Magzi - en baggas bekännelser

nu har jag snart ätit upp alla vindruvor som fanns i skålen här precis jämte datan. jag har försökt sova men det gick inte alls. alla andra har däckat, till och med ajdin eftersom han inte svarar på mitt despoångestsms. så soffan är förmodligen rätt skön antar jag. eller jag vet, den är asbra, ikea kan man lita på.

det här inlägget kommer förmodgligen aldrig att skrivas i rätt syfte eftersom jag är så sjukt trött så att mina ben värker.

men ska komma till saken nu. nä pallar fan inte det eftersom jag ska sova nu. satt och läste nyheter en stund. men mitt stora problem är skolan just nu. jag funderar på om jag är på väg att begå ett fett misstag eller om jag ska bara låta det vara? det här är typ tredje natten i rad som jag inte kan somna pga av min beslutsångest och trots att jag tröstar mig med att jag är oförnuftig och ologisk mitt i natten och det imorgon är en ny dag och då ska jag ta tag i det, så funkar det inte. jag kan inte somna.

det är allvarligare än vad det låter. jag hatar natten just nu. men innerst inne vet jag vad jag vill.

allstå pappa och jag har varit osams i typ tre dagar nu, och även delvis/från och till med mamma också.

det hela började för många år sedan när det sket sig med den jämlika uppfostringen hemma hos oss. eftersom jag var/är storasyster och förväntades "vara duktig" så var det alltid jag som ex tog hand om disken, dammsög åt mamma om jag kom hem tidigare från skolan, dammade och annat man gör hemma åt sin mamma (och pappa) när hon är trött och sliten. inga problem, jag tycker ändå det är rätt kul att städa och även jag har haft mina pedantiska perioder, men jag tillfrisknade rätt snart. det här städandet har pågått från, kan inte riktigt komma på när, men sen jag var liten *duktig flicka*, men säg typ åtta bast och så har det hållit på under åren och fram tills nu.

jag har alltid dragit det här duktighetslasset och päronen har peppat mig, och eftersom jag är äldre än min bror så har det naturligtvis förväntats mer av mig när det gäller mognad (magda, du är äldre och vet bättre) och annat som hör till uppväxten och relationen syskon emellan. så typ kommer vi till...disken och städandet. klassiskt problem i typ varje familj, men för mig tjaa..MEGAproblem *dramaqueen*. mina päron har alltid ursäktat min bror med att han är mindre och yngre och allt annat och att jag kommer säkert att göra det bättre. och det är inte det att jag inte gör det bättre, för jag gör det *duktig på att diska* men det är så SUPERDUPERMEGAstörande att m&p aldrig sa ja men deno du kan väl gå och ta disken nu? eller vadsomhelst. men nej, hela familjen har verkligen alltid betraktat deno som vår lilla bebis, vi kallar honom fortfarande Beba (bebisen) trots att han fyller 19, och han är vår lilla bebis som vi älskar för mycket, men han är en bortskämd bebis.

och efter att jag har typ stört mig cirka fyrtio gånger på hans icke-existerande städrutiner (helst disk) under det här halvåret jag har bott hemma, så tog jag tag i det. och trots att jag har dragit upp det här problemet (eller snarare "problemet" eftersom ingen av de andra verkar tycka att det är ett PROBLEM!!! *dampryck*) så vill ingen ändå "läxa upp" deno och uppmuntra honom till att själv ta intiativet till disken någon gång. för två veckor sedan flippade jag rätt rejält, och jag är tyvärr en rabiat storasyster som inte ger sig, och sa att nu när sommarlovet har satt igång så tar vi disken varannan dag, OM han skiter i ta disken en enda gång under hans diskdag så kommer jag att skita i disken helt och hållet, och detta kommer att märkas, kul för mamma och pappa att komma hem till ett stökigt hem.

så vi började lugnt, jag tog första dagen och sedan när det var hans tur så...INGET. NÄHE. pappa hann komma hem och han röjde undan disken men undrade varför ingen annan hade gjort det, så jag ba pa halo deno varför tar du inte hand om disken, han ba pa pappa gör det, pa reko gå och säg till honom då, så hör jag pappa från köket han ba neka neka jag tar det, jag ba FATTAR NI INGET ELLER?? DET ÄR DENO SOM SKA TA HAND OM DISKEN! INTE DU, DU SKA INTE STÄLLA UPP MER, JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DENNA OJÄMSTÄLLDHET!! *megadampryck* tätt följt av pappas skrik och mitt klampande uppför trappan och smällen i dörren *klassiskt. brukar ni också göra det när ni är förbannade?*. gud så jävla förbannad jag kan bli ibland, men detär bra, bättre att få ut ilskan nu än att sen gå in i väggen i framtiden bara för att jag aldrig reagerade över saker jag störde mig på.

okej, det låter som värsta maaaaaajor issues, och det ÄR det haha, nä men seriöst. jag skyller verkligen inte på min bror, visst han kan bättra sig (och han SKA), men det är i grund och botten mammas och pappas fel för att dom aldrig tvingade (öh hehe, ni fattar) honom att städa och sånt. jag fortsatte med mitt tjurande, alltså dom måste ju fatta att nånting är fel om deras 19åring inte plockar disk? för mig är det iaf superirriterande. jag älskar min bror av hela mitt hjärta, han ÄR mitt hjärta, men ibland blir storasyster döirriterad så att hon har lust att typ sticka kniven i sig själv.

