Magzi - en baggas bekännelser

jag har börjat äta gröt till frukost varje dag. har ätit det i en vecka nu. jag ville ge det en chans. och det har funkat. smakar till och med gott nu, men jag måste överdosera med blåbärssylt om det ska kunna likställas med en matupplevelse.

alla snackar om att det är så mättande, man håller sig mätt länge osv, tycker inte att det är någon skillnad faktiskt. känns som att jag ändå blir hungrig efter två timmar. men det är kanske normalt?

igår var jag på spinning. det var sådär.
jag var skitsömning och höll på som vanligt att däcka mot slutet i den stunden där spinninginstruktören säger att "nu tar vi några minuter och blundar". hade noll motivation, men när har jag superdupermotivation till något så tråkigt som spinning? like neverrrrrr. var dock med om något revolutionerande igår då det enbart spelades NY musik till skillnad från andra pass där man får lyssna på tysk techno anno 1991.

det enda jobbiga (förutom min brist på ork) var instruktören som var en kvinna i 40kgs klassen. ni vet en sån där spänstig liten kvinna med kort svart hår och "tuffa" slingor. hon studsade bokstavligen på cykeln. väntade bara på att hon skulle studsa upp från cyklen och i taket. en annan som var irriterande var en gubbe i 65års åldern. störde mig mest egentligen på att han orkade så mycket. när alla längtade efter att få sätta sig i ettan så stod han kvar i trean. man ba JAJA, du är gammal och du orkar, vi ser det, men du kan sätta dig nu.

suck.

längtade tills jag skulle hem. det snöade jättemycket på hemvägen. fina, tjocka snöflingor. då gjorde jag något halvpinsamt. jag stod en stund och tittade på snöflingorna och funderade över hur vackert det egentligen är (men det är inte det pinsamma). kom på mig själv med att verkligen tycka att det var vackert. började gå igen men kände att jag inte var helt färdig med mitt moment och tjugo meter senare stannade jag igen. måste ju ha sett ut som ett psyk. funderade över varför det är så att man i sverige hela tiden måste ha ett mål med allting. det går inte ens att "bara" promenera utan att ha något mål med sin promenad; antigen är man ute och rastar hunden eller så powerwalkar man. finns liksom inget mellanting där man bara går och glor.

och nu till det pinsamma. skäms för att ens skriva ut det för det låter ju seriöst som att man är en retard som blivit frisläppt från mentalsjukhuset, men medan jag stod och tittade på snöflingorna så blev jag ledsen och GRÄT i någon minut i min ensamhet på gatan. GODEGUD!!! stämplar mig själv som psyk för det här är inte OK. eller grät är kanske lite att ta i, det var snarare tyst gråt och "fridfulla" tårar men ändå! hade någon gått förbi så hade dom förmodligen inte brytt sig för det är sällan man reagerar över något här i sverige. alla sköter sitt, ingen lägger sig i någon annans business. efteråt kände jag mig lite lättare och skönare och gladare.

ja ja det var lite om det.

och just det en till grej. det här med att folk är rädda för varandra. man sitter ju rätt nära varandra när man spinner så när vi gjorde någon stretchövning med armarna så råkade jag slå till lite lätt killen som satt jämte mig. jag vände mig mot honom och ba oj sorry och han bara glodde rakt fram som att han var rädd för att titta på mig. jag ba öööh, kände mig lost och vände mig framåt sedan igen, visste inte riktigt hur jag skulle tolka allt. allstå vad är det med folk??? han kanske var döv??