äckel

jag satt en stund hos annika. sen körde hon bort mig, trodde att jag skulle mensa ner hennes soffa. usch megaäckliga vi är. jag har bott med henne i ett helt år, förra året, och det här var väl det minst äckliga vi har sagt till varandra. vi kan väl säga att äcklighetsgränsen har nått sin botten.

hihihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. ååååååååååååååååååååååååååååååååh. jag känner mig hög.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0