så, jag tror inte att mina föräldrar fortfarande har fattat, jag tror att det har med åldern att göra, men jag tjurade i ett par dagar nu och det har dom märkt. blev dock sams med dom idag. jag kräver fortfarande förändring!! ja okej, värsta meeeegatjatet. undrar om jag kanske ska ta och printa ut inlägget och klistra fast på kylskåpet?

tjena. idag har det varit en parni valjak-dag. man kommer in i sånna musikperioder då en viss musik passar och idag har den då allstå kommit till bokstaven P.

jag la mig riktigt sent igår och gick upp riktigt tidigt (prick 11.00 ringde mobilen), och jag gick allstå upp, inget snoozande. kände att idag skulle det vara en duktighetsdag och det har det varit. jag har tagit en kort promenad, städat mitt rum, duschat (jajjamän), dammsugit hela huset (vi får främmande imorrn), och stått med disken halva dagen. ja just det, ja har även lackat naglarna och rensat mina pärmar, slängde alla tentor och annat krafs som man har samlat på sig under mkv-tiden.

ok. dö inte av upphetsning, jag VET att jag var varit duktig *stolt*. saken är den att min bjatch ajdin kommer imorrn och hälsar på, han ska vara här över helgen och umgås med mig och min familj *stackare*. så mamma bad mig dammsuga rent huset, hon vill att det ska se representabelt ut. förhoppningsvis överlever ajdin helgen eftersom han är så megaväluppfostrad, jag vet att jag inte hade pallat. hoppas det är gött väder så att ajdin kan få se lite av kycklingryds sevärdheter (hemköp, akropolis, skolan och farmor).

vad trevligt det ska bli va? HIHI. ja superduperkul!! förhoppningsvis kommer jag inte att ta livet av ajdin.

jag är helt hooked när det gäller vissa låtar som jag bara lyssnar på konstant. dessa är: give it 2 me (madonnas, och pharell är för snygg i vidoeon), love in this club (usher), new soul (yael naim), just dance (lady gaga) och outta my head (ashlee simpson).

varför skulle jag egentligen skriva detta? jag vet inte. det kändes bara rätt liksom.

söndagar brukar vara rätt sjysta ändå, men idag har den enbart varit tråkig. jag har vandrat från rum till rum och bara suttit och stirrat tomt på tven. pissigt väder har det också varit så jag har inte ens kunnat gå ut och luftas.

dagens höjdpunkt är att jag har spelat sims och ätit katt.

i got just four letters for ya'll gals out there: S A T C!

allstå jag kan absolut inte vara det minsta objektiv just nu, för all kärlek och ömhetsbevis kommer att nu slösas på den här filmen, inga negativa grejer, ett par lösa smågrejer (vill inte avslöja nått), men överlag var filmen SÅ bra och mysig och rolig och bäst *eufori råder*. känner lite att jag inte får något vettigt sagt eftersom jag är så ofokuserad och den här löjligt härliga glädjen har inte lagt sig än. på vägen hem snackade jag och nadja bara om filmen, kändes gött att bara kunna bombardera någon och blir bombarderad tillbaka med reflektioner kring filmen.

allstå jag vet ärligt talat inte hur jag ska formulera mig, jag har älskat serien och jag har älskat alla fyra brudarna och nu får man äntligen se hur det gick med dom efter att serien har slutat. det kändes lite som att träffa någon man känner, som någon man gråter och skrattar med. man skrattar sig i princip igenom hela filmen och man lipade och man lipskrattade för allt var liksom såå...perffa!!

jag har inte kollat på några trailers eller andra spoilers utan bara ignorerat allt för att kunna avnjuta filmen på bästa sätt. jaa, vad ska man säga mer då, jag ska ladda ner filmen någon dag och kolla igen, snyfta högt den här gången, för det är ju lite jobbigt att inte kunna verkligen brista uti gråt när man befinner sig i en biosal.

ALLTSÅ (för 35e gången) GÅ OCH SE FILMEN, så att vi kan diskutera sen *tröttnar aldrig*.

idag tog jag ut mina nipples på en promenad, tänkte att jag skulle hinna innan nästa regnskur kom, men jag hann inte så långt innan jag blev dygnsur. nipplesen var rätt glada ändå.

jag hann inte med så mycket mer idag, gjorde lite brudiga grejer, lackade naglarna och plattade håret, jag hade lite tråkigt. fast man ska aldrig platta halvsmutsigt hår då blir fettet ännu mer synligt och håret ser allmänt stripigt ut. imorgon kommer jag nog sticka ut med mina spagettitester som jag kommer att ha som frilla. jag längtar verkligen asmycket till SATCfilmen imorrn. lemme hear a wwwhooooaaa.

ah det är här plågsamt jobbigt att sitta med halvsmutsigt hår som man kan peta i och göra det skönt för hjässan, men jag får INTE, det måste hålla sig tills imorrn.

allstå jag tror att jag är på g för att skriva ett sånt..eeh..emotional inlägg.

den här senare delen av kvällen/natten har jag mest suttit och spanat bilder, mestadels för att det är dags att skicka in för framkallning och mest akuta är maltabilderna. jag pallar inte att ha ett helt år av oframkallade bilder, är den typen av människa som lätt får ångest av sånt. älskar att ha album med bilder som man kan bläddra i och "ta på".

