stressa pressa
hejohå.
idag är det Duktiga Dagen, för jag ska ta tag i saker som jag måste ordna, saken är bara den att jag har så svårt för att få mig till att göra det, eller som man säger på bosniska nakanit se, jag vet inte om det finns någon direktöversättning av det ordet, men det är i alla fall ett perfekt beskrivande verb (adverb?) av min hopplösa situation.
tanken är att jag ska formatera om min data idag, men även
- plugga
- lacka naglarna
- skriva lista till lund
- hitta mina pumps (som jag verkligen inte hittar! jag går runt i huset och mumlar för mig själv djavole bog te ubio (farmor har sagt att det hjälper) i hopp om att dom ska vara där nånstans, men icke)
- ringa Z
(lite blondbella-lista-varning)
enkla saker, men ju mer jag skjuter upp dom desto svårare känns det att fixa dom. jag vet inte om det har med obeslutsamhet eller lathet att göra. jag vet att jag har en väldigt soft livsstil, och en soft syn på livet, jag försöker att inte stressa, inte skynda mig någonstans, inte oroa mig för mycket, skratta mycket och leva med mottot om att "det löser sig". även när jag kommer in i någon konstig svacka där jag är orolig så brukar det hålla i sig max några timmar och sedan är det som att det aldrig har varit något.
med min syn på livet utgår jag ifrån att jag kommer att leva länge, till typ 80, och därför tänker jag att jag kommer att hinna med allt jag vill. jag tänker även att man inte måste göra allt på en och samma gång. jag blir impad av människor som har gjort en massa saker innan dom ens fyllt 23 bast, men samtidigt tänker jag att den människan har gjort många roliga grejer, är det inte bättre att dela upp dom grejerna över en längre period så har man hela tiden något att se framemot, istället för att ha bockat av sin lista för att sedan sitta i fem år och stirra eftersom man inte har något mer att göra.
ju äldre jag blir desto mer tycker jag om mig själv för att jag tror att jag har funnit mig själv. genom hela livet upptäcker och utvecklar man nya sidor av sig själv, men samtidigt så har man sidor som man aldrig kommer ifrån. och jag tycker både om mina positiva och negativa sidor tror jag, jag kan inte komma på en enda gång då jag har tänkt på allvar "fan jag önskar jag vore lite mer -sätt in valfri egenskap-".
min mamma har tutat i mig att jag är lat ibland, men bara för att jag inte tycker om att göra vissa grejer så betyder det väl inte att jag är lat? jag tycker inte om att laga mat, men jag kan ex tycka att det är kul att städa toaletten. ok sjukt, men jag har inget emot att göra rent toaletter, äcklas absolut inte, tycker att det är mer tillfredsställande än att laga mat.
ok, så lat kan vara en negativ egenskap, men i det långa loppet så är det faktiskt (om man nu ska kalla dom lata men) softa människor som klarar sig bäst rent psykiskt. jag ser mig själv hellre som en harmonisk femtioåring än en slutkörd 30åring som vid 45 går in i väggen för att sedan aldrig komma ut igen.
på malta mötte jag min själsfrände när det gäller synen på livet, och det är min vän Jocke. vi är så oerhört lika när det gäller det här med att ta det lugnt, sitta och stirra, bara tänka och softa. för att ta ett ex: han fyller 30 år (Yeeeah) i juni, och han har inte tagit körkortet än, varför?, för att han inte har behövt det än säger han. hur strongt är inte det? softare människa kan man inte hitta, i promise.
jag förstår inte varför det ska vara så krävande att vara ung, alla dessa konstiga måste-n man måste göra, allt press på hur man ska se ut, allt press på utbildning, yrke och jobb. jag tycker det är hemskt när jag ser sönderstressade människor i min ålder, sånna riktiga prestations-människor, vad har dom för liv liksom när dom får ångest av att titta på tv i en timma istället för att plugga?
