans heller med andra ord. så jag låtsades som att jag inte var helt säker var jag hade sett honom.