fast, för att inte avleda mig själv ifrån ämnet för mycket nu, så tänkte jag skriva lite om malta. jag blir verkligen extremt nostalgisk när jag tittar på bilderna från den tiden då jag och nicole var där. det är en nostalgi som tar mig tillbaka till en tid som idag känns orealistisk och lite av en drömvärld. det känns som att allt var en lång semester. det känns...det känns som att man inte kan ta på den tiden, det känns mer som att det är en tankebubbla som förföljer mig och inte något som är självupplevt, det känns som en helt annan tid och ibland nästan som en lite utomkroppslig upplevelse, som att det var någon annan magda som var på malta. och jag veeet att folk gör större grejer än så i livet, att folk är med om mycket större grejer, jag försöker inte på något vis få mig att framstå som någon som "vågade" och "gjorde grejer", för folk gör större saker än så. hade en resa till mars varit möjlig nu så hade jag förmodligen varit den sista som hade åkt. vad jag vill ha sagt är att man behöver egentligen inte göra extremt mycket för att uppleva speciella grejer. det mesta jag gör eller upplever går jag verkligen in för med en optimistisk syn på det hela, min optimism sviker mig ibland, men brukar komma på bättre tankar och så är den tillbaka. jag är positiv till det mesta jag gör och jag vet att just för att jag är det så blir det mesta speciellt för mig *Im so blessed-varning över inlägget nu*.

mina sådana tankar har därför gjort malta till nått superspeciellt för mig, nästan fem månader som tillbringades på lilla ön och som öppnade upp mina ögon totalt. jag kände mig som en främling när jag anlände till sverige efter den tiden, det kändes tomt och konstigt, jag hade fått vara med om en helt ny kultur, nya människor och nytt land och det var, det var så... speciellt (ordet speciellt missbrukas i det här inlägget i know).

men det var en person som gjorde det så speciellt och det är nicole (snyyyyyyyyft, var är näsukarna?? haha). om jag idag hade fått välja en människa att göra om samma resa så hade jag valt nicole hundra gånger om. det hade inte funkat med någon annan och det hade helt bombsäkert inte blivit så bra utan nicole. jag vet inte om det var för att vi spred någon sjuk optimism kring oss våren -07 för att vi var helt hundra på att vi skulle åka till malta, och tillsammans dessutom. vi har delvis tobbe att tacka för det, eller rätt mycket faktiskt.

så nu har jag suttit rätt länge och spanat bilder och jag är så jävla glad för att nicole alltid envisades med att ta bilder, vid varje tillfälle. så många känslor är fångade på bilderna, så många upplevelser, så starka minnen så att man nästan kan känna värmen som finns i bilderna.

det har funnits dagar då jag och nicole inte har varit på humör, då vi har varit gnälliga, jobbiga, tjatiga, sura, ledsna men vi JOBBADE på det. sjyst uttryck att använda, men vi jobbade på det verkligen, vi gav oss inte, någon gång bröt nicole ihop, någon gång jag (jag mest i smyg tror jag haha), vi har varit opeppade, trötta och slitna, men vi lyckades fan. vi tog inte kål på varandra, mest kanske för att vi hade så många mer positiva och glada dagar. alla våra skoldagar då vi störde oss på skolsystemet på tjockrobban som kladdade,på gorgan som snackade så jävla mycket, på våra luncher på hugos, alla brödinköp hos turken, det obligatoriska snacket med the cat, allt slapp på hustaken, stranden, strandpromenaden, vår sicilienresa med det sura rysska paret framför oss (HAHA), våra disneykvällar, och för att inte glömma partykvällarna i paceville och sedan taxiresorna hem till vårt crib alltid tillsammans med några konstiga människor, våra konstiga grannar (som senare visade sig vara rätt sjysta)och så, SÅ mycket mer. jag är så stolt över oss, så stolt över vår vänskap, som började sådär rent spontant någon gång i februari 2006, och vem hade trott då att vi skulle få vara med om så mycket tillsammans, allt innan malta, på malta, och efter malta. 

med viss risk att låta som ett tacktal så vill jag bara...hm, hur formulerar man sig egentligen? allstå jag vill bara tacka för din vänskap nicole. egentligen skulle jag kunna fortsätta att skriva på det här, för det är så mycket mer som skulle kunna sägas och skrivas, men jag slutar här. du förstår mig nog ändå, det brukar du göra. love you.

allstå ursäkta rådissen på mig själv; men helvete vad ful jag är vintertid!!! man ska inte dissa sig själv för mycket, men allstå låt mig snälla slippa den här förjävliga blekheten i vinter. jag ska köpa mig ett eget solarium och stekas, eventuellt ta en solresa i november. jag satt precis och spanade gamla bilder och istället för att bli awwww-nostalgisk så blev jag mer eeeuuhh-nostalgisk, fattar inget, är lite ställd, jag som tyckte att jag ändå var rätt het DÅ, men nu ba öh det är nog bara pga vinkeln/blixten/whatsoever *försöker hitta ursäkter*. det här med att man blir snyggare ju äldre man blir måste stämma, fram till en viss punkt; då man fyller typ 30 och sedan går det nerför. kanske beror det på att man är mer självmedveten och läser tidningar och lär sig lite på vägen.

