Magzi - en baggas bekännelser

att ligga sömnlös en hel natt är som att ta en promenad har jag konstaterat. inget offentligt konstaterande, men det blev lite så när jag dessutom konstaterade det högt för mig själv där jag låg med ansiktet i armhålan i ett försök att stänga ute dagsljuset. det som är dömt att misslyckas gör också det.

det hela började med att jag vid klockan halv ett på natten blev väldigt trött och den visa men inte envisa rösten i mig sa att jag borde gå och lägga mig. jag vet inte om jag vågar påstå att det är med åldern som man börjar lyssna på den där rösten så jag väljer att tro på högre makter, inte Gud, men vice Guden kanske, han (varför inte, när allt annat styrs av män) som är snäppet under gud. vid 01:59 (mobilen var det sista jag kollade på) var lyset släckt och huvudet inborrat i kudden. vid 02:nånting mottogs ett samtal som höll på till nästan 03-men närmare 04-nånting tills batteriet dog. vid 04:16 funderade jag på om jag skulle gå upp och äta och minuten därefter hade jag till slut lyckats övertyga mig själv om att jag kunde somna hungrig (det kunde jag inte). ytterligare en minut senare tände jag lampan och började läsa Tärningsspelaren. efter exakt 57 sidor och sju rader inpå nästkommande sida slog jag ihop boken och satte på mptren. efter en stund lyssnade på mix megafon (klingar lite fel?) höjde jag volymen ett snäpp för att sedan invänta skärmsläckaren på mpren i form av en analog klocka, när den visade 05:59 gick jag upp och tittade mig själv i spegeln och kunde även konstatera att jag faktiskt tror att ögoncremen hjälper, med en viss betoning på tror, det kan även ha varit bristen på ljus som hjälpte detta troende på traven.

sedan tappade jag kollen på klockan och tittade ut genom fönstret. jag vet att jag inte borde ha blivit besviken men jag blev det faktiskt, jag hade väntat mig en soluppgång med gulrosa himmel. när jag låg i sängen och blundade och andades in i min armhåla (som luktade fräscht tro det eller ej) inbillade jag mig att det var sommar, att det senare på dagen skulle vara soligt, att solen skulle upp snart och jag skulle ha suttit uppe till en soluppgång för tredje gången detta år. jag inbillade mig även att det inte var kallt ute och att jag  sov i bara linne var ett tecken på hetta, så jag luktade på min hud och vet ni, det luktade så fruktansvärt gott så jag låg ytterligare en stund och bara inandades min egen huddoft på axeln och i armvecket. om jag blundade och inbillade mig tillräckligt mycket kunde jag nästan känna att det var någon annans kalla nästipp som jag kände mot armen. tanken var tillfredsställande så jag gick upp och möttes av vit fluffig himmel men inget spår av solen, och det var då jag blev en aningens besviken.

gick på toa, gjorde mackor, satte på datan och bläddrade genom olika bloggar och läste att natacha peyre var stålt, därav det första inlägget den här dagen.

god morgon.