sve je to od loseg vina
jag sitter här och spanar på mina nakna naglar. nagellackslösa naglar, dom ser helt lessna ut. jag måste få använda mig av det bosniska uttrycket som fungerar på svenska också egentligen, men nema mi nista mrze neg naglar med utväxt så att man ser nageln när den är sådär gråvit. jag blir liksom äcklad av mig själv, inte av andras nails, men eftersom jag ser mina naglar 24/7 så är det lite annorlunda.
fast ju mer jag tittar på dom nu så tänker jag att jag måste börja acceptera mina s.k brister också. och nu ser dom lite normalare ut, naglarna alltså, kan bero på att händerna är i en brunare ton än i normala fall.
jag kom av mig lite pga msn. jag chattar med en person som jag lärde känna då jag var på malta, och som jag öh..finner helt otroligt fascinerande. det är få människor som han, och när jag pratar med honom så verkar alla så otroligt tråkiga i jämförelse.
jag har hållit på och skrivit det här inlägget i någon timma nu. jag blir aldrig färdig.
jag är helt imponerad av att det finns människor som B, som gör grejer, som reser och som hjälper till var han än kan. som åker till katastrofområden och räddar människor, som ser så mycket och som vet så mycket. jag sitter bara och läser vad han skriver och det är som att en film spelas upp framför mig i min skärm, så när jag tittar upp eller åt sidan eller varsomhelst så inser jag att jag visst är här hemma. jag hoppas han kommer ner till lund i höst, för han är en sån sjukt peppande människa som nog kan inspirera vilken oinspirerad människa som helst.
jag påbörjade det här inlägget med att skriva om mina naglar *major issues*, och nu sitter jag här och är förändrad, sån som jag alltid blir efter att ha chattat med B.