nu för tillfället satsar jag på att bli lätt rödorangeahårig, den färgen har jag aldrig haft i håret, och inte blond heller (iofs ett par farligt gul-aktiga slingor för några år sen, men det räknas inte), annars har jag haft det mesta. jag tyckte att jag passade i mörkbrunt och på vissa fotografier ser det ändå rätt normalt ut, men under blekperioden ser jag ut som en urvriden trasa, ett tips: magda, färga dig aldrig mer mörkbrunt/svart, du passar inte i det. inte heller lugg, även om jag är sugen på det igen. men det går nog över om några dagar. ibland är jag så trött på mitt hår att jag bara vill klippa av det, typ så som rihanna har nu, skitsnyggt, men på mig. hhhhhhhmm. doubt that.

ja sådana tankar kan man ha en regning torsdageftermiddag.

buuueeeeeeh, sitter här och gäspar sönder mig. tidigare idag var jag och deno i värnamo för att vi skulle fixa lite stuff, det ösregnade dock typ halva dagen, men som tur var hade jag med mig paraplyet *farmor-style* så vi klarade oss rätt bra. vi kom hem, gjorde pizza (rättelse: mamma gjorde pizza), käkade och sedan vid sex var jag så trött, och trots att mamma gjorde allt för att jag inte skulle gå och lägga mig, så gick jag och la mig och däckade i fyra timmar. prick klockan 22 vaknade jag, jag var väl rätt utvilad, så jag vaknade egentligen av att jag hörde mamma spy inne på toan. min första omedelbara tanke var OMG hon är gravid!!, för mamma är allstå aldrig sjuk, så det är klart att man blir orolig när hon väl blir det. min andra tanke var att ääähhhh klart att hon inte är gravid, föräldrar nuppar inte, så det vore ju lite ologiskt *tröstar mig själv*. nä men seriöst, jag fattar inte ens att jag skriver ner det här, usch och fy, jag vill inte ens diskutera det här *förträngning pågår*.

i lördags var vi i göteborg. mamma och deno var på liseberg medan pappa var på stan och jag mötte upp flash (det går itne att skriva hans riktiga namn, på riktigt!! jag är wayyyy too van att säga flash). eftersom jag och pappa inte åker något, pappa pga slabi zivci och jag pga slabi zivci + höjdskräck, så var vi tvungna att hitta substitut. pappa hittade en ny gitarr, han var så irriterande stolt när vi skulle åka hemmåt, kallade gitarren på riktigt "hans nya bebis" *kom att tänka på mamma nu, fyyy* och var allmänt cheesy. jag och flash gick på stan, drack latte, käkade glass och gick till slut på femman. värsta bonding-time ju.

anyways, det mest pinsamma som hände var när vi skulle köpa glass, allstå egentligen var det inte ens pinsamt men ni vet hur det är med nya bekantskaper, allt känns pinigt i början. hursomhelst, jag var först och skulle bestämma mig för två smaker/sorter, så säger jag "ah men jag tar i bägare, två...eeehh.. (i huvudet: säger man verkligen kulor? ska jag säga två kulor hm. kulor. låter skitkonstigt...) a men två sånna..eh, jag tar bananchocklad och polka!". flash skrattde och jag skrattade, riktigt glass-moment, och killen i glassvagnen visste inte riktigt om han skulle skratta eller vara seriös. glassen var supergod, inte alls sådär "vattnig", men saken är den att jag aldrig brukar köpa glass såhär, antigen så blir det på donken och då säger man bara mcflurry, eller typ magnum eller vad det nu blir. a men okej, inte meeeeeegapinsamt, i get it, men ändå!!

flassssscccccch

matchen skulle börja närsomhelst.

åh det här är typ det enda jag tycker är kul (förutom sagoslottet) när man kollar 3d film, ni vet den där pandavision, fast även här blir man ju lite rädd, speciellt när ormen kommer haha. jag och pappa skrek mest. jebiga, vi har verkligen svaga nerver för sånt här.

däruppe är mamma och vinkar. hon och deno åkte typ allt.

mutti och jag, myspyyyyyyyysss.

HAHHAH kodakmoment big time. mamma käkar, pappa POSAR (jag lovar han gör det) och deno vill inte riktigt kännas vid dom. jaa, men snälla är dom iaf!!

jaha, jag har varit extremt seg idag. sov cirkus tolv timmar i natt, sov som en galning och vaknade som en zombie.

sitter här nu i datarummet och spanar, men funderar på att gå och sova igen. det är helt sjukt men jag tror jag kan sova mig igenom hela mitt liv, så det kommer väl inte precis som en överraskning när jag säger att jag inte förstår mig på människor som säger att "sova kan man när man dör". man måste ju sova om man ska orka leva fram till den dagen man avlider.

jag satt tidigare och infogade hundratjugo bilder från dom här två dagarna. jag tror inte att min familj är så medvetna om att dom är så överexponerade på den här bloggen, men det är faktiskt ens egna ansvar att ta reda på det, och än så länge har ingen ens frågat så tjaaaa...dom får väl finna sig i att vara min bloggobjekt. men jag vet inte, om jag ska vara lite seriös nu, så funderar jag på om det är skadligt att lägga upp nästan hela album så här på nätet? inte för att jag tror att risken är hög att jag hamnar på nån porrsida, men det är väl mer om det finns nått miffo som är miffig och våldtar mina bilder på något sätt. men går det så långt så får man väl sluta med bilder, men bloggar utan bilder är tråkiga.

fasen vad tråkigt. man kanske ska sova trots allt.

