jag och paris
lund. tack!
hihi. skämt åsido. eller inte. jag vill ha min heliga tystnad, och den är långt ifrån helig här hemma. alla pratar med mig. det är jag lite ovan vid. och undrar hur jag har det och om det är något jag vill ha.
den här "bortskämdhets"-fasen håller i någon dag till, sedan kommer den andra fasen då de fortfarande daltar med mig hit och dit för att till slut fastna på den tredje och sista "en av oss"-fasen där jag behandlas som vem som helst av familjemedlemmarna.
det är en sådär rolig fas, minst rolig för att jag inte får den uppmärksamhet jag vill ha, men mest bra för att dom lämnar mig i fred.
härligt.
jag minns inte att jag har varit så här sömnig så här dags på länge. orkar fan inte ens noppa brynen. imorgon kommer jag förmodligen att kallas frida av människorna på jobbet.
jag ska allstå jobba imorrn.
den här kroppen är inte gjord för arbete.