jag färgade håret. när jag först smetade i hårfärgen i håret så var det lila, sedan gick det över mot någon stark-orange färg och jag fick lite panik, så som man brukar få. men man ska inte låta sig skrämmas utan låta det sitta i så länge som det står i anvisningarna.

så jag satt och läste en stund och tänkte att jag skulle komma ut ur duschen som värsta redhead, men fan vad besviken jag blev. jag är inte ens i närheten av en rödhårig människa, utan mer liksom brun/lite rödaktig ton/råttbrun. det är något konstigt med mitt hår, hårfärg fäster aldrig riktigt bra, det är typ resistent (whuz? jag tror att det heter så haha) mot hårfärg, så istället för att se ut som en het rödtott ser jag ut som en wannabe-rödtott, hon som aldrig riktigt lyckades med hårfärgen.

mot slutet där upptäckte jag även att jag hade misstagit mig eftersom jag hade köpt toning.för 109 spänn dessutom!! RÅN. ska man betala så mycket för det så ska det vara riktig hårfärg och inte billigt krafs som tvättas ur efter typ tre gånger. så istället för att nu tvätta håret två gånger i veckan för jag väl reducera det ytterligare, till typ två gånger i månaden om det här ska hålla. ok, skitfett misstag. not. det fattar jag också men AHHH det är ändå ytterst irriterande att jag gör det här misstaget när jag dessutom VET att mitt hår är lika bra polare med hårfärg som olja är med vatten. suck.

jag får väl börja med sån hennafärg haha, då kommer jag garanterat att se rödhårig ut. fast inte rödhårig, allstå inte som någon tant som lider av 60års kris och råfärgar håret rött bara för att hon är en "eldig och passionerad kvinna", utan det där fina orangaeiga-rödiga som vissa människor föds med. jag kommer förmodligen se ut som ett miffo men kampen har börjat.

skulle kunna tjata på hur länge som helst om hår. ett viktigt ämne, så jag fortsätter lite till. efter MÅNGA om och men har jag nog kommit fram till (at least for now) att jag ska låta håret växa ut. men det är det här med att man antigen vill ha håret kort eller långt, inte mittemellan, så jag är fast i den här fällan nu, vill SÅÅÅ gärna cutta håret, men my inner voice säger att det är så himla skönt att kunna sätta upp håret (med spännen naturligvtis, annars går det inte) och sånt som man saknar när man har kort hår.
allstå det är sjukt att jag tillbringar typ en kvart varje natt innan jag somnar med att fundera på huruvida jag ska klippa/inte klippa håret, det är typ...SÅ SNETT. mem nu hoppas jag att det slutar för jag har bestämt mig.

puh.

jaha, idag var det verkligen extremt svårt att blogga. jag har suttit med exakt samma mening i en timma nu.

egentligen finns det inte så mycket att blogga om, det är liksom samma saker dag ut och dag in. det har varit väldigt lyxigt att bara slappa runt och varken plugga eller jobba. i år sökte jag bara på ett sommarjobb, och i förrgår fick jag beskedet att jag inte hade fått det, men innan jag öppnade mejlet hann jag tänka "nu kan jag glömma bosnien", men sån otur har jag inte. så hurra.

fast de här senaste dagarna har ändå varit lite...öh...mer spännande. denos student är imorgon så vi har hållit på och fixat det mesta. mamma har bakat tårta och gjort smörgåstårta (längtarrr), jag har beställt blommor och buketter och allt vad det är, fixat studentskylten.

nu måste jag bara fixa mig också. fixa tår och naglar och färga håret. jag köpte en hårfärg som ser rätt normal ut på förpackningen men jag kommer förmodligen se helt rödhårig ut.

jag sitter värsta pepp här och lyssnar på nije htjela, sött ju. tänkte på det lite tidigare idag, typ nästan nu, många bosniska artister, allstå mest manliga, de sjunger bara om hur olyckliga de är över att ha blivit dumpade. det är ju lite strongt.

bloggen krånglar ju lite, men vi kör på ändå, ett till inlägg får jag skriva.

allstå jag satt idag och bläddrade i någon tidning, någon av alla Dagens-tidningar (-industri, -arbete, -nyheter etc) och så var det en intervju med bland annat rami shabaan, fotbollssnubben. fram tills idag så trodde jag att han var alban, men han är visst halvegyptier- halvfinne, uppväxt i sverige.
jag hade kunnat sätta tusen spänn på att han var alban, främst på grund av hans namn. rami låter något som man skulle kunna heta på balkan, rami var då förmodligen (tänkte jag) en förkortning på namnet ramiz, och shabaan var en förkortning på shabani fast med ett extra A.

jag har precis smetat in mitt hår med sån fet inpackning, inte för att jag egentligen behöver addera ännu mer fett till mitt annars så rätt fettfria hår, men det är skönt på något sätt att peppa håret med mer fett. fast fett är det inte, utan tjaaaa, tillföringsmedel eller whatever. så jag sitter här med en bild om att håret och alla små "människor" som finns i håret suger åt sig all den här bra hårinpackningen, blir glada och gör håret ännu bättre.

shit jag tror att det är explosion i hormonfabriken just nu!!!!!!!!!!!!! tusen utropstecken hade inte ens dugit. varför diskuteras inte sex så mycket offentligt? man kan få tusentals tips från aftonbladet och expressen, man kan vända sig till alla böcker som handlar om sex och man kan beställa hem porrfilmer för att lära sig hur man ska ligga med varandra. men ingen pratar om hur och varför egentligen. tjejer är väl förmdoligen bättre på det här med att dra detaljer och invecklade beskrivningar, medan det enda killar kan göra är att skryta om storleken på sina kukar samt hur många de "har satt på" *bonneuttryck*. allstå JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ALLT DET HÄR, PÅ DET HÄR HELT SEXUALISERADE SAMHÄLLET OCH PÅ KILLAR SOM TÄNKER PÅ SEX 23,5/7. seriöst, vad fan var det som gick fel?

allt ska handla om sex och porr och tusen möjliga och omöjliga sexpositioner *ÖH...superskönt att ha sex med huvudet i golvet och benen upp i taket. NOT* shit hur pallar ni att tillbringa så mycket tid framför googlade porrsidor och annat snusk? sex är en stor del av vardagen och i ett förhållande, och förhållanden funkar förmodligen inte om sexet suger. men ärligt talat, de flesta (läs:alla) tjejer har sagt att det är inte alltid är sexet  som är det viktiga, det är bara det här med att känna närhet med sin partner som är det som krävs, att bara ligga och mysa och kramas duger FAKTISKT, även om ni inte trodde det. det är det tjejer säger, killar å andra sidan, samo da je jebat brate, pa sta god to bilo. allstå, alla kan gå och nuppa vem och vad dom vill, nuppa brudar, snubbar, tjejcyklar, träd eller vad ni än önskar, men sluta göra det till en så stor jävla grej!! orgasm kan vem som helst få, på egen hand dessutom (WOW), med andra ord; you are not unique *klapp på huvudet*.

de mest irriterande killar är dom som tror att dom är gudar i sängen, de som tror det är oftast inte det såvida inte nån jävla jury har varit där och dömt. eller sånna killar som har sån, hm vad ska jag kalla det för, aha, jebacka faca på bosniska, men förmdoligen ett "knull-fejs" (HAHAH (ett riktigt gällt skratt) nej, så kan det inte kallas, men ni kanske vet jag syftar på när jag menar det, en sån snubbe som OSAR sex som har sex i blicken), sådana snubbar. sånna har jag träffat många, '"träffat" i den bemärkelsen att jag har HÄLSAT, skakat hand whatever med dom, inget mer, och en var i synnerhet sådan. jag bara äcklades av snubben, ba kom ner på jorden, himlen är ingen plats för dig än gubben. går han ut och festar så ska han ha med sig en brud hem, nya brudar varenda helg, ingen brud när han går hem=misslyckad partykväll. herrejävlar hitta dig själv människa!!!! förmodligen har han rätt bra självförtroende men hans självkänsla suger rejält, och så är det med ALLA dom här killarna som är sånna här. på måndagen, allra helst söndagen, ska det diskutseras vem som fick *insert valfritt tjejnamn* på fall, vem som fick knulla mest och bäst och flest. allstå jag hatar er ärligt talat. ni. är. små. patetiska. skitar.

och sen hör man hur mycket hon "skrek och vrålade", och man ba hallååå livet är inte en porrfilm and homegirl can fake it. de flesta tjejer fejkar, ni visste det säkert, men dom fejkar även när ni verkligen tror att DEN.HÄR.GÅNGEN så är det på riktigt. och så är det inte det. alla fejkar naturligtvis inte alltid, men de allra flesta fejkar då och då (=rätt ofta).

så vad var poängen med det här inlägget, jo det var först och främst för att få utlopp för min tillfälliga frustration, SÅ SJUKT SKÖNT, och för det andra för att avdramatisera det här temat lite. jag tror dock inte att jag lyckas men att åtminstone avdramatisera det för de som läser och för att ge min synpunkt på det hela. känns viktigt att ge ett statement haha, ah nu är jag glad också, bjussar på lite skratt.

jag har inte varit ute och festat och blivit dissad eller dissat själv (någon kommer säkert tro det), jag har faktiskt suttit här vid datan nästan hela kvällen och chattat. det här var bara ett så kallat spontanutbrott, utan någon som helst orskak, well VISS orsak, annars hade jag inte skrivit det här men AHH ni fattar.

okej nu kan jag nog sova rätt lugnt i natt. GODNATT.

igår natt hade jag sjukaste drömmen ever. allstå verkligen någonsin, den är beyond alla döds-, äckel- och andra skumma drömmar. palla att läsa, men jag skriver ner den ändå, mest för att jag ska komma ihåg den gången då jag sprängde en terrorliga. jag måste nästan sätta igång bra musik så att jag kan känna vibbarna från drömmen.

anyways, det börjar med att jag befinner mig på centralen i Lund och ska åka hem till kycklingryd. jag kontrollerar vilket spår det är jag ska ut på och ser samtidigt en klunga med ungodmar och barn, jag hör att de talar bosniska och antar att det är en skolklass från bosnien som är på skolresa i lund. jag blir även lite förvånad eftersom jag känner igen många från novaraja (haha), fast folk som jag aldrig har träffat i verkligheten, bara spanat igenom deras press *NR-besatt*.

det är varmt ute och jag har på mig mina leggings och en tung ful "backpacker"-ryggsäck på ryggen som jag känner är väldigt tung. medan jag rättar till ryggan så drar någon mig i armen och jag vänder mig om och ser en kort, halvskabbig man med smutsig mustach. jag antar att han behöver hjälp och att han är ledaren för klassen som jag såg innan, så jag följer med honom och -nästa scen- vi är i en skog, typ som regnskogen, det är fuktigt och snårigt med många träd och innan jag hinner reagera så har han tagit min mobil och kopplat på en bomb i mobilen på något sätt. här någonstans blev jag livrädd och tänkte att det här kommer inte att gå bra. jag tittar ner på min vinröda mobil och tänker att jag skulle kanske sådär i smyg skicka iväg sms till polisen, men han förstod nästan vad jag tänkte och varnade mig för att inte trycka på någon knapp för då skulle bomben aktiveras och alla skulle dö. jag tittar då bakom mig, och jag är längst av alla, den här mannen, som jag kallade för zigenaren i drömmen *fördmomsfull i know al jebiga*, nådde upp till axlarna på mig, bakom honom befann sig även hans fru, en äldre, ful, men ändå kry tant med sjal på huvudet och bakom henne stod typ fem-sex ungdomar och barn från den bosniska skolklassen. jag tittar på dom skitsurt och säger på bosniska "varför gör ni det här" och då börjar en liten pojke gråta och mummlar fram att dom inte visste något om det här. aaaw, här blev jag rätt emotional i drömmen för jag böjde mig ner och kramade om honom och sa att det skulle ordna sig, men innerst inne kändes det som att jag skulle dö.

alltså jag blir skitlessen nu, fy17 vilken dröm, jag mår dåligt när jag tänker på den nu.

hursomhelst den här zigenarmannen väser fram att jag ska leda dem till perrongen och in i tåget som är på väg till köpenhamn. jag får absolut inte bryta mot reglerna utan ska göra som han har sagt åt mig, gör jag något fel så kommer han att aktivera bomben. så plötsligt så är vi ute ur den här "regnskogen" och står på perrongen, gubben verkar stirrig och varnar mig flera gånger för att inte sabba planen. han pratar något som kan liknas vid bosniska (typ som zigenare när dom pratar) och jag frågar honom om det här verkligen är nödvändigt, om man inte kan lösa det på något annat sätt, att det är många barn som kommer att dö, men han är beslutsam och då vänder jag mig till hans fru och ser helt förstört på henne men hon är så jävla bitsk (AHHH HATA HENNE DÖÖÖ) och säger att alla ändå kommer att dö.

en annan bosnisk pojke kommer fram och smusslar mig sin mobil och jag hinner knappa in ett meddelande till mamma där jag skriver "jag älskar er, kolla nyheterna snart" och blir helt ledsen och upprörd och gubben märker det och daskar till mig med sin äckliga hand över armen. så vi fortsätter gå och jag känner att det här är sååå fel, att det här sättet kan man inte dö på, men från och med då var jag inte ens rädd för döden eller något annat. det kvittade för jag skulle på  något sätt försöka rädda dom här barnen och mig. precis när vi är på väg in i tåget ser jag konduktören och han pratar på danska och säger åt människor att stiga på tågen. jag tänker att om jag försöker medla fram något med mitt kroppsspråk och ansiktsminer så kommer han att fatta, men han tittar inte ens på mig och jag hinner tänka att han ändå inte kommer att fatta och när han gör det så kommer det vara försent och bomben i min hand(mobilen) kommer att ha exploderat för länge sen.

okej, har ni pallat att läsa ända hit eller? det är lite kvar, värsta detaljerade drömmen men den är spännande på nått sätt ändå.

i högra handen håller jag i mobilen och blir plötsligt rädd för att min kropp kommer göra nått som jag inte är beredd på, ni vet när man blir sådär rädd för sin egen kropp, när man inte har kontroll, jag var livrädd för att jag skulle tappa mobilen eller liknande. i vänstra handen höll jag i den lilla pojken och han frågade mig hela tiden grejer som jag inte förstod, som att han talade ett helt annat språk. vi går in i tåget och ni vet sånna där gamla tåg där man kunde gå ut som på en "balkong" i slutet av vagnen, vi befinner oss på en sådan balkong på SJtåget men den har inget staket runtomkring, utan mer som bara en platta man gå ut på. där står vi hela gänget samlat och gubben låtsasvinkar med en liten näsduk till någon på perrongen, han verkar glad, både han och hans fru och jag är helt knäckt över detta men tänker att så här får det inte sluta. det kändes skitjobbig (på riktigt i huvvet haha) för jag ville inte att någon skulle dö och medan jag tänker allt det här så ser jag att gubben håller i en handgranat och this doesnt make any sense, men det gör det i drömmen tydligen för jag blir rasande över att han har en till bomb för att jag trodde att jag hade den enda. jag blir superrasande över äckelgubben och grabbar tag om hans hand som han håller i granaten och skriker åt honom att det var inte så här det skulle gå till!!! jävla gubbe , jag var skitsur och tänkte att nu ska han fan inte komma undan. tåget hade börjat rulla men jag hoppar nerför den här "balkongen/plattan" och ner på spåret som i värsta filmen, här någonstans blev jag också hjälte, springer det snabbaste jag kan över spåret upp på perrongen och skriker till konduktören att stället kommer att sprängas och att zigenarmannen har en handgranat, folk runtomkring mig grips av panik, alla börjar rusa åt alla håll, uppför trapporna, några snubblar, ja men panik ni fattar nog hur det ser ut. tänk en vanlig actionfilm. det var lite som en actionfilm, nästan så att jag förväntade mig en kamera upp i fejjan och någon som skrek CUT. men inget sånt hände.

jag springer fortfarande och över perrongen för att komma undan bombem som kommer att smälla när som helst, precis när jag hinner springa över perrongen och ner på andra spåret smäller bomben. det var så verkligt men samtidigt overkligt, jag kände mig helt jävla malplacerad, va fasen gör jag här och hur hamnade jag i den här skiten?? eld överallt och grejer som flyger i luften. jag och en annan snubbe hann gömma oss på spåret och han frågar mig om jag är oskadd, han gråter och är blodig över ena halvan av ansiktet. det var så hemskt att se *SNYFT på riktigt*, jag stryker honom lätt över kinden och säger att det kommer att ordna sig (värsta strong woman är jag i drömmen) men att det finns en till bomb som kommer att smälla när som helst. när första bomben small så dog en hund, han låg brevid oss och jag tänkte att om vi ska klara oss undan bomben som skulle komma närsom så måste vi skydda huvudet, så jag la hundens kropp över mitt och hans huvud och sedan la vi oss ner med ansiket mot marken och de hårda stenarna intryckta i fejjan. så small det igen och lukten var så stark av allt rök och grejer. jag tänkte att alla säkert var döda, jag tittade upp från spåret och över perrongen mot spåret där tåget befann sig och zigenarmannen var inte död utan han letade efter mig med blicken och jag ba DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ, jag var så arg och ledsen, jag reste mig upp och sprang snabbt som fan (lite överraskande) över till den perrongen han befann sig på och grävde efter min mobil för att detonera en annan bomb som jag visste om, för att han skulle dö, jag hann inte så mycket längre för jag vaknade.

okej, pallade ni hela berättelsen eller? jag vaknade och grät hursomhelst, no way jose, men fan vad sorgligt det var, så jag låg och lipade lite för alla terror/krigsoffer och sedan däckade jag igen.

för att ta ett exempel, idag delade hon ut en kamera, i samband med youtube-grejset, och publiken blev helt galen. dom ställde sig upp, klappade händerna och såg allmänt adhd-iga, man ba har ni aldrig ägt en kamera/fruktkorg/solglasögon eller vad det nu är hon ger bort? man vet ju ex att publiken blir rätt vild när dom får coola gratisgrejer, men att skrika och applådera helt frenetiskt? okej om det hade varit någon fattig afrikanstam från kenya i publiken som aldrig i hela sitt liv hade sett typ en tv, men vita/svarta kvinnor som förmodligen har en fast inkomst/månad samt två bilar på garageuppfarten? känns lite waaaay too much, amerikansk egoism slash ägandebehov på bästa sändningstid typ. eeh...det är många slashtecken i inlägget så jag tänkte att jag i sista meningen där skulle skriva ut det istället för att bara shift-sjua det. fiffigt.

ok anyways, publiken är som sagt irriterande när det gäller sånt, okej för att man är tacksam men att bete sig som att man inte äger något *dollartecken i ögonen*, allstå har dom ingen stolthet kvar? jag måste typ leva på stenåldern som fortfarande ser på det här med stolthet som något stort, men jag skulle aldrig få för mig att gapa efter något som jag egentligen själv skulle kunna köpa mig.

jag sitter här och spanar på mina nakna naglar. nagellackslösa naglar, dom ser helt lessna ut. jag måste få använda mig av det bosniska uttrycket som fungerar på svenska också egentligen, men nema mi nista mrze neg naglar med utväxt så att man ser nageln när den är sådär gråvit. jag blir liksom äcklad av mig själv, inte av andras nails, men eftersom jag ser mina naglar 24/7 så är det lite annorlunda.

fast ju mer jag tittar på dom nu så tänker jag att jag måste börja acceptera mina s.k brister också. och nu ser dom lite normalare ut, naglarna alltså, kan bero på att händerna är i en brunare ton än i normala fall.

jag kom av mig lite pga msn. jag chattar med en person som jag lärde känna då jag var på malta, och som jag öh..finner helt otroligt fascinerande. det är få människor som han, och när jag pratar med honom så verkar alla så otroligt tråkiga i jämförelse.

jag har hållit på och skrivit det här inlägget i någon timma nu. jag blir aldrig färdig.

jag är helt imponerad av att det finns människor som B, som gör grejer, som reser och som hjälper till var han än kan. som åker till katastrofområden och räddar människor, som ser så mycket och som vet så mycket. jag sitter bara och läser vad han skriver och det är som att en film  spelas upp framför mig i min skärm, så när jag tittar upp eller åt sidan eller varsomhelst så inser jag att jag visst är här hemma. jag hoppas han kommer ner till lund i höst, för han är en sån sjukt peppande människa som nog kan inspirera vilken oinspirerad människa som helst.

jag påbörjade det här inlägget med att skriva om mina naglar *major issues*, och nu sitter jag här och är förändrad, sån som jag alltid blir efter att ha chattat med B.

tack alla som har grattat mig via det mesta som går att grattas igenom.

det är så cheesy att tacka för något sånt här, men jag är tyvärr väldigt cheesy när det gäller sånt här, speciellt sånt som boostar mitt ego. så tack för att ni får mig att känna mig poppis *en som aldrig var megapopulär, kvinna 22*.